-expedition.jpg)
Text: Kristin Folsland Olsen
Photos: Kjetil Svanemyr
Published: Nov 11, 2026
Sommaren 1979 friklättrade Ragnhild Amundsen och Hans Christian Doseth Rimmonleden på Trollväggen. Den första fribestigningen av Trollväggen var en milstolpe i den europeiska klättringens historia.
Trollveggen. Trollväggen. Ett dramatiskt bergsmassiv som reser sig 1 700 meter mot himlen från dalbottnen i Romsdalen i västra Norge, där älven Rauma slingrar sig ner mot staden Åndalsnes. Tusen meter av bergväggen stupar lodrätt. Europas högsta lodräta klippvägg.
På denna lodräta kilometer skrivs klätterhistoria under en junidag (och juninatt) 1979.
För allra första gången friklättras Trollväggen.
Ett naturligt nästa steg
”Jag minns inte att det var något självändamål att friklättra den. Jag tror faktiskt att det bara råkade gå bra.”
Ragnhild Amundsen (62) ser tillbaka på sin aktiva ungdomstid i Åndalsnes på 70-talet. Och på den banbrytande klätterturen på Trollväggen. Som hon själv inte tyckte var så värst märkvärdig.
”Jo, vi fokuserade på att vara i form och klättrade mycket i förväg. Men Trollveggen fanns ju här. Den hade alltid funnits här. Den kändes inte lika skrämmande för oss som för någon som kom från Oslo och såg den för första gången.”
Pojkvän som är bergsklättrare
Redan som 15-åring drogs Ragnhild till branta klippväggar och hamnade i ett gäng killar som tillbringade all sin fritid på klippväggarna i Romsdalen.
”Vi klättrade de flesta dagar. Vi tillbringade mycket tid på Steinen (ett 10–15 meter högt klippblock utanför Åndalsnes med 10–15 leder av varierande svårighetsgrad, precis vid Mjelvahammeren).”
En av killarna i gänget var bredaxlad och mörkblond och helt besatt av bergsklättring. Det var Hans Christian Doseth, som senare blev en av Norges största klätterlegendarer och omkom på Great Trango Tower i Pakistan 1984. På 1970-talet bodde han tvärs över vägen från Ragnhild. I mitten av tonåren blev de ett par. De hade ett nära band, grundat i kärleken och klättringen.
Grüner Frukt & Tobak
Det fanns inga klätterkurser i Åndalsnes på 70-talet. En högstadielärare klättrade på ett stort stenblock i trakten som kallades ”Steinen” (Stenen) och introducerade eleverna till sporten.
”Och så hade vi Adolf Grüner, som var en gigant inom klättringen. Han hade en frukt- och tobaksaffär i Åndalsnes som var en samlingsplats”, minns Ragnhild.
Klättrare kom till butiken för att få information om förhållandena i bergen. Den blev ett slags informationscentral. Butiken låg i Arne Randers Heens hus, alldeles nedanför det som i dag är kaféet Sødahlhuset.
”Adolf Grüner var som en mentor för oss. Han gick före på brantare klättringar och lärde oss det mest grundläggande om säkerhet i bergen.”
Ranghild och hennes klätterkompisar fortsatte att utveckla sina färdigheter i bergen genom att vara aktiva och lära av varandra.
”Vi lärde oss mycket av klättrarna från Molde, under ledning av Iver Gjelstenli. Där blev vi en del av en större krets med bland andra Iver, Lars Christian Stendahl och mästaren Oskar Mork. Vi åkte också till Innerdalen och träffade trönderna (folk från Trøndelag). Det var en liten krets där alla kände varandra.”
Historiskt surr
Trollväggen bestegs för första gången 1965. Ett norskt och ett brittiskt klätterlag klättrade samtidigt. Ole Daniel Enersen, Leif Normann Petterson, Odd Eliassen och Jon Teigland klättrade den norska leden och nådde toppen dagen före den brittiska fyrmannagruppen Tony Howard, John Amatt, Tony Nicholls och Bill Tweedale. Därmed etablerades den engelska leden, även kallad Rimmonleden. På den tiden använde man teknisk klättring, vilket innebar att klättrarna tog sig upp genom att dra sig i och stå på utrustning som de placerade i sprickor längs vägen.
Vid friklättring används utrustningen endast som skydd vid ett fall. Du får förlita dig på händer och fötter för att ta dig uppåt. Den ädlaste formen av bergsklättring.
Den första fribestigningen
Fjorton år efter den första bestigningen gav sig paret Ragnhild och Hans Christian av mot ledens början. Det var dagen före sankthansafton (johannesafton, den 24 juni), och det fina vädret gjorde att allt var klart för försöket.
”Jag minns inget annat än att det gick ganska bra. Det fanns en svår passage på den smala hällen, som vissa kallar den. Jag minns inte så många detaljer. Det var ett tag sedan”, säger hon med ett skratt.
Hans Christian ledde hela klättringen och friklättrade hela vägen. Ragnhild följde efter och friklättrade också.
”Det krävdes stor koncentration och mycket fokus. På långa replängder var vi effektiva. Vi fokuserade på att hålla tempot uppe. Jag minns att vi blev väldigt trötta. Vi började på natten och klättrade hela dagen. Jag minns att Hans Christian somnade vid standplatsen när han skulle säkra mig.”
De sov några timmar mitt på väggen.
”Vi låg bekvämt på en hylla. Vi hade kanske en dunjacka, men ingen sovsäck eller något sådant.”
Nästa morgon gällde det bara att fortsätta framåt. På väg mot toppen träffades Ragnhild av ett stenras som spräckte hennes hjälm.
”Det där var inte kul. Det var inte trevligt att vara i vägen för fallande stenar.”
Klockan åtta på kvällen, 30 timmar efter att de hade gett sig av, nådde de toppen av leden.
–Blev det stor uppståndelse efteråt?
”Nej, jag kan inte minnas något sådant. Att Hans Christian friklättrade leden nämndes nog i den norska klättertidningen, men man måste vara ganska insatt i klättring för att känna till det.”
Vittnesmål
Som tur var för oss andra befann sig deras vän Kjetil Svanemyr på väggen samtidigt. Han klättrade samma led med teknisk klättring tillsammans med tre svenskar. Det är han som tog bilderna från den historiska klättringen, och han minns upplevelsen lite annorlunda. Enligt honom hade de uttryckligen satt som mål att friklättra hela leden.
"Som jag minns det började Ragnhild och Hans Christian klättra Rimmonleden några timmar före oss på eftermiddagen en sommardag 1979", berättar han för Norrøna Magazine.
"Jag klättrade med tre svenskar, uppdelade i två replag, och vi hann ikapp Ragnhild och Hans Christian på den rymliga hyllan som kallas Central Basin, ungefär halvvägs upp på väggen, vid fyratiden eller femtiden på natten, med precis tillräckligt med sol för att lysa upp väggen.
Jag minns inte så mycket av samtalet när vi träffades, men en av frågorna som kom upp var helt naturligt om de båda hade lyckats friklättra alla replängder, vilket hade varit ett uttalat mål innan klättringen började. Jag vill minnas att Hans Christian sa att han inte hade haft några större problem med det.”
”Jag ledde en replängd ovanför Central Basin och minns att jag stod vid den första standplatsen uppe i Exit Chimney och tittade ner på Hans Christian när han klättrade upp längs repet och friklättrade det svåra kruxet. När han kom upp till mig vid standplatsen gratulerade jag honom, och det var ett alldeles speciellt ögonblick eftersom målet att bli den första personen att friklättra en led på Trollveggen hade uppnåtts.
”Det rådde heller ingen tvekan om att Hans Christian var nöjd och stolt. Därifrån och upp till toppen av väggen var vi tre replag som klättrade tillsammans och fortsatte uppför resten av Exit Chimney och Summit Gully utan att stöta på några nämnvärda problem”, berättar Kjetil Svanemyr.
Rimmonleden var cirka 900 meter lång och ansågs ha en friklättringsgrad på ungefär N6+ / 5.10. Leden är inte längre i sitt ursprungliga skick efter ett enormt stenras 1998 som förstörde minst fem av de ursprungliga replängderna. Även andra stenras, både före och efter detta, har påverkat leden.