Åsen över alla åsarArête des Cosmiques

Det är lördag eftermiddag i Chamonix – världens obestridda bergshuvudstad och universums största magnet för alla som är intresserade av storslagna naturupplevelser. Turister med selfiepinnar steker i höstsolen och funderar på vilken souvenir de ska köpa: en t-shirt? En kaffekopp? Ett inramat foto av Mont Blanc i storleken 2 × 2 meter?

Det doftar nygräddade crêpes, solkräm och äventyr i hela stadskärnan när bergsguiden och Norrøna-ambassadören Wolfgang Huber ringer. Med nästan 25 års erfarenhet som bergsguide i Alperna och Norge är han en levande legend inom klättring och skidåkning i brant terräng. En äkta Guide de Haute Montagne, som det heter på franska. Numera även make och tvåbarnsfar. Wolfgang berättar att han har rekognoserat den mest klassiska av alla klätterklassiker i Chamonix, Cosmiques Ridge, åt oss.

Han berättar för oss om stora mängder nysnö. Han berättar om en perfekt väderprognos: mer sol och ännu mindre vind. Och han avslutar samtalet med den här avgörande meningen: ”Jag tror att det här kommer att bli kul!”

NÄSTA MORGON, klockan 7.56, kommer en lång man rullande på en barncykel framför dalstationen till linbanan Aiguille du Midi. En klätterryggsäck sitter stadigt i barnsitsen. Leendet är stort. Håret är vilt. Accenten är fortfarande österrikisk.

”God morgon”, säger Wolfgang.
”Det här kommer att bli en bra dag bland höga berg!”

Vi köper biljetter och låter gondolerna ta oss upp till himlen. Vid toppstationen på Aiguille du Midi, 3 842 meter över havet, vandrar vi genom långa korridorer. Vid en liten bänk, långt inne i katakomberna, tar vi på oss klätterselar och stegjärn. Vi plockar fram våra isyxor. Och sedan försöker vi samla mod.
Det krävs lite extra mod för att fortsätta mot tunnelöppningen, klättra över metallstaketet med varningsskylten och sticka ut huvudet i den tunna luften.

Att sticka ut huvudet i Alperna.
Rakt framför oss ligger den ökända kammen som ska leda oss ner på glaciären. Till höger stupar det flera hundra meter. Till vänster är det ännu värre. Där känns det som att det går nästan 3 000 meter rakt ner – direkt till souvenirbutikerna i centrala Chamonix.

Många undrar vad det egentligen innebär att ”kliva utanför sin bekvämlighetszon”.
Att ta sig ner längs toppryggen från Aiguille du Midi är det närmaste jag kan komma en definition av det uttrycket.

Wolfgang märker förstås spänningen i våra blickar. Det har gått 15 år sedan vi senast åkte ner här. Påminnelse till mig själv: vi borde verkligen åka ner hit ett dussin gånger – varje år.

VI TAR OSS NER I SLOWMOTION, steg för steg, med andra klättrare både framför och bakom oss. En kall vind gör stämningen extra exotisk. Den färska pudersnön gör att stegjärnen inte får bästa möjliga fäste. Med mössorna ordentligt neddragna över öronen – och med full koncentration – fortsätter vi på rätt väg, uppmuntrade av Wolfgangs ord.

På ett ställe är det så brant att vi måste vända oss om och klättra baklänges. Strax därefter måste vi hoppa över en liten spricka i glaciären – på ett ställe där man verkligen inte känner för att hoppa.

När vi äntligen står på den lilla avsatsen nedanför toppryggen känns det som om vi har åkt berg- och dalbana på ett tivoli.
Lite väl tidigt på dagen.

VANDRINGEN ÖVER GLACIÄREN, nedanför och runt Aiguille du Midi, går snabbt. Plötsligt står vi vid början av Cosmiques-kammen – med dess världsberömda, branta och guldfärgade klippnålar. Wolfgang ger oss en kort genomgång av hur han tänker fortsätta klättringen – och hur vi ska följa efter.

”Det blir brant här uppe, men klättringen är för det mesta lätt. Försök att klättra med handskar på – så att du inte förfryser fingrarna!”

Den erfarne bergsguiden försvinner elegant uppåt med graciösa rörelser och stor självsäkerhet. Vi som följer efter honom är kanske inte lika eleganta. Men vi gör vårt bästa.

Och snart får vi den här märkliga känslan av att befinna oss i mycket oskyddad terräng.

COSMIQUESKAMMEN BESTEGS FÖR FÖRSTA GÅNGEN av bröderna George och Maxwell Finch den 2 augusti 1911. Jag hyser den största respekt för dem – de stod på kanten av ett gigantiskt stup och försökte utföra en komplicerad klättringsmanöver för att ta sig upp på nästa avsats. Kläderna och klätterutrustningen 1911 var av ett helt annat slag än det vi kan använda i dag. De kunde inte ta gondolen upp hit. Ingen hade någonsin varit här förut. Och de hade ingen guide.
Det måste ha varit ett riktigt äventyr.

Vi sänder en tacksam tanke till alla äventyrare som har modet att bana nya vägar – och följa Wolfgangs goda råd uppför små snörännor, över stora klippblock, längs smala hyllsystem och uppför hala klippformationer.
Runt omkring oss ler Alpernas jättar mot oss: Dôme du Goûter (4304 m). Mont Maudit (4465 m). Mont Blanc du Tacul (4248 m). Och naturligtvis – kungen över alla kungar – Mont Blanc (4810 m).

VI BÖRJAR HITTA NÅGON SLAGS RYTM. Vi glömmer allt och alla. På många sätt befinner vi oss utanför den vanliga världen.

Vi bara rör oss.
Vi är rörelse.
Vi bara fokuserar.
Vi är fokus.
Vi fortsätter bara att klättra.
Vi klättrar.

Att träda in i detta tillstånd är som poesi. Varje kroppsdel blir ett instrument i en större symfoni. Bergskammen blir som en teaterscen – där vi själva får spela huvudrollerna.
Med bara fåglarna som publik.

WOLFGANG LEDER OSS VIDARE, förbi den ena utsatta passagen efter den andra. På ett ställe måste vi fira oss ned i en klyfta innan vi kan klättra vidare. På ett annat måste vi placera stegjärnens framtaggar i mycket specifika, små hål för att ha en chans att ta oss uppför det hala berget.

”Visst är det roligt?” ropar Wolfgang ner till oss.

Och ja: klättring är så roligt – och spännande – att vi börjar tro att vi har valt fel yrken.

Vi borde också ha försökt bli bergsguider.
Vi borde ha haft bergen som vårt kontor.
Det här yrket verkar nästan för bra för att vara sant.

EFTER FYRA TIMMARS KLÄTTRING är vi nästan uppe på bergskammen och har kommit till platsen som vi i 15 år har längtat efter att återvända till: den stora bergshyllan strax nedanför toppstationen för Aiguille du Midi-linbanan.
Den gången, 2008, var vi här med Norrønas stjärnfotograf Frode Sandbech. Bilden han tog av Wolfgang – balanserande högst upp på en spetsig klippnål precis bakom den här bergshyllan, med klätterrepet i handen och världen för sina fötter – satte vi på omslaget till det allra första numret av Norrøna Magazine.

Det är en bild som osar bergsbestigning och äventyr.
Och nu är vi här igen – tillsammans med Wolfgang själv.

”Jag minns mycket väl att vi tog den där bilden”, säger han.
”Och jag minns mycket väl att den hamnade både på omslaget till Norrøna Magazine och som väggdekoration i ett antal Norrøna-butiker. Jag tror att bilden fortfarande hänger kvar i några butiker än i dag.”

Vi gör high five med varandra och bestämmer oss för att träffas här igen.
Helst om 15 år.

SEDAN KLÄTTRAR WOLFGANG UPPför järnstegen och över staketet till paviljongen på Aiguille du Midi. Flera turister betraktar oss när vi följer efter, ordentligt säkrade med Wolfgangs rep. Någon tar bilder. Någon applåderar. Någon vill veta var i all världen vi kommer ifrån.

Det är lite svårt att svara på.
Vi kommer från ett annat tillstånd, ett annat medvetande.
En plats där man glömmer alla sina bekymmer.
En bergskam där man känner sig närvarande.
En utsatt kam, där människan kanske inte hör hemma.
Men där vi kände oss mer hemma än någon annanstans.

Det här är Norrøna-produkterna som bergsguiden Wolfgang Huber bar under turen över Cosmiques Ridge:

Hösten 2008 klättrade fotografen Frode Sandbech och chefredaktören Eivind Eidslott på Cosmiques Ridge tillsammans med Wolfgang Huber. Resultatet blev detta ikoniska omslag till det första numret av Norrøna Magazine, som lanserades internationellt vintern 2009.