Text: Kristin Folsland Olsen
Photos: Hans Christian Doseth, VG/NTB, expedition members
First published: Norrøna Magazine, Expedition Issue, Fall 2023
Kamratskap, kämpaglöd och segertårtor på Trollveggen (Trollväggen) i februari 1982.
”De polska klättrarna var de stora läromästarna på den tiden. De klättrade flera nya leder på Trollväggen (Trollveggen). De var hårda som stål. Vi skulle inte vara sämre. Vi var tvungna att vara minst lika bra.”
Det säger Sjur Nesheim (72). Klättraren från Vardø i den arktiska delen av Norge minns en kall och klar vintermorgon för över 40 år sedan.
Det var den 1 februari 1982. Tillsammans med sin bror Håvard Nesheim, klätterlegendaren Hans Christian Doseth och britten Choe Brooks skulle han försöka göra en vinterbestigning av Trollkjerringleden på Trollväggen. En 950 meter lång led med överhängande partier.
”Jag minns detaljerna tydligt. Det är som en film som spelas upp när jag tänker på det.”
Sjur och Hans Christian hade träffats ett par år tidigare, dagen efter att Sjur kommit ner från den andra bestigningen av ”Svenskeruta” på Trollväggen den sommaren. De klättrade några leder tillsammans och fann varandra direkt.
”På västväggen på Søstrene bestämde vi oss för att bli de första norrmännen att klättra en ny led på Trollväggen vintertid. Vår gemensamma ambition förde oss samman.”
Fullt engagemang
Två eller tre försök hade tidigare gjorts att klättra Trollkjerringleden vintertid, men ingen hade kommit längre än halvvägs. Försöken hade avbrutits efter en lång travers, där ett överhäng väntade på nästa replängd. När de fyra gav sig av vägrade de att ens tänka tanken på att ge upp.
”Vår filosofi var att vi inte skulle vända tillbaka, vad som än hände. Vi var helt inställda på att fortsätta. Vi var beredda att hålla ut, oavsett väder.”
Vädergudarna var nådiga mot klätterteamet. Bara en enda dag sveptes de in i snö och blåst. Det var som att befinna sig i en ändlös lavin, och det var till och med svårt att andas. De övriga tolv dagarna bjöd på strålande väder för vinterklättring och god tillgång till dricksvatten från snön.
– Hur var själva klättringen?
”Ja, det gick i stort sett som på räls. Hans Christian ledde halva leden, och de andra delade på resten. Han var exceptionellt begåvad. Vi andra var inte på den nivån. Det var mest artificiell klättring, vilket vi alla hade ägnat oss mycket åt. För det mesta var det grad A1 eller A2, och sedan var det några replängder som var lite svårare.”
– Gick det bra?
”Vi hade fyra stationer med portaledger uppe på väggen. Vi flyttade portaledgerna ungefär var fjärde replängd. Två klättrade och två hissade och flyttade utrustning i klassisk storväggsstil.”
Sjur, som fortfarande är verksam som psykolog, talar om hårt arbete. Det påminde honom om snickarjobbet han hade vid den tiden i Tromsø, en stad i arktiska Norge. Klätterkompisarna följde en strikt dagsrytm, utan särskilt många pauser.
”Vi gick upp klockan fem och började klättra klockan sju. Det tog ett par timmar att laga frukost, rigga all utrustning och komma igång. Vi firade oss i regel ner efter mörkrets inbrott. Vi använde pannlampor. Vi var nog inte på plats i våra portaledgar förrän vid 22–23 på kvällen.”
– Stötte du på några särskilda utmaningar under själva klättringen?
”Det fanns några tuffa replängder. Den jag minns bäst var på väggens övre del. Där låg block staplade längs en 20 meter lång hylla, lutade mot väggen. Sedan fortsatte leden upp i ett överhäng. Det var otäckt. Som tur var satt blocken fastfrusna, hoplimmade av is. Hans Christian ledde utan några större svårigheter.”
Tidiga ”bloggare” på den stora väggen
Bergsklättringen på 80-talet präglades av en tradition av hängivenhet till bergen och klättergemenskapen, där man för det mesta höll tyst om vad man gjorde på branta bergväggar. Det blev ett rejält ramaskri i klättervärlden när Sjur och hans vänner slog på stort om sin klättring i medierna.
”På sätt och vis sålde vi resan som en produkt till bland andra VG (Norges största tidning). Vi fick hård kritik efteråt. Särskilt från klätterklubben Stein og Stegjern (Sten och stegjärn) hemma i Tromsø. Hur kunde vi sälja våra själar på det viset?”
Klättrarna på bergväggen hade walkie-talkies så att de kunde prata med folk på marken. De använde röda påsar, tyngda med stenar, för att kasta ner filmrullar med nytagna bilder. Klätterkompisar längre ner plockade upp dem och skickade dem vidare till VG, som rapporterade dagligen.
”Till och med public service-bolaget NRK och dess kvällsnyhetsredaktion flög in med helikopter för att filma det. Det kan ha varit första gången någon gjorde reklam för sig själv på ett så kommersiellt sätt.”
”Vi skapade en mediestorm som gav oss ekonomiskt spelrum, så vi förlorade inga pengar. Vi bröt mot en hel del oskrivna regler, men då var vi verkligen inne i det, för att uttrycka det milt. Vi fokuserade bara på det vi ville göra.”
Goda vänner
En av de saker som präglade resan och som Sjur menar bidrog till att den blev lyckad var den goda kamratskapen.
”Stämningen var verkligen bra. Vi hade det väldigt trevligt tillsammans som team. Vi hade faktiskt riktigt roligt och många bra samtal.”
Sjur delade sin portaledge med sin storebror Håvard, där det rådde lite ”nordnorskt kaos”. Betydligt mer ordning var det i den portaledge som Hans Christian och Choe delade.
”Hans Christian var en fantastisk människa. Han var väldigt mogen för sin ålder.”
Den fjärde mannen i laget, Choe, kom från Manchester i England. Han och Hans Christian hade bland annat klättrat leden The Shield i Yosemite tillsammans.
”Jag träffade honom faktiskt för första gången på järnvägsstationen i Åndalsnes. Vi hämtade honom tre dagar innan vi började klättra.”
– Hur var det att göra en så krävande klättring med en främling?
”Det var absolut inga problem. Den typen av klättring är lite som att spela i Premier League. Toppspelare flyttas mellan lagen. Det handlar verkligen mycket om kompetens. Är man kompetent så platsar man. Vi blev ett bra lag.”
Tårtkalas för att fira framgången
Efter starten den första februari tog sig teamet uppåt i god takt. Tack vare bra väder och ett smidigt samarbete inom teamet gick klättringen snabbare än väntat.
”Vi hade med oss mat för drygt tre veckor. När vi insåg att det gick mycket fortare än vi hade räknat med åt vi bara av det bästa.”
Bergsklättrarna hade fyra lyftstänger och möjlighet att hissa upp gourmetmat.
”Jag är inte så förtjust i frystorkad mat. Magen blir ju alldeles konstig av det, eller hur? Man måste gå på toa hela tiden.”
Sjurs och Håvards mamma hade lagat det mesta av maten.
”Det säger en del om hur bortskämda vi var, haha!”
– Minns du vad hon gjorde?
”Det var mycket revbensspjäll som hade skurits i tärningar och som vi blandade ner i potatismos. Och så fanns det norska succétårtor, traditionella tårtor som min mamma var så bra på att baka. Vi gick inte ner i vikt, om du förstår vad jag menar.”
Att nå toppen
Efter 13 dagar på väggen nådde Hans Christian, Håvard, Choe och Sjur toppen via Trollkjerringleden.
”Det var på sätt och vis overkligt att gå från lodrätt till vågrätt. Det var den längsta klätterresan jag hade varit på. Det var en speciell och stark känsla.”
Det var en period i livet med mycket klättring. Bara under vintern 1982 tillbringade Sjur över 30 dygn i en portaledge.
”Det är ett intensivt sätt att leva, där allt annat på något märkligt sätt blir lite tråkigt och mindre viktigt. Man blir fast, helt enkelt.”
”Det är ett ’farligt beroende’ som till slut kan bli din undergång. Det råder det ingen tvekan om.”
