Den första nedfärden med mountainbike från Cerro Mercedario6 770 m

Den första bestigningen av Cerro Mercedario uppges ha ägt rum för mindre än 100 år sedan, 1934, och genomfördes av de polska expeditionsmedlemmarna Adam Karpinski och Wiktor Ostrowski.

Det finns dock tecken på att Cerro Mercedarios bergsbestigningshistoria sträcker sig mycket längre tillbaka än så.

På vägen upp kan man se lämningar från inkatiden. För mer än 500 år sedan besteg inkafolket berget som en religiös ritual, förklarar den italienske professionella mountainbikecyklisten och guiden Andreas Tonelli.

– Man kan se stenmurar i halvcirkelformation som de använde som skydd. Det står i stark kontrast till alla bekväma tält, liggunderlag och sovsäckar som vi använder i dag. Att ha Cerro Mercedarios historia i åtanke ger en speciell känsla när man bestiger berget, säger Andreas Tonelli.

Och på tal om den där speciella känslan, låt oss gå tillbaka och ta reda på var en europeisk mountainbikecyklist hittar motivationen att ge sig ut på världens första mountainbikeexpedition till toppen av Cerro Mercedario i Argentina.

Vad inspirerade dig att anta utmaningen att cykla nerför Cerro Mercedario, Andreas?

– Jag växte upp i Alperna, i Sydtyrolen, så jag har en mycket stark koppling till bergen. Jag gillar klättring och mountainbikecykling, och jag tycker om att kombinera de två sporterna. Jag har varit på äventyr i Sydamerika flera gånger tidigare, men nu kände jag att det var dags att ta nästa steg och göra något mer krävande och avlägset än jag någonsin gjort förut.

Efter en enorm mängd ingående efterforskningar, studier av satellitbilder och samtal med människor som tidigare hade varit i området verkade det som om Cerro Mercedario skulle kunna gå att cykla på. Om det gick skulle det vara det högsta berget i världen som man kan bestiga med cykel och sedan cykla hela vägen ner utan att behöva kliva av och gå genom tekniskt svåra partier.

Att cykla utför Cerro Mercedario skulle innebära 4 000 höjdmeter av – bokstavligt talat – hisnande mountainbikeåkning.

Men innan du kan åka ner måste du ta dig upp till toppen, 6 770 meter över havet.

Att bestiga ett 6 770 meter högt berg är en bedrift. Lägg till en mountainbike, så blir allt mer krävande och komplicerat.

Andreas slog sig ihop med mountainbikekollegan Giovani Mattielo, och tillsammans utarbetade de en plan och började träna inför Cerro Mercedario. Som professionella mountainbikecyklister och guider hade de en stabil grund att bygga vidare på. Trots det behövde de göra mer specifika förberedelser inför expeditionen:

– Den specifika träningen började två och en halv månad före resan. Den bestod främst av löpning och cykling i bergen med viktväst. Det var viktigt att simulera den vikt vi skulle behöva bära med oss under expeditionen, säger Tonelli och påminner om att de skulle behöva ta med sig allt de behövde för att överleva i bergen i två veckor.

De behövde också förbereda sig på att leva och röra sig på hög höjd. Om de inte var förberedda på den höga höjden och den tunna luften med mindre syre kunde hela expeditionen äventyras.

— Strax före resan tillbringade vi flera dagar i en stuga på 3 200 meters höjd i Val Senales i Italien. Därifrån gjorde vi dagliga träningspass för att vänja oss vid den tunna luften. Sedan var planen att acklimatisera oss på själva Cerro Mercedario genom att ta det lugnt på vägen mot toppen.

Före avfärden behövde de också få ordning på sin utrustning. Andreas byggde en extra lätt cykel för tillfället, eftersom han visste att cykeln skulle behöva skjutas eller bäras upp till toppen och att vikten därför skulle spela en avgörande roll. Resultatet blev en cykel med kolfiberram, 150 mm slaglängd fram och 145 mm bak. Kraftfulla bromsar och robusta däck prioriterades för att göra nedfärden så säker som möjligt. Cykelns totalvikt landade på 13 kg, en vikt som vilken viktjägare som helst skulle godkänna för en kapabel heldämpad mountainbike.

På branta partier där det var lämpligare att bära cykeln använde de en bärsele för cykeln, som gjorde det möjligt att spänna fast den på en plastplatta på ryggsäcken.

För att göra resan möjlig tog de med sig kameramannen Luca Putzer och Julia Kremer. Julias främsta uppgift var att ansvara för logistik och säkerhet, vilket var avgörande för att expeditionen skulle lyckas. Planen var att gruppen skulle vandra uppför berget tillsammans.

I januari 2025 samlades teamet i Argentina, vid foten av Cerro Mercedario. Området är extremt avlägset, långt från andra människor, infrastruktur, närmaste by eller någon form av bekvämlighet. Och långt från sjukhuset om något skulle gå fel.

Bestigningen började vid bergets fot på 2 900 meters höjd över havet, vilket innebar att gruppen behövde klättra nästan 4 000 höjdmeter innan de kunde stå på toppen av Cerro Mercedario.

– Ja, det var faktiskt ännu fler höjdmeter att klättra, förklarar Tonelli: – För att kunna bo på berget i två veckor behöver man mycket mat och utrustning som köksutrustning, tält och sovsäckar – för att bara nämna några saker. Dricksvatten fick vi genom att smälta is, eftersom man inte kan ta med sig vatten för nästan två veckor.

– För att kunna få upp allting sköt och bar vi först upp våra cyklar och gick sedan ner igen, vanligtvis för att övernatta i lägret innan vi flyttade upp det nästa dag. Packningen vi bar vägde vanligtvis omkring 20 kilo per person.

Det här var inte bara en strategi för att slippa bära extremt tung packning, utan också ett bra sätt att vänja sig vid höjden. Dagsturer på hög höjd och sömn på lägre höjd är bästa praxis för att undvika höjdsjuka och en princip som tillämpas på de flesta höghöjdsexpeditioner.

Det sista lägret på vägen upp låg nedanför en glaciär på 5 700 meters höjd. En mycket utsatt plats. – Oväntat började det snöa, och det kom 5–10 cm snö, minns Tonelli. – Vi började oroa oss för åkförhållandena och bestämde oss för att hoppa över en vilodag och inleda toppförsöket. Vädret väntades faktiskt försämras under de följande dagarna, med mer snö på väg, så det var dags att ge sig av. Det innebar en risk och kunde framkalla höjdsjuka. 

Klockan 02.30 på natten lämnade de lägret och började röra sig mot toppen.

När de långsamt tog sig uppför berget började ansträngningen tära på teamet. På 6 200 meters höjd började kameramannen Luca må illa och fick huvudvärk. Samma sak hände Julia. Med tecken på höjdsjuka behövde Luca och Julia ta sig ner till lägre höjd, medan Andreas och Giovanni kunde fortsätta mot toppen.

Med varsin liten ryggsäck med bara åtta kilo av det allra nödvändigaste fortsatte de mot toppen, medan de sköt och bar sina cyklar. Starka vindar hade blåst bort snön som föll dagen innan, och den 2 februari 2025 klockan 14.00, i elva minusgrader och solsken, blev Andreas Tonelli och Giovanni Matiello de första någonsin att stå på toppen av Cerro Mercedario med cyklar.

Det hade nu gått åtta dagar sedan de påbörjade bestigningen på 2 900 meters höjd, och Tonelli började bli trött och känslosam när han insåg att de hade nått toppen: – Det hade varit en sådan kamp, vi hade bara en vilodag, och jag var så trött att jag började gråta. Gio och jag kramade om varandra och försökte ta in alla intryck.

Den första etappen av nedfärden var att åka ner till glaciären, där Julia och Luca väntade i lägret nedanför.

Säkerheten var ett stort bekymmer. Eftersom närmaste sjukhus låg långt borta behövde de vara så försiktiga som möjligt. En olycka kunde få dödlig utgång, eftersom en räddningsinsats i en så ogästvänlig miljö skulle vara komplicerad. Det fanns ingen mobiltäckning, men de hade med sig en satellittelefon för nödsituationer och hoppades att de aldrig skulle behöva använda den.

Under sin färd mot toppen var Andreas och Giovanni tvungna att ta sig över en lång och smal travers: – Vi tyckte att det var svårt och riskabelt att åka samma väg som vi hade tagit upp, så vi började leta efter andra vägar ner till lägret. Efter att ha diskuterat alternativen bestämde vi oss för att ta en annan väg ner. Vi valde en friåkningslinje utanför leden, ner mot glaciären. Det var snabbare, säkrare och roligare än att försöka balansera sig nerför traversen, säger Andreas med ett leende.

Färden ner var utmanande, men det gick att cykla hela vägen. Den totala nedstigningen till bergets fot var cirka 4 000 meter, och de var tvungna att dela upp den i etapper. Först vandrade de ner med sin utrustning, sedan klättrade de upp igen för att hämta cyklarna och cykla ner, medan Luca filmade och fotograferade till en dokumentär. – Sammanlagt tog det oss tre dagar att ta oss ner till bergets fot, säger Andreas.

– Att åka utför Cerro Mercedario 500 år efter att inkafolket besteg berget gav upplevelsen ett större djup och en djupare mening, säger Andreas. – För dem var det en religiös färd som hade en personlig innebörd. För oss hade expeditionen också en stark personlig betydelse. Vi ägnar oss bara åt sådant som vi verkligen älskar och vill inspirera andra att ge sig ut på äventyrliga resor som känns meningsfulla för dem.

Vilka råd skulle du ge till andra cyklister som drömmer om att försöka sig på något liknande?

— Gör det! Ta dig ut ur din bekvämlighetszon. Drömmar är till för att levas. Även om du inte når målet kommer du att njuta av resan. Tänj lite på gränserna – det får dig att känna att du lever. På en expedition som den här lär du inte bara känna andra människor bättre, utan också dig själv.

Glöm bekvämligheterna i ditt liv – du måste kämpa. Då inser du hur lite du behöver för att vara lycklig.