Text: Alexander Urrang Hauge
Photos: expedition members
Published: Nov 12, 2026
Minnena av de magiska bergen i Peru sitter som en isskruv i klättraren Trond Hildes inre.
Det är 1988. Klättring på stora berg i Norge och resten av världen låg fortfarande i startgroparna. Det fanns många vita fläckar på kartan. De orörda bergens dragningskraft var stark.
”Bergen i bergskedjan Huayhuash i Peru är annorlunda”, säger Trond Hilde.
Han är en meriterad klättrare, mountainbikecyklist, skidåkare och expeditionsfarare med bland annat många bestigningar i Drottning Mauds land i Antarktis bakom sig. Trond Hilde berättar entusiastiskt i telefon. Han befinner sig på Svalbard när vi får tag på honom. Där arbetar han som guide åt andra äventyrare.
”Här finns de stora kontrasterna, den speciella snön och isen. De karakteristiska rännorna och snöformationerna. Det är något speciellt med den här bergskedjan i Peru”, säger han.
Hilde spolar tillbaka sitt livs filmrulle till år 1988. Han var 26 år den sommaren. Pluggade petroleumteknik i Trondheim, var en hängiven klättrare, brutalt stark och inte minst odödlig – som de flesta 26-åringar.
Drömmen om bergen i Peru lockar. Billigare än Himalaya. Inga tillstånd eller någon byråkrati. Lägre berg än i Himalaya, men lika mytomspunna.
Norsk-amerikanen Leif Norman Patterson besteg berget Yerupajas västvägg redan 1966.
Trond Hilde och hans vänner ville klättra samma led.
Dessa berg reser sig brant ur Amazonas enorma regnskog och ligger norr om ekvatorn. Om du tar fram en jordglob och en karta kan du se den långsträckta bergskedjan som löper som en ryggrad genom hela Sydamerika, som en barriär mot det väldiga Stilla havet. Den fuktiga luften från regnskogen pressas rakt upp när den möter bergen och förvandlas till en märklig, spröd is.
Det går knappast att överdriva hur vackra dessa berg är. Bara namnen för tankarna till utopiska drömvärldar och romantiska berättelser. Vi nämner i korthet Siula Grande, Chacrararaju och inte minst Yerupaja – Perus näst högsta berg.
Yerupaja är inte bara ett berg. Det är också ett geologiskt konstverk på 6 634 meters höjd över havet. Ett berg i ständig förändring. Is och snö pryder de branta bergssidorna.
Det är inte lätt att slita blicken från Yerupaja när berget väl har etsat sig fast på näthinnan.
Fyra klätterkompisar vill bestiga det här berget 1988: Jonas Holmen, Gunder Svendsen, Gunnar Sanner och Trond Hilde.
”Vi var fattiga studenter. Vi hade inte mycket utrustning – och var tvungna att spara så mycket vi kunde på säkringsutrustning och isskruvar”, säger Hilde.
Enligt en artikel i den norska tidningen Dagbladet från 1988, skriven av klättraren och författaren Jon Gangdal, valde de norska klättrarna en av de svåraste lederna upp på Yerupaja.
Hilde själv beskriver vägen upp som exponerad, brant och fängslande.
”Du tar dig uppför en stor istäckt bergssida. Du måste korsa ett vidsträckt snöfält. Terrängen och bergen är fantastiska. Vi passerade också några stora isgrottor där vi övernattade.”
Han beskriver klätterleden som genomgående brant. De norska klättrarna tog sig fram bra på berget och följde rännor upp längs kammen, som ledde dem hela vägen till toppen.
Plötsligt hade de fyra unga studenterna skrivit ett viktigt kapitel i norsk klätterhistoria.
”Man står på stegjärnens framtaggar, så att säga. Jag tror att vår led hade en höjdskillnad på ungefär 1 700 meter.”
Bara några få veckor efter bestigningen av Yerupaja ser de norska klättrarna ut ett nytt berg. De riktar blicken mot Chacraraju. Berget ligger inte bara 6108 meter över havet, utan reser sig också rakt mot himlen som en vass huggtand. Det finns flera andra expeditioner i området. Några tänker göra ett försök, andra har redan vänt om. Många bergsbestigare anser att Chacraraju är både det farligaste och det svåraste berget i Peru, men Hilde har rådfrågat lokala guider om lavinrisken och särskilt utsatta områden.
Gunnar Sanner har återvänt hem. Den återstående trion får sällskap av klättraren Kevin Starr, en läkarstudent från Kalifornien.
De fyra klättrarna tar sig hela vägen upp till toppen av Chacraraju, men på vägen ner händer något.
”Vi står i en av de här rännorna – med snö och is. Då hör vi hur en lavin lossnar längre upp”, säger Hilde.
”Jag minns ljudet av lavinen – enorma isblock. Lavinen går inte ner genom den ränna vi befinner oss i, men den är så stor att massorna slungas in i flera av de omgivande rännorna.”
Under firningarna använder alla fyra klättrarna samma rep och säkringspunkter, men precis när lavinen når dem är Trond Hilde och Kevin Starr inte inkopplade i repen. De står för sig själva och riggar en ny säkringspunkt.
”Lavinen kommer med en oerhörd kraft och drar med sig Jonas och Gunder. De faller cirka 800 höjdmeter och omkommer.”
Hilde och Starr ser sina klätterkamrater störta mot döden.
”Vissa människor grips av ångest och hamnar i ett slags chocktillstånd när något traumatiskt inträffar. Andra blir rationella, pragmatiska och kalla. Jag hör nog till den senare kategorin”, säger Trond Hilde.
Han och Starr klipper sönder sina ryggsäckar och gör ett slags rep av remmarna.
Och de släpper loss.
Levande.
”Det är det mest dramatiska som har hänt i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma klättringen i Peru”, säger Trond Hilde.