Falken

”SKA VI UPP DIT?”
Frågan hänger kvar i den kalla luften ovanför Falkbreen, mitt i hjärtat av Jotunheimen, Norges vilda högfjällsområde. Den kommer från en ung kvinna som leder ett replag. Hon pekar upp mot en brant fjällvägg av sten, snö och mossa.
”Ska vi verkligen det?”
Den andra frågan kommer från en annan ung kvinna – hon befinner sig mitt i replaget. Hon pekar mot samma mörka klippvägg.
Jag – deras pappa – låtsas vara en härdad fjällkarl, full av självförtroende och kontroll. Jag säger bara en sak. Jag försöker säga det med lugn röst och fullständig övertygelse. Jag säger:
”Ja.”

NORGE ÄR HEM FÖR EN LÅNG RAD SPEKTAKULÄRA BERG. Majestätiska toppar reser sig rakt upp ur fjordarna, höga och stolta, och står emot allt som vädret utsätter dem för. De spetsigaste av dessa berg kallar vi ”tinder” – toppar som likt nålar försöker genomborra molnen och locka fram solen. Många av de högsta topparna finns i och nära Jotunheimens nationalpark – ett vildmarksområde stort som en mindre delstat.
Strax utanför gränserna till denna storslagna park, där terrängen sluttar ner mot Sognefjordens smala innersta arm, hittar du en bergstopp som inte liknar någon annan. Den är uppkallad efter en rovfågel – en av världens skickligaste flygare.

Berget har inspirerat konstnärer, klättrare och äventyrare i mer än 200 år. Och det finns verkligen inga enkla vägar upp. Om du vill nå toppen måste du vara beredd att anstränga dig. Du måste lämna din höjdrädsla bakom dig – en gång för alla.
Förbered dig på en lång dag omgiven av klippor, snö, is och tomhet.
Den bästa tiden att försöka bestiga berget är från juli till september. Senare på hösten blir dagarna kortare och Falkbreen-glaciären blir ännu mer sönderskuren av djupa, farliga sprickor. På vintern och våren är det nästan ingen som når toppen – på grund av lavinfaran och den allmänt dåliga tillgängligheten.

MEN LÅT OSS VRIDA TILLBAKA KLOCKAN 205 ÅR. Den 14 juli 1820 klev tre unga män ut på just den här glaciären. Egentligen var de där för att samla in växter och stenprover för vetenskaplig forskning, men nu stod de här på glaciären och blickade upp mot ett berg som var vackrare och mer oåtkomligt än något de tidigare hade sett. De tre männen förtjänar en kort presentation:

1. Christian Peder Bianco Boeck, 22 år gammal, med ett intresse för botanik utöver det vanliga, senare läkare och professor i fysiologi.
2. Baltazar Mathias Keilhau, 23 år och son till en kyrkoherde, skulle senare bli den första personen i Norge att ta examen i mineralogi och blev, liksom sin gode vän Christian, så småningom universitetsprofessor – inte i fysiologi, utan i geologi. År 1844 försökte han bestiga Norges högsta berg, Galdhøpiggen, men nådde bara förtoppen, som uppkallades efter honom och än i dag bär namnet Keilhaus topp (”Keilhaus topp”).
3. Ole Urdi, okänd ålder, en lokal renjägare och fjällguide från den närliggande byn Øystre Slidre – inget mellannamn, inga universitetspoäng, men förmodligen den starkaste och mest fjällvana av de tre.

BOECK, KEILHAU OCH URDI stod på Falketindglaciären och övervägde om de skulle fortsätta mot toppen. Det såg brant ut. Skrämmande brant.
Av någon anledning bestämde de sig för att försöka.
De var modiga. De ville nå toppen. De ville vara först.
Keilhau beskrev senare klättringen så här:

”Små bäckar sipprade överallt ner från de utskjutande snömassorna ovanför. Vattnet rann längs våra armar varje gång vi grep tag i en utskjutande klippa eller spricka för att dra oss upp. Det vore knappast fel att säga att leden vi klättrade på i Feldspathgangen Divide gick 800 fot lodrätt upp från glaciären. När man väl, med stor risk, har tagit sig från det fasta berget över till den överhängande snömassan är vägen upp längs Falketinds baksida inte längre farlig. Toppen är bara några steg bred och ser ytterst söndersliten ut. Det är svårt att hitta fast berg, och den högsta punkten ser ut som en slumpmässig stenhög.”

DE TRE MÄNNEN NÅDDE TOPPEN. Femtiosex år innan den brittiske klättraren William Cecil Slingsby genomförde den första bestigningen av den berömda toppen Store Skagastølstind, besegrade dessa tre unga amatörer en av Skandinaviens mest alpina toppar.
Det var en verkligt enastående bedrift i den norska bergsbestigningens historia. En bestigning som på många sätt har fått alldeles för lite uppmärksamhet.
Det borde skrivas böcker om den.
Det borde göras poddar.
Filmer borde produceras.

Och klädkollektioner producerades.

OCH HÄR ÄR VI, åtminstone en far med sina två döttrar, stående på en smal klipphylla högt ovanför Falkbreen, i de första bestigarnas fotspår, längs den klätterled som senare skulle få namnet ”Pionjärleden”.
Klättringen är inte svår. Den kräver inga övermänskliga balettkonster, du behöver inte klättra inomhus tre gånger i veckan för att ta dig hit och du behöver inte vara Himalayaklättrare.
Vissa soloklättrar till och med leden – utan rep eller säkringar.
Jag har själv gjort det – i min ungdom (som man brukar säga).
Men utsattheten är tillräckligt stor för att de flesta ska välja att klättra i replag, med klätterrep, kamsäkringar, kilar och slingor.
Det är vad vi gör nu.
Här får man helt enkelt inte falla.
Ett fall kan sluta mycket illa.
Och en far på tur med sina döttrar vill mer än något annat att ingenting ska gå fel.

VI RÖR OSS LÅNGSAMT, STADIGT OCH SÄKERT från klipphylla till klipphylla på den branta östväggen.
Jag sätter säkringsankare med jämna mellanrum – så att vi enkelt kan kommunicera.
”Ankare!” ropar jag ner mot glaciären efter att ha säkrat mig i klippan.
”Uppfattat!” ropar min äldsta dotter tillbaka.
Hon kopplar loss mig från sin säkringsbroms och ropar ”Klättra!” upp till mig.
Falketinds topp reser sig mot himlen till vänster om oss.
En stor del av Jotunheimen breder ut sig framför våra kängspetsar.
Det var Boeck, Keilhau och Urdi som kom på idén att uppkalla dessa berg efter ”jotnerna” – jättarna i den nordiska mytologin. Det var så området fick namnet Jotunfjällen, inspirerat av Riesengebirge (Jättebergen) i det som i dag är Polen och Tjeckien.
Den norske poeten och journalisten Aasmund Olavsson Vinje döpte senare om området till Jotunheimen, eller ”jotnernas hem”.

VI KLÄTTRAR ÖVER KANTEN på den branta östväggen och vilar på Falketinds kam. Vi blickar ner på leden för förstabestigningen och är djupt imponerade av vad de unga herrarna lyckades åstadkomma för 205 år sedan.
Vad tänkte de när de insåg att de faktiskt skulle klara det?
Vad rörde sig i deras tankar när de tog de sista stegen mot toppen?

Här, så nära toppen, får vi verkligen uppleva Falketinds skönhet på nära håll. Och först nu kan vi på allvar fundera över bergets namn. Varför fick det namn efter falken, denna rovfågel? I Norge finns flera arter av falkar – alla oerhört snabba – som du, om du har tur, kan få syn på och studera med kikare ute i det fria.
Vi har jaktfalken.
Pilgrimsfalken.
Stenfalken.
Tornfalken.
Och några få rödfalkar.
Poeten Aasmund Olavsson Vinje – han som myntade namnet Jotunheimen – var den förste som kallade berget Falketind (”Falktoppen”), femtio år efter den första bestigningen.
Dessförinnan var berget främst känt som Koldetind.
Vinje lär ha skrivit följande om sitt namnval:

”Den svarta toppen med sin näbb böjd i en båge liknar en falk som gungar till för att lyfta; en vit fläck på dess bröst är spräcklig, och därför kallas den Falketind (”Falktoppen”).”

VI NÅR FALKETINDS HUVUDTOPP tidigt på eftermiddagen. Utsikten är – milt uttryckt – enorm. Åt alla håll.
Där ligger Stølsnostind.
Där ligger Koldedalstind.
Där ligger Uranostind.
Där breder Jotunheimens 3 500 kvadratkilometer ut sig.
Mina döttrar går fram till stupkanten. De lägger sig på mage och tittar rakt ner i avgrunden.
De ser två replag korsa glaciären långt nedanför oss.
”Människorna ser så små ut där nere”, säger den ena.
”Alla känner sig små här uppe”, säger den andra.
Vi är alla överens om att det nog är bra att känna sig så här liten då och då.

Norrønas falketind-kollektion handlar om slitstarka lättviktsplagg. För alla årstider. Och för alla slags väder.

Norrøna har lanserat flera nya produkter och modeller i falketind-kollektionen i vår. Här är några av dem: