Låt det vara glasklart. Icelegacy-projektet, att korsa de 20 största isfälten på jorden, är tufft. Vi är inte bara rädda för sprickor, som de enorma hålen i de alaskiska iskupolerna, utan vi oroar oss också för de dramatiska och överväldigande förändringarna.
Is är en viktig komponent som reglerar temperaturerna och möjliggör liv på jorden. Det är skört och smälter i mycket snabb takt inför våra ögon. Att det förblir kallt är avgörande och insatserna är höga. Balansen på vår planet kanske aldrig blir hälsosam igen. Hur mycket bidrar vi till denna obalans?
Min kollega, Norrøna-ambassadören Børge Ousland, och jag startade Icelegacy-projektet för ungefär ett decennium sedan.
Tanken är att gå bortom tillfredsställelsen av vårt eget ego och våra egna prestationer. Vi är två olika generationer som möts med samma passion, övertygelser och värderingar, drivna av samma vilja att tänja på utforskandets gränser.
Genom att korsa jordens 20 största isfält hoppas vi kunna förena äventyr och vetenskap, samla in prover som används i olika vetenskapliga studier och dela resultaten genom media, föreläsningar, upprop och utbildningsprogram. I slutändan handlar det om att påverka den allmänna opinionen för att bevara isen och minska vår påverkan på naturen.
Var började allt? Oktober 2010, Norge. Børge ropade ”det är klart!”. Korken på champagneflaskan flög högt upp, inte bara på grund av trycket utan också för att vår glädje fick den att flyga ännu högre. Jag hade just avslutat min första expedition med honom och kapten Thorleif Thorleiffsson, som besättningsmedlem ombord på ”Northern Passage”, en 31-fots trimaran som seglade runt Nordpolen under en enda säsong. Jag var 24 år gammal. I det ögonblicket kände jag mig otroligt uppspelt men också bekymrad. Varför? På grund av det som just hade hänt genom Nordvästpassagen.
Nordvästpassagen är en rutt som förbinder Stilla havet med Atlanten genom den norra delen av den nordamerikanska kontinenten. Vi seglade och motorseglade genom denna passage på 25 dagar! Ett sekel tidigare använde norrmannen Roald Amundsen tre år för att ta sig igenom samma passage. Utan tvekan hade vi en snabbare båt, bättre teknik och mer information. Men det var troligen bristen på is som var den främsta orsaken till vår framgång.
Genom Bellot Strait, en mycket smal kanal som vanligtvis är fylld med is, tog vi oss fram utan problem. En isbjörn! När vi närmade oss stranden stod Arktis kung vänd mot oss, bara några meter bort. Jag tog knappt några bra foton på grund av hur upprymd jag var. Björnen gick bort från oss och vände sig om en sista gång. Om jag återknyter den upplevelsen till mitt barnjag skulle jag säga: ”Vilken fantastisk upplevelse!”. Det får mig att undra om isbjörnen kände samma upprymdhet.
En eller två graders temperaturökning i Baskien där jag växte upp påverkade aldrig mitt liv. I Oslo kanske det bara innebär en kortare längdskidsäsong. Men i polarområdena förvandlar samma temperaturskillnad is till vatten.Isbjörnen blir plötsligt berövad sitt jaktområde, havsisen, där den fångar sälar. Det är precis som om vi skulle ta bort alla mataffärer i våra städer.Den här upplevelsen blev verkligen en enorm ögonöppnare och mitt engagemang för naturvårdsprojekt började växa.
Ett par år senare genomförde vi den första korsningen av Nordaustlandet, en av öarna i Svalbardarkipelagen. Børge frågade mig om jag var intresserad av att korsa fler inlandsisar med honom för att öka medvetenheten om isens tillbakadragande. Det tog inte lång tid för mig att svara. Icelegacy föddes.
Mitt partnerskap med Børge genom Icelegacy-projektet representerar en stark allians av expertis, beslutsamhet och ett gemensamt engagemang för att skydda jordens isformationer. Våra gemensamma ansträngningar syftar till att bevara isens skönhet och betydelse, samtidigt som vi väcker en känsla av ansvar och handlingskraft hos individer, samhällen och nationer världen över.
Glaciärer minskar snabbt på grund av de stigande temperaturerna, vilket innebär ett hot om långsiktigt stigande havsnivåer. De är avgörande som färskvattenkälla för miljontals människor världen över. Därför behöver glaciärer bli mer uppmärksammade och skyddade. Världen måste hitta tekniska och politiska lösningar på den miljökris vi står inför. Icelegacy är tänkt att fungera som en inkubator i den processen, ett visuellt exempel på vad som händer inom detta område.
Att utforska är en ständig längtan för mig. Det är ett sätt att förstå hur sårbara vi är och att vi är sammanlänkade med naturen. Genom att uppleva intensiva, magiska ögonblick i vildmarken inser jag hur vacker vår planet är.
För våra barn handlar det inte om att skämma bort dem med plastleksaker till jul, utan om att ge dem en chans att utforska en värld som fortfarande är vild. För mig betyder det mycket is och några riktigt välmående isbjörnar!
Man kan kritisera oss för att vi tar flera flyg för att ta oss till dessa avlägsna inlandsisar. Det är en rimlig invändning. Men vi försöker fortfarande jobba stenhårt för att bygga en bro mellan äventyr och vetenskap. Under de senaste 20 åren har jag utforskat några av de mest avlägsna platserna, främst i polarområdena. Hittills har vi, tillsammans med Børge, korsat hälften av världens 20 största inlandsisar.
Alla dessa äventyr och det faktum att jag har bevittnat hur klimatförändringarna accelererar har förändrat mitt tankesätt och sättet jag konsumerar produkter på. Jag har alltid människans avtryck i åtanke. Jag ställer mig frågan: vad kan jag göra för att minska mitt avtryck?
Från att beskatta mig själv med 10 NOK (1 EUR) varje gång jag kommer hem med plast och skänka det till miljöorganisationer, till att låta bli att köpa sådant jag egentligen inte behöver, från att äta lokal, säsongsbetonad mat till mitt senaste försök att plantera ett träd varje gång jag flyger – jag försöker bara dra mitt strå till stacken eftersom jag blir ledsen över det som händer med vår planet.
Ett år bidrog jag till att plantera 30 träd: 20 i byn Tarauaca i den brasilianska Amazonasregnskogen och 10 i sydvästra Frankrike där jag kommer ifrån. Samtidigt står jag inför utmaningen att resa runt jorden, ta mig till avlägsna platser och försöka minska mitt koldioxidavtryck på samma gång. Jag pratar om miljön och samtidigt är jag långt ifrån en ansvarsfull person. Jag är ingen hjälte och full av motsägelser.
En pessimist skulle säga ”vi kan inte göra någonting! Allt är kört” och en optimist skulle säga ”allt är bra! Det är lugnt”. Men i båda fallen händer ingenting. För mig är det som spelar roll om vi försöker vara en del av lösningen eller en del av problemet. Att vara en del av lösningen – är inte det en fantastisk möjlighet att växa som människa, som samhälle och samtidigt bli mer ansvarstagande? Och tänk om vi, i stället för att fatta ett beslut utifrån vilken effekt det får i morgon, ser det som att effekten av det beslutet ligger hundra år fram i tiden? Då skulle vi kunna förutse konsekvenserna på lång sikt.
Jag tror att företag kan minska skadorna på den här planeten genom att sälja renare produkter och tjänster. Det är upp till oss att noggrant välja och bekämpa det känslostyrda konsumtionsbeteendet. Vi röstar vartannat eller vart fjärde år på en president. Men med vårt kreditkort röstar vi varje dag!
Oavsett om vi tror på människans påverkan i klimatförändringsdebatten eller inte, tycker jag att vi ändå har ett ansvar att skydda vilda, öppna landskap så att våra barn kan uppleva rika ekosystem.
Ska vi låta dessa enorma källor till färskvatten försvinna?
Ska vi försöka agera eller bara låta det ske?
Och vad ska vi säga till våra barn?
Handlingar talar högre än ord.
Ord är billiga.
