Great Trango Tower1984

"Titta på den där linjen." Hans Christian Doseth, en 23-årig klättrare från Åndalsnes, står i hemmet hos Stein P. Aasheim i Oslo, Norge. Året är 1982. På väggen hänger en bild av ett enormt berg i Karakoram, Pakistan. Hans Christian följer med fingret en tunn, svart linje på bergväggen.

Han ser en klätterled.
En led som ingen har försökt.
Drömmen om Great Trango Tower föds.

Två år senare, i juni 1984: Det är dags att förverkliga drömmen. Hans Christian har inte bara fått med sig Stein utan också klätterkamraterna Finn Dæhli och Dag Kolsrud.

Tillsammans utgör de "The Norwegian Trango Expedition 1984." Ett antal sponsorer har anslutit sig – däribland Norrøna Sport, Pakistan International Airlines och en tobaksproducent.

De fyra norrmännen, som vardera bär 180 kilo bagage, tar farväl av sina vänner och flickvänner och går ombord på ett plan till Islamabad. De ger sig av på det som den amerikanska tidskriften "Climbing" senare kommer att ranka som en av de största bergsbestigningsbedrifterna i historien.

Männen bidrar till företaget med en stor bredd av erfarenheter – från Himalaya, Trollveggen, Yosemite, Mount McKinley, nordsidan av Eiger, vinterklättring i Hurrungane i Norge och modern klippklättring i södra Frankrike.

De kommer med storslagna ambitioner.
Och de har med sig den där enda bilden av bergväggen.
Det finns ingen annan bild att hitta.
Bergssidan ser så enorm, så lodrät, så imponerande ut. Kan det verkligen vara så?
Det är det.
Great Trango Tower står där och väntar.

Historien är vida känd. Varenda norsk klättrare kan den utantill. Hans Christian, Finn, Dag och Stein övervinner otroliga logistiska utmaningar liksom tunn luft, dåligt väder och svår klättring. Gradvis tar sig männen uppför Trangos östra vägg.

Snart är toppen inom räckhåll.
Men efter fyra veckor på väggen börjar provianten ta slut.

Efter en känslosam diskussion – medan de hänger i portaledge-tält flera tusen meter ovanför Baltoroglaciären – anmäler sig Dag och Stein frivilligt att gå ner. Med tanke på hur lite mat som finns kvar är det det enda sättet för någon av dem att kunna nå toppen.

Hans Christian och Finn fortsätter uppstigningen.

Den 4 augusti 1984 betraktar Stein sina två vänner genom en kikare.
Hans Christian och Finn står uppe på Trango.
På toppen av den internationella bergsbestigningen.
Den norska Trangoexpeditionen har åstadkommit något som ingen trodde var möjligt.
Dess medlemmar har öppnat en av världens mest krävande klätterleder.
De är triumferande.

Men, under nedstigningen flera dagar senare går något fel.

Hans Christian och Finn omkommer i en olycka.
Hela det norska klättersamhället är i chock.
Två av Norges mest framstående bergsbestigare är borta.
Väl hemma igen, men med resans fysiska och psykiska påfrestningar fortfarande färska i minnet, skriver Stein boken Trango – Triumf och tragedi.
Det är en av de mest gripande berättelserna i bergsbestigningslitteraturen.
En bibel för generationer av norska klättrare.
En evig källa till inspiration.

Många år har nu gått sedan den norska leden uppför Great Trango Tower öppnades.

"Det känns overkligt att tänka att jag var en del av den expeditionen", säger Stein P. Aasheim. Över en espresso i centrala Oslo vandrar hans tankar tillbaka till 1984. "Det känns overkligt att tänka att jag hängde där uppe på den väggen. Det var en galen känsla, något jag aldrig hade känt förut och aldrig har känt sedan dess."

– Vad menar du med overkligt?
"När jag läser om den internationella statusen för den norska leden, när jag hör om bokens status, när jag hör folk prata om Hans Christian och Finn – det är då jag tänker: 'Wow, är jag en del av det här?' Å ena sidan är jag stolt över att ha hjälpt till att etablera den norska leden. Å andra sidan hade jag mycket hellre sett att vi alla hade kommit hem än att en 'norsk led' skulle finnas på Trango idag. Men: mitt liv skulle vara helt annorlunda om det var så. Jag skulle ha en annan familj. Mina barn skulle inte finnas. Jag blir tokig bara av att tänka på det."

År 1984, gifte sig Hans Christian Doseth och den välkända klättraren Ragnhild Amundsen. Ett och ett halvt år efter olyckan på Trango blev Stein och Ragnhild ett par.

"Det är inte lätt att sätta ord på det här," säger Stein.
"Trango var en överväldigande upplevelse. Resan fick djupa och bestående konsekvenser för mitt liv."

– Önskar du att folk skulle sluta fråga dig om Trango?
"Nej. Det var en historisk händelse inom norsk klättring. Det är inte så att jag inte vill att folk ska prata om det. Det har ju gått 25 år, trots allt. Nu försöker jag ta upp Trango i en del av de föredrag jag håller."

– Vad säger du?
"Jag berättar min version av resan. Många har förstås läst boken, men jag förstår att det är spännande att höra om den live. Jag pratar också om vad vi klättrare egentligen letar efter. När man blir äldre är det naturligt att se på livet annorlunda än när man var ung och odödlig. 1984 sa jag: 'Jag klättrar inte på grund av faran, utan trots den.' Det har förändrats. Nu säger jag som det är: 'Jag klättrar för att det är farligt.' Det blev väldigt tydligt för mig sommaren 2008."

– Vad hände?
"Jag klättrade uppför Trollryggen med Ralph Høibakk och Odd Eliassen. Ralph ville fira att det hade gått 50 år sedan han och Arne Randers Heen genomförde den första bestigningen av toppen. Först hoppades vi att den talangfulle unge klättraren Bjarte Bø skulle följa med oss. Men när det visade sig att han inte kunde, sa vi: 'Äsch, vad tusan', och körde på ändå. Tre gamla gubbar på en enorm vägg. För oss var det hård klättring. Vi var nervösa där uppe; vi var rädda. Och när vi till slut kom upp på toppen stod vi bara där – vi tre gamla gubbar – och grät."

– Du grät?
"Åh, ja. Och jag har tänkt mycket på de där tårarna. Det var en så stark upplevelse. Sällan har jag känt så tydligt vad det innebär att vara vid liv. Jag tänkte att det måste vara det som allt handlar om. Det här var belöningen för att våga – och för att lyckas med något som ligger så nära gränsen för vår förmåga. Sedan, bara två dagar senare, vändes allt upp och ner. Mitt i natten ringde telefonen, och jag fick höra att Rolf Bae saknades på K2."

"Bara månader före olyckan på K2 hade Rolf Bae varit en del av ett norskt klätterteam som återupprepade bestigningen av Great Trango Tower via den så kallade ”Norwegian route". Rolf hade pratat mycket om resan med Stein. Han berättade för Stein att hans bok om Trango var anledningen till att han började klättra. Med tiden lärde de två känna varandra väl. Deras respekt var ömsesidig. De hade börjat planera en expedition till Antarktis tillsammans."

"Det var obegripligt att Rolf kunde försvinna på K2. Plötsligt kändes hela klättringen absurd."

– Hur menar du?
"Alla dessa vackra tankar om klättring, alla stora ord om vad klättring ger oss – utgångspunkten är att du kommer ner levande. Om inte, betyder klättringen ingenting."

"Många klättrare rättfärdigar risken genom att säga: 'Att köra bil är också farligt.'"

"Jag kan inte förstå det. Jämförelsen är irrelevant. En av anledningarna till att klättra är just det faktum att det är farligt – tillfredsställelsen i att bemästra och besegra förhållanden där konsekvensen av ett fall skulle vara dödlig. Nyfikenheten, de fysiska utmaningarna, närheten till döden – allt är viktigt. Det finns inget upphetsande med en bilresa. Men efter en stor klättring är lyckan du känner inget mindre än berusande."

– Är du beroende av den där känslan?
"Det är en bra fråga. Jag är på sätt och vis beroende av belöningen med att klättra. Priset. Jag kanske är beroende av att få toppupplevelser som de flesta människor i det här livet inte ens är i närheten av. Många frågar vad poängen med klättring är, när riskerna är så uppenbara. Men jag accepterar inte den frågan längre. Det de egentligen frågar är: 'Kan du förklara meningen med livet för mig?' Tja, vad tusan ska jag säga? Ingen frågar människor som lever som alla andra varför de lever som alla andra. Så fort du kliver ur led blir du ställd mot väggen och tillsagd att rättfärdiga ditt sätt att leva. Du tvingas svara på omöjliga frågor."

– Förändrade Trango din relation till klättring?
"Nej, jag fortsatte att klättra. Bara ett år senare, 1985, var jag på Everest. Jag förändrades egentligen inte förrän jag fick barn. Det var då jag drog ner på de höga Himalayabestigningarna. Jag minns när jag tog farväl av min familj innan jag reste till Drang Rag Ri i Himalaya 1995. Min dotter klamrade sig fast vid mig på trappan och skrek: 'Jag vill inte att du ska dö på berget, pappa.' Det tog hårt på mig. Så hårt att jag nästan inte kan prata om det. Det var då jag fullt ut insåg vad det innebär att vara far. För mig var det slutet på att bestiga höga berg i Himalaya."