Text: Eivind Eidslott
Photos: Bjørn-Eivind Årtun, Ole Ivar Lied
First published: Norrøna Magazine, Expedition Issue, Fall 2023
Två goda vänner hittade en spektakulär isled i Patagonien. Förstabestigningen av leden Venas Azules på Torre Egger väckte internationell uppmärksamhet – och nominerades till det prestigefyllda klätterpriset Piolet d'Or.
”Det var inte många som såg en ny, naturlig klätterlinje på Torre Eggers sydvägg. Men med Bjørn-Eivinds unika perspektiv – och hans oräddhet inför att prova nya saker – var det här en möjlighet som vi bara var tvungna att utforska.”
Den erfarne norske bergsbestigaren Ole Ivar Lied minns tillbaka till 2011 och en klätterexpedition till Patagonien tillsammans med Norrøna-ambassadören och alpinisten Bjørn-Eivind Årtun.
Båda hade stor erfarenhet av detta legendariska bergsområde längst ner i södra Sydamerika. Båda hade klättrat mycket på is och snö – över hela världen.
Och de var båda ivriga att göra något nytt.
Att utforska okänd, vertikal terräng.
Klättra en led som ingen hade klättrat tidigare.
”Vi reste till Patagonien och byn El Chaltén i december 2011”, säger Lied.
”Strax före jul fick vi ett kort väderfönster och klättrade upp på en förtopp till det välkända berget Fitz Roy. När vi kom ner igen efter turen och kollade väderprognosen såg vi att ett högtryck var på väg mot vårt bergsmassiv. Vi var ganska trötta och behövde verkligen några dagars vila efter bestigningen av Fitz Roy.”
”Men sedan slukade vi några rejäla portioner lokalt nötkött och vände och vred på oss igen. Jag minns att vi gick in i Torredalen på julafton. Efter en kort natt i tältet började vi klättra klockan 03.00 – natten till juldagen.”

De två kamraterna hade bara med sig det allra nödvändigaste: två klätterrep. Isyxor. Stegjärn. Säkringsutrustning. Lite mat. Bara ett par sportklätterskor. En liten bivacksäck. När solen gick upp kunde de studera den vilda klätterlinjen längre upp. ”Det var en mäktig syn”, säger Lied.
”Jag har aldrig sett något liknande någon annanstans i världen. Stora och små isformationer hade på något sätt fastnat på den släta klippväggen, enbart med hjälp av väder, vind och temperaturskillnader. Vår idé var att följa en tunn isåder till toppen. Vi kallade leden Den blå ådern – eller Venas Azules på spanska. Utmaningen var att det vi mötte långt ifrån var ren is. Ytterst låg ett poröst snölager som var svårt att klättra på och ännu svårare att placera säkringar i.”
”Men vi körde bara på – klättrade replängd efter replängd. Vid ett tillfälle minns jag att jag sa till Bjørn-Eivind: ’Vi får inte fastna här uppe! Det går inte. Här finns inget att bygga en standplats i. Och det kommer att vara omöjligt att klättra tillbaka samma väg som vi kom!’”
"Jag sa det som en sorts varning till oss båda. Ändå fortsatte vi bara. Upp, upp, upp. Vi hade båda bra flytkraft under den här uppstigningen.”
Ole Ivar säger att de ”ibland” kunde gräva sig in till bra is och skruva in några isskruvar som flyttbara extra säkringspunkter. Strax därefter säger han att ”många av de här isskruvarna förmodligen fyllde en mer psykologisk funktion än en säkerhetsfunktion.”
"Vi får inte fastna här uppe! Det går inte. Här finns inget att bygga en standplats i. Och det kommer att vara omöjligt att klättra tillbaka samma väg som vi kom!”
Under hela klättringen visste de att isen bara satt som klistrad mot klippväggen.

Under den första, långa dagen klättrade de upp till Egger-Torre-passet – passet mellan topparna Cerro Torre och Torre Egger. Sedan trängde de ihop sig i den pyttelilla bivacksäcken och försökte få några timmars sömn.
Den andra dagen klättrade Årtun och Lied vidare uppåt och nådde till slut toppen av Torre Egger på eftermiddagen. Där uppe, 2 685 meter över Stilla havet, var de båda klättrarna smärtsamt medvetna om att de bara hade kommit halvvägs på sin färd.
”Vi var mycket medvetna om att det ofta är återfärden som är den farligaste delen av en klättringsexpedition”, säger Lied.
”Därför valde vi att fira oss ner på en annan sida av Torre Egger än den vi hade klättrat upp på. Vi försökte ta det lugnt och undvika stress. Men vi var tvungna att vara kreativa – för det krävdes väldigt många firningar för att ta sig ner igen. Ibland borrade vi två små hål i isen, trädde igenom repet och använde isen som firningsankare. Andra gånger hittade vi gamla slingor och utrustning som andra klättrare hade lämnat kvar – och använde dem. Vi fick fira oss ner nästan hela natten, men som tur var kom vi ner välbehållna.”

Senare frågade Bjørn-Eivind Årtun om Ole Ivar ville följa med honom på ett försök att traversera hela Torremassivet. ”Men då var jag tvungen att åka hem till Norge för att jobba”, säger Ole Ivar.
I februari 2012 – bara en månad efter förstabestigningen av Torre Egger – omkom Bjørn-Eivind Årtun och hans vän Stein-Ivar Gravdal i en klätterolycka på Kjerag, en berömd bergvägg i Norge.
En chockvåg gick genom hela den norska klättervärlden.
”Det sägs att de bästa tas ifrån oss – och det var precis vad som hände i den här klätterolyckan”, säger Ole Ivar. ”Bjørn-Eivind och Stein-Ivar var bland Norges mest erfarna och visionära klättrare. Det tog lång tid för mig – och många andra – att hitta tillbaka till klätterglädjen efter den här olyckan.”


Klätterleden Venas Azules nominerades senare till det prestigefyllda internationella klätterpriset Piolet d'Or. Ole Ivar blev inbjuden till prisutdelningen i Chamonix i Frankrike, men hade ingen lust att delta.
”Jag ville inte resa till Chamonix och fira nomineringen utan Bjørn-Eivind. Det blev omöjligt för mig”, säger han.
I dag, många år senare, har Ole Ivar många fina minnen kvar från resan till Venas Azules:
”Mitt största problem är kanske att jag bara minns det som var bra med sådana klätterexpeditioner”, säger han. ”Jag minns aldrig slitet, kylan, oron, riskerna, alla utmaningar vi ställs inför längs vägen. Jag har vad man skulle kunna kalla ett väldigt selektivt minne. Det är väl därför jag fortfarande är bergsklättrare.”
