Bjarne Jørgensen, son till grundaren Jørgen Jørgensen, tog över ägandet och ledningen av Norrøna 1948.
Under efterkrigsåren upplevde friluftslivet i Norge en betydande tillväxt. Människor i Norges större städer fick bättre ekonomi och mer fritid – och sökte sig ofta ut i naturen. De gav sig ut i skogarna, de lokala friluftsområdena (”marka”) och höga fjällen.
Den Norska Turistföreningen (Den Norske Turistforening) öppnade kontinuerligt fler stugor för allmänheten i de norska fjällen – och Norsk Tindeklub blev en samlingsplats för modiga och ambitiösa klättrare. Klipporna vid Kolsås – nära Norrønas huvudkontor – lockade klättrare som ville träna inför höga toppar och stora väggar i fjällkedjor som Jotunheimen, Sunnmørsalperna, Romsdalen, Innerdalen, Lofoten och Lyngen.
Årtiondena kring andra världskriget och efterkrigstiden utgjorde en formativ period för norsk alpinism. Nya idéer, tekniker och ambitioner tog sig in i landets klätterkultur och bidrog till att omvandla bergsbestigning från en relativt liten sysselsättning till en mer organiserad och utåtriktad verksamhet. Upptäckarandan fortsatte att växa under de följande årtiondena. Horisonterna vidgades, ambitionerna ökade, och en ny generation klättrare, skidåkare och äventyrare började blicka bortom landets gränser.
Det var en era präglad av nyfikenhet, utforskande och innovation. Norsk bergsbestigning utvecklades snabbt, och i takt med denna utveckling fortsatte friluftsutrustningen att förbättras när Norrøna förfinade kläder, ryggsäckar, tält, sovsäckar och annan utrustning för att möta de växande kraven från livet utomhus.
