Text: Håkon Sollund
Photos: expedition members
First published: Nov 7, 2022
Robert Caspersen är en sann klätterpionjär. Han bidrog till att sätta Antarktis på kartan för det internationella klättersamfundet och genomförde flera förstabestigningar där. Han klättrar på stora bergväggar över hela världen: i Himalaya, Patagonien, Alperna och Norge. Men innan dess klättrade han på möbler och i träd.
Baserat på en intervju av Eivind Eidslott i Norrøna Podcast
År 1993 var Robert Caspersen 22 år gammal. Tillsammans med sju andra klättrare befann han sig ombord på en rysk isbrytare på väg mot Antarktis. Det var den 23 december. Eller kanske var det julafton. Han är inte riktigt säker. På den tiden var Antarktis outforskad mark för klättrare. Men på flygfoton som de hade sett, tagna på 50- och 60-talen, såg bergen storslagna ut: enorma klippväggar och spetsiga toppar.
Vi satte oss ner med Caspersen för att ta reda på vad som är så lockande med Antarktis och hur det kom sig att han ägnat sitt liv åt att resa jorden runt i jakt på stora klippväggar att bestiga, inte sällan med livet som insats. Och vad som krävs för att bli klättrare.
- Varför började du klättra, tror du?
"Oj. Det är en stor fråga. Jag brukar parafrasera den norske filosofen Arne Næss, som också var en hängiven klättrare. Han sa: ’Jag började aldrig klättra. Jag slutade bara aldrig.’”

Att ta sig till Antarktis
Så var det verkligen för Caspersen, och som sextonåring gick han en klätterkurs på Kolsåstoppen, en klippa strax utanför Oslo. Där fick han en aha-upplevelse, och sedan dess har han klättrat oavbrutet. Bara sex år senare var han så skicklig att han blev inbjuden att delta i den första klätterexpeditionen till Antarktis.
”På den tiden, 1993, var det enda sättet att över huvud taget ta sig till kontinenten att följa med isbrytare på forskningsexpeditioner. Så vi flög till Sydafrika och gick ombord på en rysk isbrytare därifrån. Från isbarriären flögs vi in över land med ett par gamla ryska helikoptrar. Sedan åkte vi skidor mot bergskedjan. Det krävdes mycket planering, lite finurlighet och gott om tid.”
- Ni var den första klätterexpeditionen till det här området, eller hur?
”Det stämmer. Det hade varit folk i området kring Mount Vinson tidigare. Men bergskedjan Fenriskjeften var helt orörd. Vi var de första människorna någonsin att sätta sin fot där. Folk hade varit i närheten, ungefär 30 kilometer därifrån, och fotograferat. Utöver det hade vi bara flygfoton från 50- och 60-talen, då kartläggningsexpeditionerna flög över området. Så det var okänd terräng.”
Målet och Målet
Expeditionen skulle förstås bli dyr. Därför fick expeditionsledaren Ivar Tollefsen tänka kreativt för att hitta finansiering.
”Vårt huvudmål var att bestiga Ulvetanna. För sponsorerna var expeditionens officiella mål att bestiga Norges högsta berg. Men ingen visste vilket berg det var – inte ens de på Norsk Polarinstitutt.”
Tollefsen är en kapabel man. Han löste problemet genom att själv göra allt researcharbete, så att han kunde få finansieringen.
”Utifrån all tillgänglig information kom Ivar fram till att en bergstopp som heter Jøkulkyrkja förmodligen var den högsta i Drottning Mauds land, som är den norska sektorn där nere – och därmed Norges högsta bergstopp. En förstabestigning av den skulle förstås vara av allmänintresse.”
- Så hur gick du till väga för att både göra sponsorerna nöjda och uppnå dina egna mål?
”Jøkulkyrkja är en vacker topp, men det är en topp man tar sig upp på med skidor – och en lätt sådan. Så redan på expeditionens första dag kunde vi bocka av det viktigaste målet: expeditionen var officiellt en framgång i sponsorernas ögon.”
”Efter det hade vi ungefär sex veckors semester, då vi försökte uppnå våra egna mål inom klättring och bergsbestigning. Sedan åkte vi skidor därifrån i fyra dagar för att nå Fenriskjeften, bergskedjan där Ulvetanna är den främsta toppen.”
Första intrycken av Ulvetanna
De hade sett berget på bleknade fotografier. När Caspersen och resten av teamet nådde bergskedjan och stod vid foten av Ulvetanna fylldes de av vördnad.
- Vad kände du när du såg berget för första gången?
”Wow … Det var overkligt. Alltså, Ulvetanna är som Fitz Roy, Cerro Torre – vad man än jämför det med är det en mäktig bergstopp. Den är så lockande. Och att få vara de första människorna på jorden som tog sig dit, bara för att åka skidor runt den, röra vid den och kanske försöka bestiga den – vi kände oss väldigt privilegierade. Det var en dröm som gick i uppfyllelse.”

- Och sedan, sanningens ögonblick: hur kändes det när du rörde vid stenen?
”Graniten där nere ser fantastisk ut på bild. Den är gyllene och ser stabil ut. Men i verkligheten varierar den mycket. På vissa ställen är den bra, men stora delar är kraftigt vittrade: lösa och skiviga, med en yta som påminner om cornflakes, förklarar han.”
”Så många av de små klipphyllor man vill använda när man klättrar kan plötsligt lossna. Men allt annat gör det värt det: utsikten, skönheten – det är fantastiskt. Och man vänjer sig vid klippans kvalitet.”
- När det var dags att klättra, valde du den lättaste vägen eller en mer krävande?
”Redan under vår första expedition insåg vi att Ulvetanna var en riktig drömtopp. Men vi var en stor grupp på åtta personer, så vi delade upp oss i två mindre grupper. Fyra klättrare började genast bestiga Ulvetannas nordvägg – den mest storslagna och imponerande väggen. Men kom ihåg att jag var nybörjare. 22 år gammal. Så jag var inte med i det laget.”
”Jøkulkyrkja är en vacker topp, men det är en topp man bestiger på skidor – och en lätt sådan. Så redan på expeditionens första dag bockade vi av det viktigaste målet: expeditionen var officiellt en framgång i sponsorernas ögon.”
Nykomlingen har tur
Caspersen och en annan nybörjare fick ta sig an lägre toppar och lättare leder. De kallades ”det alpina laget”. Även om de levde sin dröm var de lite avundsjuka på det andra laget, som fick förverkliga ännu större drömmar.
”Vi reste runt och besteg mindre toppar. Vi gjorde snabbare bestigningar och klättrade i ett dygn, eller i 48 timmar. Förstabestigningar av karga, alpina toppar, allesammans. Men jag måste erkänna att jag var lite avundsjuk på de andra. Det var uppenbart att Ulvetanna var det stora målet, och jag ville verkligen vara med i replaget som gjorde förstabestigningen. Som tur var för mig visade sig nordväggen vara för kompakt och för svår att bestiga.”
Tiden höll på att rinna ut. Med två veckor kvar fattades beslutet att endast två klättrare skulle fortsätta försöket att bestiga Ulvetannas nordvägg, medan två andra skulle ansluta sig till Caspersen för att försöka bestiga berget från väster.
”När man ser berget är det uppenbart att västväggen är lättast att klättra och den naturliga vägen för en förstabestigning. Det hade jag påpekat hela tiden, och jag hade velat ta mig dit. Men på grund av det interna maktspelet i gruppen fick jag ge mig och klättra upp på alla de här andra små bergen först. Men nu fick jag chansen att göra ett försök.”
Fast
”Allt gick jättebra”, minns Caspersen.
”Vi var med om ett fantastiskt äventyr där. Jag tror att vi nådde toppen efter sex dagar och sedan tog det ytterligare två dagar att ta sig ner igen. Det var en fantastisk upplevelse. Hela den första expeditionen där nere – den var oförglömlig.”
- Så du visste redan att du skulle behöva återvända till Antarktis?
”Så klart. Vi blev förälskade. Jag menar, den här platsen är helt overklig. Den är perfekt om man gillar vinterklättring – bekvämare än att vinterklättra i Norge. Här är det ljust dygnet runt. Det är kallare ibland, och när vädret är dåligt kan det vara tufft”, säger han.
”Men det är lätt att ta sig fram: man åker skidor från berg till berg. Och när vädret är fint och solen skiner dygnet runt får man massor av energi. Det finns inga branta sluttningar eller hemska dalgångar att ta sig över. Så det är ett paradis. Det är rena Disney World, faktiskt. Så självklart ville vi tillbaka.”

Tillbaka för mer
Och så blev det. Bara två år senare var Caspersen tillbaka i Antarktis efter ännu ett samtal från Ivar Tollefsen. Den här gången var de på väg till ett annat område, 600 kilometer öster om bergskedjan Fenriskjeften. Toppen de hade siktet inställt på var Rondespiret.
”Vi hoppades på samma slags vyer. Vi hade bara ett enda fotografi av det här berget, taget från ett flygplan ungefär 40 år tidigare. Och det såg fantastiskt ut. Ännu spetsigare än Ulvetanna. Så det är precis lika imponerande. Men ingen har varit där efter oss. Jag tror att vi skrämde bort dem.”
- Ja, jag minns att jag läste mycket om blåsiga förhållanden.
”Ja. Det ser fantastiskt ut, men det blåser väldigt, väldigt mycket. Vi hade ett fruktansvärt väder. Det var lite av en chock. Vi flög med en Twin Otter med skidor. Och jag minns att när planet landade stannade det efter 40 meter – en replängd. Jag tyckte att det var konstigt, så jag frågade: ’Behöver ni inte mer än 50 meters landningsbana här?’ Förklaringen var förstås att motvinden var så stark. Vi kunde inte ens få upp sidodörrarna på planet och kämpade länge för att ta oss ut.”
- Besvikelsen måste ha varit enorm efter en så lång resa?
”Vinden slutade aldrig blåsa. När vi såg oss omkring syntes det tydligt i terrängen att det inte var första dagen, eller ens första veckan, med hårda vindar i området. På bergens läsida var det turbulent och stora snöformationer hade byggts upp. På vindsidan var berget helt kalblåst. Man kunde se berget, färgerna och formationerna, hur de hade formats av vinden.”
”Men vi hade inga andra fritidsintressen. Och vi hade sex veckor att slå ihjäl innan planet skulle komma tillbaka, så vi klättrade så mycket vi kunde.”
Tillbaka till grunderna: När Caspersen inte slutade klättra
Caspersen skulle komma att återvända till Antarktis ytterligare tre gånger och utesluter absolut inte en sjätte expedition. Det enda problemet är att det finns så många andra berg att bestiga, på så många andra kontinenter. Han tänker fortsätta klättra så länge han orkar, och han har klättrat så länge han kan minnas.
”Som liten klättrade jag mycket, precis som de flesta barn. Jag klättrade på möbler och på byggnader. Jag var alltid högt uppe i trädtopparna. Jag klättrade varje dag, i höga björkar med tunna grenar. Ganska snart insåg jag att jag kunde klättra högre än alla de andra barnen.”
- Var du inte rädd?
”Ja, jag var rädd, jag kände spänningen. Men det var delvis därför jag gjorde det. Jag älskade den känslan: att känna faran och veta att jag måste vara riktigt försiktig där uppe i trädtopparna, där grenarna var tunna.”
”Jag minns väl känslan jag fick på klätterkursen: jag blev förälskad direkt, på en gång. Jag var rädd – och jag älskade det.”
- Vad sa dina föräldrar? Försökte de stoppa dig?
”Nej, tvärtom. De uppmuntrade mig. Jag tror att min mamma var den äventyrliga typen, men hon tittade bort när jag klättrade högre än hennes nerver klarade av. Min pappa uppmuntrade mig, men såg till – precis som jag gör med mina barn – att jag kunde klättra ner igen, att jag aldrig gick över den gränsen.
Allt fler hyllmeter på biblioteket
När Caspersen växte upp var klättring som sport inte lika synlig som i dag. Själv upptäckte han den gradvis, genom bergsbestigning och böcker som han lånade på biblioteket.
”Jag brukade gå till biblioteket och låna böcker om de stora polarfararna: Roald Amundsen, Fridtjof Nansen och andra i samma stil. Det var det som intresserade mig från början. Jag började åka skidor och ge mig ut på långa turer i de norska fjällen – i Jotunheimen, på Hardangervidda – uppe på högplatåerna”, minns han.
”Jag var alltså intresserad av bergsbestigning. Som tur var stod böckerna om klättring, och särskilt de om klättring i Himalaya, bredvid böckerna om polarexpeditioner på biblioteket – de tillhörde samma kategori. Så det var lite av en slump att jag insåg att klättring var en sport.”

Trettondedag jul
Hans intresse väcktes. Ju mer han lärde sig om klättring, desto mer upptäckte han – bland annat att han bodde nära en fin klätterklippa utanför Oslo. Snart gick han den tidigare nämnda klätterkursen som skulle komma att prägla hans liv.
”Jag minns så väl känslan jag fick på klätterkursen: jag blev förälskad direkt, på en gång. Jag var rädd – och jag älskade det”, säger han och skrattar.
”Efter några timmar där vid klippan, på Kolsås branta väggar, kom jag hem på kvällen och mindes inte var jag hade varit eller vad jag hade gjort. För första gången hade jag varit inne i bubblan, och jag hade aldrig upplevt en sådan känsla förut. Jag var helt uppslukad.”
- Var det glädje du kände?
”Visst var det glädje. Men uppe på klippväggarna var det blodigt allvar. Jag var hundra procent fokuserad på att försöka hålla mig vid liv. Och det var det jag älskade mest med det.”

