Text: Håkon Sollund
Photos: expedition members
First published: Norrøna Magazine, The Expedition Issue, Fall/Winter 2023
Stein P. Aasheim, Bjørn Myrer Lund och Gunnar Aksnes gav sig av för att bestiga sydväggen på Nordamerikas högsta bergstopp.
”Vi var borta långa perioder, och det fanns uppenbara risker, men jag minns inte att mina föräldrar någonsin var oroliga.”
Denali var oemotståndligt för de tre vännerna Stein P. Aasheim, Bjørn Myrer Lund och Gunnar Aksnes, och de var inte direkt noga med acklimatiseringen. Det skulle de få ångra – åtminstone efter att ha tänkt på saken i 40 år.
”1983 var det här ett ambitiöst projekt med tanke på vår erfarenhetsnivå. Det var en enorm höjdskillnad att ta sig an, men vi var inte så lättskrämda på den tiden. Det var första gången vi fick uppleva tunn luft och hur mycket höjden tar på krafterna”, säger Aasheim.
Stapplande över glaciären
De vanliga symtomen på höjdsjuka satte in: huvudvärk, sömnlöshet och dålig aptit. Dessutom blev det en del klumpigt snubblande på glaciären. I sin bok Stein Ps Eventyrlige Reiser (Stein P:s äventyrliga resor) beskriver han situationen:
"Att jag kopplade loss mig från repet vid lägerplatsen berodde troligen på att syrebristen försämrade mitt omdöme. Efter två steg trampade jag igenom en snöbrygga och blev hängande i armarna. Jag tog mig upp, tog två steg till och föll igenom igen. Då knöt jag in mig i repet och föll inte igenom några fler sprickor."
Efterklokhetens visdom
Med andra ord drabbades Stein P. Aasheim av höjdsjuka och gick vilse. Där och då tyckte de inte att det hela var särskilt dramatiskt. Nu ser han annorlunda på saken.
”Jag har tänkt på det ofta sedan dess. Hur nära döden var jag, och hur nära har jag varit sedan dess? Hur mycket tur har jag egentligen haft? Det var en situation som lätt kunde ha slutat med döden. Jag kunde lika gärna ha försvunnit ner i den där glaciärsprickan. När man är helt utmattad, som man blir i tunn luft, är det lättare att göra misstag. Denali var en viktig påminnelse om det”, säger han. ”Men i övrigt gick resan bra!”
Vilja att ta risker
Aasheim säger att viljan att ta sig an projekt utan att ha någon aning om konsekvenserna var annorlunda på den tiden.
”Självklart var det något vi tänkte på. Vi använde den senaste och modernaste utrustningen och de hjälpmedel som fanns att tillgå, så vi kände oss väl förberedda. Men vi visste ingenting om terrängen, hade knappt några färdbeskrivningar och inga möjligheter att bli räddade – det gick inte att kommunicera med omvärlden och sådana saker”, säger han.

Ett vykort dög bra
”Jag ser att vi ibland jämförs med alla möjliga andra: klättrare, expeditionsgrupper och vandrare”, säger han. ”Men jag tycker inte att den jämförelsen är riktigt rättvis, eftersom vi hamnade någon helt annanstans på skalan för hur tufft det var. Det var helt enkelt helt andra tider och en annan stämning.”
För många år sedan frågade Aasheim sin mamma om hon var orolig när han gav sig ut på expedition, till exempel till Denali. I grund och botten var hon inte det.
”Vi var borta långa perioder, och det fanns uppenbara risker, men jag minns inte att mina föräldrar någonsin var oroliga. De brukade säga: ’Vi fick ett vykort från Alaska för två veckor sedan, så vi vet var Stein är.’ Min egen dotter var en gång ute och backpackade i Sydamerika, och om jag inte fick ett sms varenda dag blev jag helt ifrån mig.”
En anledning att resa
Aasheim säger att han egentligen aldrig hade tänkt på att han behövde ett skäl för att ge sig ut på en expedition, förrän en journalist ställde frågan för första gången.
”Så jag var tvungen att komma på en”, säger han och skrattar. ”Och när man blir äldre börjar man fundera. Man börjar med klättring och lättare klättring i brant terräng för att man tycker att det är roligt och utmanande, utan att tänka på glädjen i att bemästra något eller andra sådana idéer. Man behöver inte veta varför man trivs i bergen. Att bara njuta av det var gott nog.”

Komfortzonen förskjuts
”Med det sagt: Om du lever ett liv där du ständigt befinner dig utanför din bekvämlighetszon, kanske det blir din bekvämlighetszon”, säger han.
För honom började allt med skogspromenader och ensamma fjällvandringar som blev allt längre – en utveckling som egentligen aldrig stannade av. Så småningom lyckades han försörja sig på sitt skrivande.
”Och sedan hamnade jag på ett sluttande plan och kom aldrig tillbaka på plan mark igen”, säger han och skrattar. ”Det är just det att man får vässa sina färdigheter i situationer som för stunden är krävande, utmanande och obekväma – utan någon garanti för att lyckas – som är så tillfredsställande. Det behöver inte vara livsfarligt, men det måste finnas en risk att misslyckas. Jag trivs i det gränslandet”, säger han.
"Om du lever ett liv där du ständigt befinner dig utanför din bekvämlighetszon, kanske det blir din bekvämlighetszon.”
Vänskap och risk
”Kamratskapet är förstås också viktigt”, svarar Aasheim på frågan om vad som fick honom att resa runt halva jordklotet för att klättra i Alaska. ”Inför Denali hade Gunnar, Bjørn och jag klättrat mycket tillsammans och ingick i en liten gemenskap kring Kolsåstoppen i Oslo. Personkemin måste stämma med dem man ska tillbringa många långa dagar och nätter tillsammans med i ett tält. Men – och det är nog det viktigaste – man måste bedöma risker på samma sätt”, säger han.

”Ni behöver inte nödvändigtvis ha lika stor erfarenhet eller vara i lika god fysisk form. Men det är viktigt att ingen är nervös och tycker att det är för riskabelt, medan de andra tycker att det finns goda marginaler och skrattar bort riskerna. Det är problematiskt.”
Berget i sig självt
Det fanns en sak som de alla var överens om: Denali var ett vackert berg och det måste bestigas. ”Det är en enorm, 3 000 meter hög vägg, en vacker led, med Cassinpelaren mitt på. Så det handlar inte bara om utmaningen, utan också om bergets estetiska linjer. Det finns helt klart en dragningskraft hos själva berget. Hos den fina klätterleden.”
