Sydpolen: Yngsta kvinnan2023

Redan i tidig ålder var Hedvig Hjertaker ständigt i rörelse, ständigt aktiv. Under de första 19 åren av sitt liv kretsade allt kring simning. Sedan vidgade hon sina vyer: vandring, cykling, skidåkning och att försöka lära sig olika färdigheter – eftersom hon ville ha varierande upplevelser.

För två år sedan såg hon dock ingen anledning att göra särskilt mycket över huvud taget. Hon hade just förlorat sin mamma i cancer och var apatisk av sorg. Hennes annars så starka livslust hade försvunnit.

"Jag såg inte längre någon anledning att äta mina grönsaker. Jag ifrågasatte varför jag över huvud taget skulle gå till jobbet, varför jag skulle gå ut. Jag ville bara ligga på soffan.

Jag visste att det förmodligen är bland det allra bästa man kan göra för sin fysiska och psykiska hälsa att vistas ute i naturen, men frågan var: varför bry sig om man ändå kommer att bli sjuk?"

Trots det befann hon sig två år senare i Antarktis. Hon var helt ensam, på väg mot Sydpolen, med mycket liten erfarenhet av polarexpeditioner och, för den delen, av skidåkning över huvud taget. Hur gick det till?

Det korta svaret: det är en lång historia. En sak verkar dock klar: hon ser på utmaningar på ett annat sätt än de flesta av oss – och har ett annat sätt att ta sig an dem.

Som en fisk på torra land
Skidåkning och vandring var ingen stor del av familjen Hjertakers aktivitetsrepertoar när Hedvig växte upp. Så när hon nådde Sydpolen på skidor var hon sannolikt inte bara den yngsta kvinnan som hade gjort det. Förmodligen var hon också den som hade tillbringat minst tid på skidor. Hon brukade föredra sitt vatten i flytande form.

"När jag växte upp brukade vi åka på sommarsemester till södra Norge. Mina föräldrar märkte att jag tillbringade mer tid i havet än på land. Så en höst frågade min pappa om jag ville börja ta simlektioner."

– Och så småningom skulle du komma att vinna många mästerskap?
”Ja, åtta medaljer på nationell nivå, tror jag. Simning är en stor sport, så jag nådde aldrig den internationella nivån. Och den kräver mycket träning. Jag började i sjuan och simmade två timmar före skolan tidigt på morgnarna. Till slut tränade jag upp till 25 timmar i veckan. Så det var mycket hårt arbete.”

– Men du ville ändå göra det, det är det som är så galet!
”Ja, jag var målmedveten, och jag tror att det stärkte min målmedvetenhet och självdisciplin att följa en så strikt rutin i så ung ålder. Simningen har format en stor del av min personlighet.”

En annorlunda utmaning
När Hjertaker var 19 år fick hon körtelfeber. Hon tränade inför det som skulle bli hennes sista simmästerskap, samtidigt som hon tjänstgjorde i marinen. Följden blev en postinfektiös trötthet som gjorde henne sängliggande i ett år. Hon sov i 15 timmar, gick upp för att äta och gick sedan och lade sig igen.

"Jag sov faktiskt i ett helt år. Jag slutade simma och lämnade flottan. Förändringen var dramatisk. Simningen var hela min identitet – jag hade ingen aning om vad jag skulle göra."

– Blev du gradvis bättre, eller hade du ingen energi alls under hela det året? ”Det som är speciellt med utmattning är att man är rädd för att bli trött. Man är rädd för att göra saker som tar ens energi, eftersom det kan innebära att man måste tillbringa 24 timmar i sängen med smärta. Jag var rädd under hela det året. Jag var rädd för att utmana mig själv, vilket var märkligt. Att utmana mig själv var det enda jag alltid hade varit väldigt bra på.”

Ett steg i taget
”Efter ett tag sa min pappa: ’Vi måste göra något.’ Så han började så små frön hos mig. Han föreslog saker som jag kanske skulle tycka om att göra, platser jag skulle vilja besöka. Bali, till exempel. Men det han pratade mest om var en vandring han hade gjort – Camino de Santiago – som är en spansk pilgrimsled.”

Hjertaker tror att hennes pappa visste precis vad han gjorde. Hennes kropp var inte densamma, men någonstans inom henne fanns fortfarande samma drivkraft som hon alltid hade haft. Och det visade sig hjälpa: hon ville sträva efter något. Sakta men säkert började hon utmana sig själv, så att hon skulle vara redo för den utmaning hon verkligen ville ta sig an.

"Jag ville verkligen vandra Camino de Santiago. Så jag började ta promenader. En dag promenerade jag i fem minuter, nästa dag i sex. Till slut blev det vår, och det var så vackert – jag ville bara kliva upp ur sängen för de där små promenaderna, som blev längre och längre för varje dag."

Några månader senare följde hennes pappa med henne till pilgrimsledens startpunkt. ”Han följde med mig i tre dagar innan han lät mig fortsätta ensam. Då sa han till mig: ’Jag vet att du klarar det här, Hedvig. Jag åker hem nu, och du gör resten på egen hand.’ Och det gjorde jag. Det var en fantastisk resa.”

Nya vägar
Att återhämta sig från utmattningen och på egen hand fullfölja resan genom Spanien blev en vändpunkt för Hjertaker. Efter att under uppväxten ha tillbringat all sin tid i simbassänger insåg hon nu att hon var fullt kapabel att ta sig an andra typer av utmaningar – såväl fysiska som mentala.

"När jag hade slutfört vandringen tänkte jag: 'Om jag klarade av att gå 900 kilometer kommer jag också att klara av studierna. Om jag klarar det kan jag även ta en masterexamen. Och om jag kan gå antar jag att jag också kan cykla.' Så sedan cyklade jag från England genom Frankrike och Schweiz till Italien", säger hon.

– Det är en lång färd!
”Ja! Och efter att ha bevisat för mig själv att jag klarade av det började jag söka nya utmaningar. Så under vintern tog jag tåget till fjällplatån vid Finse, med en gammal pulka som jag fyllde med saker, för att se hur det var att åka skidor med tung packning.”

"Jag tyckte väldigt mycket om det, så jag började ge mig ut på längre turer. Jag gjorde några fruktansvärda misstag", skrattar hon. "Men det är så man lär sig snabbast!"

Den största utmaningen
När Hjertaker sedan förlorade sin mamma låg hon återigen på rygg. Men den här gången var det annorlunda. Nu ville hon inte resa sig och såg ingen uppenbar anledning att röra på sig. Men då dök Sydpolen upp. ”Det var en regnig dag. Jag var ledsen och låg där och scrollade på Instagram. Jag är väl medveten om algoritmerna – ändå är jag verkligen glad att just den här annonsen nådde mig. Den handlade om Molly Hughes, kvinnan som hade rekordet före mig. Det var ett kort klipp där hon åkte skidor mot Sydpolen.”

"Jag stannade upp och tänkte: ’Wow, Sydpolen. Det hade jag aldrig tänkt på.’ Jag googlade lite och upptäckte att jag hade en chans att slå rekordet. Och i det ögonblicket bestämde jag mig för att göra det. Man kan väl säga att det är typiskt för mig: jag bestämmer mig för att göra något och sedan tar jag reda på hur jag ska göra det."

Upp och söderut
Så här i efterhand är Hjertaker inte så säker på att hon skulle ha genomfört expeditionen om hon hade vetat hur mycket den skulle kosta, hur mycket hon skulle behöva offra, hur mycket träning den skulle kräva av henne och, sist men inte minst, kylan.

"Som tur är är jag en sorglös och spontan person, säger hon."

– Med så begränsad erfarenhet av polarexpeditioner är två år väldigt kort tid från beslut till att slå rekord på Sydpolen. Hur lyckades du?

"Jag berättade inte för någon om det på ett år. Jag bestämde mig för att först korsa Grönlands inlandsis, eftersom jag var tvungen att bevisa att jag inte saknade erfarenhet. Grönland var min biljett in. Det gjorde jag i maj 2022. Så jag hade bara sex månader på mig att ordna finansieringen – och att berätta för alla att jag skulle bli polarforskare i början av 2023", skrattar hon.

– Hur gick du till väga? Ringde du bara din pappa och sa: ”Hej, jag ska till Sydpolen?”
”Tja, jag ville ha ett äventyrligt år, och vid den tiden befann jag mig i Sydamerika och besteg Aconcagua”, säger Hjertaker.

"Jag tyckte att det var svårt att berätta det för min familj, eftersom vi hade förlorat min mamma. Julen har alltid varit viktig i vår familj, så det var svårt att säga till dem att jag inte skulle vara där eftersom jag skulle åka till Antarktis. Så jag berättade det för alla i ett mejl."

En tuff start
Innan hon reste till Antarktis blev hon lite nervös. Hon tyckte att Sydpolen var ett ganska djärvt mål och var osäker på om hon skulle lyckas.

"Alla jag pratade med som hade gjort det hade stor erfarenhet. Det hade inte jag. Jag lärde mig använda kompassen för bara sex månader sedan. Men när jag bestämmer mig för att göra något satsar jag helhjärtat. Så snart nog stod jag där och väntade på planet som skulle ta mig till startpunkten vid Hercules Inlet."

– Hur var den första natten i Antarktis, ensam i tältet?
”Det var lite kaotiskt”, skrattar hon.

"Ingenting var på rätt plats, och jag kände att jag inte hade kontroll över någonting. Jag hade varit väldigt känslosam tidigare den dagen och kände mig väldigt ensam. Därför var jag mycket tacksam för satellitkommunikationen, som gjorde att jag kunde prata med min familj och min pojkvän varje dag."

– Och sedan, på den andra dagen, blev du sjuk?
”Ja, jag åkte på en rejäl förkylning. Lunginflammation, faktiskt, så jag var tvungen att börja med antibiotika. Det blev en tuff start. Som om det inte vore nog blåste det mycket, och släden var som tyngst. Men innan jag gav mig av hade jag pratat med Børge Ousland. Han sa att om jag bara tog mig igenom de första tio, tolv dagarna skulle det gå bra.”

"Jag höll fast vid det rådet."

Att komma in i rytmen
Precis som hemma började en vanlig dag med väckarklockan – klockan sju på morgonen, eller ibland åtta eller nio. ”Det var ingen som väntade på mig, ingen som brydde sig om huruvida jag åkte skidor i nio eller tolv timmar. Allt hängde på mig. Det krävdes mycket självdisciplin. När väckarklockan hade ringt återstod den svåra uppgiften att ta sig ur sovsäcken”, skrattar hon.

"Jag fick en ny prototyp från Norrøna – vintersovsäcken – och den var fantastisk. Det här är förresten ingen reklam, men jag hade inte väntat mig att kunna sova bekvämt och varmt i Antarktis. Å andra sidan är det väldigt kallt ute, så det är inte särskilt behagligt att ta sig ur den."

Medan hon tog på sig alla sina kläder och all sin utrustning och rev tältet planerade hon dagen. Hon satte upp ett mål för hur många kilometer hon skulle tillryggalägga och sedan gav hon sig av.
”På med skidglasögonen, så ger vi oss av. Jag började med att gå i femtio minuter och sedan vila i tio. Senare kom jag fram till att det var bättre att gå i en timme och vila i fem minuter. Står man stilla blir det för kallt.”

Ena foten framför den andra
Innan hon gav sig av pratade Hjertaker med många av de rätta personerna. Børge Ousland var en av dem, och en annan var Erling Kagge, även han en erfaren upptäcktsresande. När det blev tufft kom deras råd väl till pass.

– Vad gjorde du för att motivera dig själv under de tuffaste dagarna?
”Vet du vad? Ibland märkte jag att jag mentalt var fast besluten att fortsätta, men kroppen hade fått nog. Jag ville gå längre, medan kroppen sa åt mig att det var dags att stanna.”

I sådana stunder brukade hon tänka tillbaka på rådet som Erling Kagge gav henne innan hon gav sig av. ”Han sa till mig att varje resa, hur tuff den än må vara, handlar om att sätta den ena foten framför den andra. Det handlar om att ta något stort och dela upp det i små delar – ända ner till själva kärnan: att sätta den ena foten framför den andra och sedan upprepa den rörelsen”, säger hon.

"Det är faktiskt så enkelt!"

Utan ström
– Vid ett tillfälle förlorade du kontakten med omvärlden i tre dagar på grund av en trasig solpanel. Hur påverkade det dig?

"Det är en långsam process. Solpanelen slutar fungera. Powerbanken är tom. Jag hade 50 procents batteri på en enhet, 30 på en annan – och batteriet laddas snabbt ur på grund av kylan. Det tärde på mig", säger hon.

– Hur var situationen, vad hände?
”Vädret var fruktansvärt, det var iskallt. Jag tog av mig ena handsken och rörde vid metallen på GPS:en, och det var som att bränna fingrarna på en spis. Jag hade också en köldskada på insidan av låret. Jag hade känt mig sjuk och haft kramper i magen.”

"Så med tanke på mitt tillstånd blev jag rädd ett ögonblick – att vara där ute, så otroligt långt från hjälp och inte kunna tillkalla den."

Säkerheten först, hedern oavsett
När hon kände sig utvilad och allt var bra var det lättare att vifta bort komplikationerna och tänka att allt skulle ordna sig, förklarar Hjertaker.

"Men när jag ringde min familj, min pojkvän och säkerhetsföretaget och berättade att jag skulle tappa kontakten blev de alla oroliga. Säkerhetsföretaget betraktade det som en nödsituation", minns Hjertaker.

– Det kan väl inte ha haft någon lugnande effekt på dig?
”Nej, det fick mig att tänka till. Men till slut flög säkerhetsföretaget till Sydpolen och släppte ner en ny solpanel till mig på vägen. Så allt löste sig.”

"Jag hade lovat min familj att jag skulle komma hem igen. Så tryggheten – att ha möjlighet att få hjälp – var väldigt viktig för mig. Mycket viktigare än äran i att nå Sydpolen utan stöd. Vem bryr sig? Jag kommer att få leva många fler liv", skrattar Hjertaker.

Som en berg- och dalbana
Hon övervägde dock aldrig på allvar att ge upp, hur tufft det än blev. Och inte ens i Antarktis är alla dagar tuffa. Det fanns många bra dagar också, och varje dag var värdefull – en möjlighet att lära sig något.

"Det var många upp- och nedgångar", säger hon med ett skratt.
"Vissa dagar kändes det som att tiden gick mycket fortare än under en vanlig dag hemma. På bara en timme kunde jag ha hunnit utforska alla skrymslen och vrår i mitt inre. Jag lärde verkligen känna mig själv och fick möjlighet att tänka igenom saker och ting", säger hon.

"Jag mindes sådant som jag inte tror att jag skulle ha haft tid att tänka på där hemma. Till exempel när jag var liten och lekte med mina systrar. Samtidigt var jag tvungen att konfrontera svåra tankar, minnen och känslor. Det var jag beredd på. Innan jag åkte hade jag bestämt mig för att bara låta känslorna komma."

– Så expeditionen var som terapi för dig?
”För mig var den terapeutisk, ja. Jag vet inte om den skulle vara det för alla. Jag släppte verkligen fram mina känslor. När jag sörjde och saknade min mamma stannade jag bara upp och grät högt så länge jag behövde, och sedan ... upphörde det, och jag mådde bättre. Så kan man ju inte bara göra i en mataffär hemma.”

Att hitta nästa utmaning
Nu när hon är hemma igen, välbehållen, kan hon gå till mataffären men inte gråta så länge hon vill. Hur som helst säger Hjertaker att hon inte skulle göra en ny expedition till Sydpolen. Men bara för att hon redan har gjort det.

"Jag skulle ha gjort det igen om jag inte redan hade gjort det, men jag tycker inte om att göra samma sak två gånger. Nu känner jag att jag behärskar skidexpeditioner. Det var en utmaning och jag älskade det. Men jag tycker att det är viktigt att lära sig nya saker", säger hon.

"Jag kommer att fortsätta åka skidor, men inte till Nordpolen. Jag söker en ny utmaning, en annorlunda utmaning. Det skulle berika mitt liv mycket att till exempel lära mig segla. Eller lära mig surfa eller kitesurfa: att lära mig och bemästra något annat, i stället för att ge mig ut på ännu en polarexpedition – det är det som är poängen."