Text: Eivind Eidslott
Photos: Frode Guldal, expedition members
Published: Nov 11, 2026
Berättelsen om norsk-polsk vänskap och en mycket framgångsrik klätterexpedition till indiska Himalaya.
”KLÄTTRING ÄR EN MAGISK AKTIVITET”, säger Frode Guldal (69).
Den mycket erfarne läkaren, bergsklättraren och friluftsmänniskan sitter hemma i sin älskade hemstad Ålesund på Norges väderbitna västkust.
”Klättring känner inga åldersgränser. Jag känner precis samma glädje i att röra mig i brant terräng i dag som för 40 år sedan. Om du har turen att ha klättring som passion har du något att ägna tankarna åt hela livet.”
VI SPOLAR TILLBAKA till början av 1980-talet. Frode studerar medicin i den arktiska staden Tromsø och är en av de mest entusiastiska i den lilla men ambitiösa klätterkretsen i Nordnorge. Frode klättrade i de mäktiga Lyngenalperna, deltog i förstabestigningen av leden ”Atlantis” på berget Blåmannens nordvägg på Kvaløya, gav sig i kast med Eigers ökända nordvägg i Schweiz, gjorde långa skidturer på Svalbard och besteg Lenintoppen (7 194 m) i Kirgizistan.
År 1983 dök plötsligt idén upp att bestiga berget Thalay Sagar (6 904 m) i indiska Himalaya.
”Vi ville försöka oss på nordostpelaren, längs en ny led där fyra brittiska klätterexpeditioner redan hade tvingats vända”, minns Frode.
”Vår grupp var erfaren. Min gode vän Håvard Nesheim och jag var mycket vana vid att klättra på snö och is. Håvard hade lärt känna några polska klättrare under en tidigare expedition till Lhotse (8 516 m). Andrzei Czok hade deltagit i tre bestigningar av åttatusenmeterstoppar – han hade bland annat klättrat en ny led på Everest. Januz Skorek hade också stor erfarenhet från Himalaya och hade bestigit två åttatusenmeterstoppar. Dessutom var Hans Christian Doseth med, och han var förmodligen Norges främste klättrare vid den tiden. Hans Christian hade ett otroligt mod. Han kände helt enkelt inga gränser.”
Frode säger att expeditionen till Thalay Sagar blev av tack vare att polackerna kunde bidra med proviant för resan, viss utrustning och gedigen erfarenhet av att ta sig fram genom den indiska byråkratin. Norrmännen bidrog å sin sida med hårdvaluta.
”Ragnhild Amundsen var också med på resan till Indien och nådde nästan toppen av grannberget Brigupanth (6 772 m) tillsammans med två polska klättrare”, säger Frode. ”Det är viktigt att nämna detta eftersom det också var en stor prestation.”
RESAN TILL THALAY SAGAR var ett äventyr i sig: En bussresa från Indiens grönskande slätter tog dem 3 000 höjdmeter upp längs smala, hisnande grusvägar. För att kunna möta andra fordon fick busschauffören ofta köra med ytterhjulen långt ut på den leriga vägkanten, medan de norska och polska klättrarna stirrade rakt ner i den skummande floden flera hundra meter nedanför. Vid ett tillfälle exploderade bussens kylare och sprutade kokande vatten över flera passagerare.
”När vi hade slagit läger vid bergets fot förstod vi varför de brittiska klättrarna hade vänt om”, säger Frode.
”Efter en lång isränna reste sig nordostpelaren 1 000 meter, med långa, branta isfält som bröts av lodräta klippväggar. Och högst upp: en svart pyramid som avslutades med en lång och brant snösluttning. Det såg mycket svårt ut.”
TROTS DETTA GAV SIG DEN NORSK-POLSKA EXPEDITIONEN av vid gott mod – och Hans Christian Doseth och Frode vann lottningen om att få klättra de första replängderna på nordostpelaren. Även om Januz Skorek skadade sig i ett fall längs vägen – när han klättrade uppför isiga rep med en repklämma – nådde alla toppen efter tio dagars banbrytande klättring.
Expeditionen upprättade tre läger längs vägen uppför nordostpelaren – och två av dem fick huggas ut med isyxor.
”Jag fick äran att klättra den allra sista etappen upp till toppen”, säger Frode.
”Jag minns det mycket väl eftersom jag gick först uppför en snösluttning med ungefär 50 graders lutning. Jag klättrade nog omkring 100 meter helt utan säkring, men lyckades ordna en säkringspunkt högst upp och säkrade de andra på vägen upp. Sedan tillbringade vi två dagar med att fira oss ner till tryggheten i baslägret igen.”
I EN INTERVJU med lokaltidningen Sunnmørsposten efter hemkomsten (10 september 1983) sade den ödmjuke Frode Guldal att han ”inte ville att hans klättring i Himalaya skulle dramatiseras alltför mycket”.
”Min poäng är att man kommer långt med rätt träning, rätt erfarenhet och rätt utrustning”, säger han nu.
”Jag ser tillbaka på expeditionen till Thalay Sagar som en av de finaste resor jag har varit med om.”
Han säger att han planerar att besöka den lokala klätterhallen samma kväll.
”Jag försöker klättra där så mycket som möjligt. Och jag ser fram emot det lika mycket varje gång.”