Åka skidor på NunEn 7 135 meter lång nedstigning i Himalaya

Expeditionerna har format mig till den jag är i dag. Under tonåren i Chamonix bildade vi ett kompisgäng som förenades av samma skiddrömmar och samma syn på bergen. När vi var 19 gjorde vi vår första resa till Cordillera Blanca i Peru, där vi åkte skidor på några berg på 6 000 respektive 5 000 meter. Sedan dess har vårt gäng jagat snö i Pakistan, Marocko, Alaska och Patagonien.

Expeditioner är så speciella eftersom de får dig att växa som människa och skapa obrytbara band med dem du delar upplevelsen med. Det är en sorts kamratskap som bara kan uppstå när man väntar i ett tält på att stormen ska dra förbi, eller delar en soluppgång på toppen av ett berg innan man åker ner. Det speciella med en expedition är att den är höljd i mystik – du vet inte riktigt vart du är på väg, hur din kropp kommer att reagera eller vad du kommer att upptäcka. Lite som livet självt, fast med fler svängar i pudersnö.

I våras siktade Gaspard, Mathieu, Jules, Nico, Adrien och jag in oss på Nun, en pyramidformad Himalayatopp på 7 135 meter i norra Indien. Jules och Mathieu hade gjort ett försök tre år tidigare men tvingats vända på 6 400 meters höjd.

Drömmen fanns kvar.

Efter en magnifik flygning över Himalaya landade vårt plan till slut förvånansvärt mjukt på landningsbanan vid Lehs flygplats, på 3 500 meters höjd vid Indus strand. Regionen kring Leh, som ligger längst norrut i Indien och är känd under namnet Kashmir, är en kulturell smältdegel där resenärer från hela den eurasiska kontinenten under århundraden har färdats längs sidenvägen och lämnat spår efter sig. På en och samma gata kan du se en moské intill ett buddhistiskt tempel, medan hinduiska troende fridfullt rör sig i området.

Denna region, som ligger inklämd mellan Pakistan och Tibet, har alltid varit en oroshärd. I dag skapar konflikterna mellan Pakistan och Indien en märklig kontrastfylld atmosfär här – dels genom områdets militarisering och de allestädes närvarande vägspärrarna, dels genom det överväldigande intrycket av frid som templen, de fladdrande färgglada flaggorna och människornas fredliga sinnelag förmedlar.

För att få hjälp med tillstånd och logistik vände vi oss till Stanzin Chosdan, ett proffsigt och glädjespridande sällskap med en outsinlig källa av skämt. Medan vi väntade på försenade skidväskor och Nicos visum acklimatiserade vi oss i Leh – vi vandrade i snöstrimmiga ökenberg, träffade lokala bergsbestigare och såg Gaspard landa med sin skärmflygare på en skolgård.

När vi äntligen hade fått tillbaka vårt bagage lämnade vi Leh och följde Indusfloden. Den buddhistiska arkitekturen ersattes av byggnader i arabisk stil när vi nådde Kargil och sedan Tangol, vår sista by. Bärarna var oroliga; maj var för tidigt, sa de, och det låg för mycket snö. Men vi fortsatte. Flera timmar senare, efter att ha banat väg genom tung vårsnö, nådde vi ett bergspass och slog vårt första läger. När bärarna väl hade tagit sig över höjden tillbaka till byn var vi helt utlämnade åt oss själva.

Varje handling kändes nu livsviktig: att smälta snö, njuta av solen, äta. Dag för dag bar vi upp laster allt högre och gjorde ”långsamt och tungt” till vårt mantra, långt från Alpernas ”snabbt och lätt”. När Nico till slut anslöt sig till oss var laget fulltaligt. Under de följande dagarna utnyttjade vi det soliga vädret för att utrusta de högre lägren. Som en karavan längs sidenvägen, tungt lastade ända upp över huvudet, gick vi ständigt fram och tillbaka mellan läger 1, läger 2 (det officiella baslägret) och läger 3. Till slut nådde vi ett isfält på 5 500 meters höjd, där vi upprättade ett belägringsläger nedanför Nuns respektingivande västvägg.

Det var en återgång till det vilda som kändes bra. Varje rörelse vi gjorde, liksom varje stund av stillhet, var livsnödvändig. Att hämta vatten, slå läger, vila i solen för att lagra värme, äta – varje val görs och övervägs i stunden. Ingenting går till spillo; allt finns där att ta för sig av.

Och sedan har man lyxen att kunna skala bort saker. Varje del har granskats noggrant – och dess närvaro måste kunna motiveras. Vi har också omprövat våra kriterier i flera skeden och lämnat en mängd material därhän.

Jag erkänner att jag gjorde ett litet undantag och unnade mig lyxen att ta med ett litet schackspel i trä, som jag hade köpt några dagar tidigare i Leh, samt en bok som tillhörde min mormor, Michel Peissels reseskildring där han följer sin upptäcktsfärd genom Mustang på 1950-talet. Målet var att få plats med alla våra personliga tillhörigheter och all vår utrustning i en enda väska. För att avlasta våra ryggar blev fickorna rena skattkamrar. Tändare, näsdukar, remmar, tuggummipaket, skedar, hopfällbara skålar, engångskameror, toalettpapper, radio och handskar – allt sådant är bra att ha nära till hands för att kunna njuta av varje ögonblick i detta nya liv.

Snart blev vi instängda av ovädret. Vinden begravde våra tält och snömurar. Vi läste, tecknade, spelade schack och uthärdade snöstormar. Åskväder tvingade oss att kasta ut metallutrustningen och be om att inte bli träffade av blixten.

Till slut öppnade sig ett väderfönster. Vi korsade platån och slog läger på 6 000 meters höjd nedanför en serackvägg. Risken för köldskador var överhängande när vi klättrade mot nordkammen och till sist reste tälten på 6 400 meters höjd, på en smal avsats ovanför ett hav av berg. Himalaya bredde ut sig i all oändlighet, bergskam efter bergskam utan någon svag punkt i sikte.

I gryningen gav vi oss av. Glaciärsprickor, borttappade stegjärn och utmattning sinkade oss. Några vände tillbaka. Nico, Jules och jag fortsatte framåt och tog oss förbi seracker och genom blandad terräng. Steg för steg, andetag för andetag, nådde vi kammen. Bönevimplarna bekräftade att vi var på toppen. På 7 135 meters höjd kramades vi och grät. Jules fick sin revansch efter ett misslyckat försök flera år tidigare, och Nico triumferade efter att visumproblem hade hållit honom kvar i Chamonix bara några dagar dessförinnan.

Men nedstigningen var inget ärevarv. Laviner dånade omkring oss och snöflak gled på isen. Ändå åkte vi försiktigt tillbaka till lägret, sjönk ner i våra sovsäckar och uthärdade en sista natt på hög höjd.