Mount Everest1985

”Mest framgångsrik?” Menade Chris Bonington verkligen lycklig – eller tänkte han på tursam eller framgångsrik? Jag tror att han avsåg ordets alla nyanser.

Med de flesta mått mätt var expeditionen exceptionellt framgångsrik. Alla som verkligen ville nådde faktiskt toppen, utan ens några mindre incidenter.

Tur? Absolut. Men inte bara ren tur. Kanske låg turen i hur teamet hade satts samman, i bra utrustning som fungerade väl och i att vädret var lite bättre än väntat.

Lycklig? Kan man vara lycklig när man klättrar mot himlen, upp till Mount Everests topp, med praktiskt taget inget syre i luften, i bitande kyla, samtidigt som man tillbringar nätterna klaustrofobiskt instängd i en liten sovsäck, inklämd mellan tre andra personer i ett bräckligt tält, med risk för att blåsas av berget av de oberäkneliga jetvindar som regelbundet sveper över det? Nej, inte ens bergsklättrare är så masochistiska. Men om man efter en period på ungefär två månader kan säga att tre eller fyra dagar var extremt krävande, medan resten kanske hörde till de bästa och mest glädjefyllda man någonsin upplevt, då kanske vandringen kan kallas ”lycklig”.

Hur kan det vara så?

Den främsta anledningen: Det var Arne Næss Jr:s expedition.

Som ung var Arne en av Norges bästa klättrare. Hans läromästare var hans legendariske farbror, filosofiprofessorn och klättraren Arne Næss den äldre.

Vid 20 års ålder lämnade den unge Arne Norge för att lära sig om sjöfart av sin morbror Erling Næss. Bergsmänniskan inom honom stängdes in i ett förseglat rum, djupt dolt i hans hjärta och hjärna.

Det kunde bara sluta på ett sätt. Efter 20 år var han rik och missnöjd. Klättraren som varit fången inom honom kastade av sig bojorna, rusade ut i det fria och ropade: ”Jag vill åka till bergen!”

Så vad gör en fyrtioåring som trodde att han hade begravt klättraren inom sig, som vet att han på sin höjd har tio år på sig att ta igen det han gått miste om och som var van vid att uppnå allt han föresatte sig? Det här är ingen dröm om
norska toppar som Gaustatoppen eller Galdhøpiggen. Han vill klättra så högt som möjligt, på världens högsta berg. Hans ambition var inte att bara följa med på någon slumpmässig tur till bergen. Han ville finansiera och leda
den första norska expeditionen till Mount Everest.

Han insåg att han måste lära sig krypa innan han kunde klättra. Så 1979 organiserade och ledde han en expedition till ett dittills obestiget berg i Nepal, Numbur, som är omkring 7 000 meter högt.

Jag blev medbjuden och fann snabbt en själsfrände i Arne. Vi var båda levnadsglada, tävlingsinriktade, prestationsmedvetna och resultatorienterade. Friluftslivet var viktigt för oss, men när vi var ute på expedition var det utmaningen, utvecklingen och bemästrandet som stod i centrum.

Numbur blev ett bakslag för klättringen. Vi kom inte högre än 6 000 meter. Interna motsättningar och käbbel dränerade laget på energi. Det fanns ingen kraft eller entusiasm kvar för att göra det vi hade kommit dit för: att bestiga berget.

För Arne var det ett stort nederlag. Det här skulle ju vara träning och förberedelse inför den stora drömmen: Mount Everest. Var han verkligen kapabel att leda en expedition till världens högsta berg?

Kanske var det som hände ändå till det bästa. Arne lärde sig att klätterlagets sammansättning var avgörande, inte bara för att nå toppen, utan också för möjligheten till gemenskap, samhörighet och glädje. Lärdomarna från Numbur gjorde Everestexpeditionen 1985 till förmodligen den bäst förberedda och ledda klätterexpeditionen i Himalayas historia.

Arnes grundläggande fråga var denna: ”Vilka ska jag ta med mig på det första norska försöket att bestiga Mount Everest? De bästa, de tuffaste klättrarna i Norge? De som inte känner någon rädsla eller tvekan inför tunn luft, bitande kyla och vinande stormar, och som är beredda att offra allt, kanske till och med sina liv, för att expeditionen ska lyckas?”

"Nej", sa Arne. "Jag vill ha människor med mig som är tillräckligt skickliga för att nå toppen en bra dag, som har vett nog att avstå när det är förenat med livsfara, som är villiga att samarbeta och komplettera varandra och som inte manövrerar eller håller igen för att spara energi till sitt eget toppförsök, och som jag kan forma till ett oslagbart lag."

Jag är inte säker på att han hade tänkt ut allt det där i förväg, men det var så det blev. För oss andra blev Arne vår ledare. Inte en ledare eller en person som vi underkastade oss – vi var alla alldeles för självständiga för det – utan en person som vi såg upp till
och hade ett obegränsat förtroende för, en person som vi gärna följde och som vi var villiga att satsa mycket på.

Sättet han satte samman Everestlaget på stod inte i någon lärobok. Han bjöd in tjugo av Norges bästa klättrare till en kväll med gryta och öl. Några av dem tillhörde de unga lejonen, andra var före detta storheter som fortfarande var delvis aktiva. Efter att ha
förklarat vad han ville och inte ville med expeditionen bad han alla att skriva ner namnen på de klättrare som de skulle vilja ha med på en expedition till Everest. Enligt Arne valde åtta män varandra, däribland han själv. Urvalet blev således följande: Hans Christian Doseth, Håvard Nesheim, Bjørn Myrer Lund, Stein P. Aasheim, Ola Einang, Odd Eliassen, Ralph Høibakk, Chris Bonington.

Vad tyckte Næss om att ta med sig en av världens kanske främsta Himalayaveteraner och expeditionsledare som vanlig lagmedlem? Hur skulle det vara för Arne att leda en grupp klättrare som alla hade större erfarenhet av höga berg än han själv? Skulle Chris klara av att vara rådgivare utan befogenhet att fatta beslut? Skulle han kunna finna sig i att underordna sig en mindre erfaren norsk affärsman som var fast besluten att förverkliga sina gamla pojkdrömmar?

I många år hade Arne drivit sitt eget rederi med goda resultat. Han var van vid att ta ansvar och leda andra människor, och vid att under press fatta viktiga beslut med stora konsekvenser. Men då handlade det bara
om pengar, inte om liv eller död. Få av oss trodde på teorin att den som har visat sig vara en bra ledare kan leda vad som helst.

Den skepsisen visade sig vara obefogad. Arne tog tyglarna från första dagen och släppte dem aldrig. Viktiga beslut fattades i mötestältet. Alla som hade något att säga fick komma till tals. Arne var snabb med att sålla bort oväsentligheter och lägga tonvikten på det som var avgörande för besluten. Vi kände alla en växande trygghet och tillit till Arne som ledare. I praktiken var han något så ovanligt som ägare, styrelseordförande och verkställande direktör på samma gång.

Ledarskap är som så mycket annat: det ser enkelt ut när det görs rätt, men är oerhört svårt när man själv befinner sig mitt i det. Att fatta bra beslut som skapar trygghet och respekt är en sak. Att utvecklas vidare och bli en god ledare kräver de egenskaper som Arne visade: medmänsklighet, omtanke och värme, samt en vilja att ta det yttersta ansvaret i krävande situationer.

Hans ledarskap under expeditionen för tankarna till vad den kinesiske vismannen Lao Tse sade om ämnet: ”Den usle ledaren är den som folket föraktar. Den gode ledaren är den som folket vördar. Den store ledaren är den som folket säger: ’Vi gjorde det själva.’”

Arne ansökte om tillstånd att bestiga Everest 1980. Svaret blev att det var kö till den föredragna leden söderifrån. På den tiden tillät Nepal bara en expedition per led och säsong, det vill säga före eller efter monsunen. Om det var den leden han ville ta skulle han behöva vänta till 1985. Men andra leder var tillgängliga: Västkammen eller Nordväggen via Lho La och Sydvästväggen före monsunen, samt den vanliga leden efter monsunen. Eller varför inte en ny led? Den väldiga Kangshungsluttningen väntade på den djärve?

Arne måste ha varit frestad att tacka ja till något som skulle ha inneburit en snabbare start. Han var 42 år och skulle fylla 47 år 1985. Ålder är mer än bara en siffra när det gäller världens högsta berg. Men han
gav inte efter för frestelsen; hans mål och strategi var tydliga. Han ville inte göra något som kunde försämra hans möjligheter att förverkliga sin tredelade dröm:

1. Led en framgångsrik norsk expedition till Mount Everest.
2. Få den första norska klättraren till toppen utan olyckor.
3. Ta sig till toppen på egen hand efter att de två första målen hade uppnåtts.

Det innebar helt enkelt sydöstsidan från Nepal, före monsunen och med syrgas. Inga överdrivna satsningar av risktagare som ville prova något nytt, helst utan syrgastub och mask.

Vi anlände i samlad tropp till baslägret i mitten av mars 1985. Våren är den vackraste årstiden – även i Nepal. Moder Natur hade just vaknat ur sin vinterdvala. Skogar av blommande rhododendron klädde dalarna i regnbågens alla färger.

Everests grannar till höger stod och betraktade oss när vi passerade kontrollpunkterna längs vägen. Hon gömde sig bakom Nuptse-kammen och visade sig inte förrän hon kom i sikte på Khumbuglaciären. Då reste hon sig som en rodnande brud, med Khumbuisfallet som en slöja utbredd längs kyrkgolvet.

Vi tog oss fram i långsam takt för att acklimatisera oss och lära känna våra nya vänner, sherporna. För att försäkra sig om att vi fick de allra bästa hade Arne redan två år i förväg träffat överenskommelser med eliten bland bergssherporna. Med det menar jag dem som hade erfarenhet från flera expeditioner. Många av dem hade nått Everests topp, några av dem flera gånger. Han såg också till att de hade de personliga egenskaper som han ville ha i klätterlagets sammansättning.

Hans starka önskan var att sherporna inte skulle betraktas som inhyrd arbetskraft, utan som våra nya vänner. Vi var tvungna att få dem att känna sig som en del av en stor familj – med en gemensam vilja att förverkliga en gemensam dröm. Att han lyckades förverkliga denna ambition är en av Arnes främsta prestationer som ledare.

Pertemba, Pema Dorje, Tsowang, Ang Rita, Sundare och de andra knöt varma vänskapsband med oss. Banden blev särskilt starka eftersom de flätades samman medan vi hand i hand strävade mot ett krävande mål. Vi tänjde alla på våra yttersta gränser och var beroende av varandra för att överleva. Vänskapen kommer att bestå så länge vi lever. De flesta av oss har återvänt till Nepal för att hälsa på dem, och de har gjort den långa resan till Norge för att träffa oss igen.

Från det att vi anlände till baslägret tills vi kunde göra det första försöket att nå toppen gick ungefär en månad. Fyra läger skulle upprättas och förses med förnödenheter. Det högsta låg på nästan 8 000 meters höjd, mellan Everest och dess väktare, det 8 516 meter höga Lhotse.

Arbetsfördelningen mellan sherporna och oss var att vi klättrade upp och säkrade leden med fasta rep, medan sherporna bar utrustningen.

Detta var det klassiska sättet att bestiga de högsta bergen fram till mitten av 1900-talet: en mindre armé av bärare som under några veckor transporterade tonvis med mat och utrustning till baslägret. Därefter stannade en mindre grupp utvalda medhjälpare kvar och bistod under några veckor med att upprätta höghöjdsläger. Till slut var det den starkaste av de tillresta klättrarna som krönte expeditionen genom att nå toppen.

Det fanns kritiska röster i Norge som redan 1985 ansåg att det systemet var föråldrat. Everest bestegs för första gången på det sättet av en brittisk expedition 1953. Därefter hade andra redan nått toppen utan syrgas. Några hade redan bestigit 8 000-meterstoppar i så kallad kapselstil, där små grupper klättrade direkt från baslägret till toppen utan höghöjdsläger eller förrådsdepåer. Vid behov improviserade de övernattningar längs vägen.

Kritiken är förståelig, kanske till och med berättigad. Det sätt som Arne hade valt betraktades av många unga klättrare som föråldrat, föga tilltalande och osportsligt. På samma sätt anser vi i dag att de ändlösa köerna av betalande amatörer som kravlar sig uppför Everests nakna kropp förnedrar både henne och bergssporten.

Livet i baslägret och på berget blev snabbt rutin. Lite slumpmässigt delade vi in oss i små grupper som samarbetade för att hitta leden och säkra den inför senare transporter. Mina partners var Haavard och Ola. Inte för att vi hade samma humor eller var jämngamla. Haavard var yngst, 28 år gammal, Ola var i 35-årsåldern, medan jag, 47 år gammal, var äldst av norrmännen. Men vi kompletterade varandra, och det var inte alltför stora skillnader i vårt tempo eller våra framsteg.

Mässtältet blev den dagliga samlingspunkten. Vi diskuterade färdvägar och framsteg, som Arne sedan sammanfattade innan han fattade ett beslut. Vi spelade kort, läste böcker och drog både bra och dåliga skämt. Det visade sig att Arne och Chris var oslagbara i poker.

Haavard rycktes med och förlorade nästan motsvarande en läkares årslön innan en skuldsaneringsplan kom på plats.

Vi fick dagligen nya proviantleveranser. En dag kom en låda apelsiner. Vid den tiden var det så många människor i baslägret att apelsinerna bara räckte till en per person. Alternativet var att spara apelsinerna åt de tillresta klättrarna. Resonemanget var att de norska klättrarna behövde producera fler röda blodkroppar för att anpassa sig till höjden, en process som främjas av C-vitamin. Sherporna, som ständigt lever på 3 000–4 000 meters höjd, hade ett avgörande övertag över oss från låglandet. Vissa hävdade att de inte behövde apelsiner för att öka produktionen av blodkroppar. Arne tyckte att resonemanget var bra och gick med på att prioritera klättrarna.

Chris arbetade vid isfallet när beslutet fattades. När han fick höra talas om det sa han att det var en dålig idé: ”Ni har sagt till sherporna att vi alla är likadana. Vi bor i samma typ av tält, har samma typ av utrustning och äter samma typ av mat. Med det här säger ni till dem att vissa är mer jämlika än andra. Det kan tolkas som att det ni har sagt bara är tomma ord. Viljan att anstränga sig och ge oss det stöd vi kan behöva när det verkligen blir tufft är mycket viktigare än några extra apelsiner till var och en av oss.”

Arne reagerade som de flesta ledare gör när ett beslut som redan har fattats kritiseras, med ett klumpigt försök att ta diskussionen en gång till. Han upprepade sitt ursprungliga argument och försvann in i sitt tält. Vi andra satt kvar, lite eftertänksamma och grubblande. Hade vi bidragit till att leda in Arne på något som inte låg i expeditionens bästa intresse?

Efter femton minuter kom Arne tillbaka: ”Du har rätt, Chris, det var ett dåligt beslut. Vi har några fantastiska sherpa-vänner. De måste få veta att de är fullvärdiga medlemmar av vår familj. Självklart ska vi dela med oss till dem.”

Ingen av oss såg detta som ett nederlag för Arne eller som ett försök av Chris att ta över ledningen för expeditionen. Tvärtom stärkte det bilden av Arne som en bra, stark och självsäker ledare som inte lät stoltheten hindra honom från att lyssna på nya och bättre argument.

Expeditionen var inte bara välutrustad, den var också välorganiserad. Arne hade anlitat sin vän, svensken Christian Larsson, som baslägerchef. På typiskt svenskt manér upprätthöll han ”ordning och reda” på vem som befann sig var,
liksom vem som skulle vart och när. Tack vare detta fick vi aldrig slut på förnödenheter eller nödvändig utrustning i något av lägren.

Ett av de största hindren när man vill bestiga Everest är isfallet. Det tog oss en vecka att kartlägga och säkra denna 600 meter höga passage. Det är en brant och kaotisk labyrint av is som spärrar vägen till en undangömd dal, Western Cwm. Chris kände till isfallet från tidigare besök och spelade en avgörande roll i arbetet med att hitta en säker väg.

Att kliva in i Western Cwm är som att stiga in i en katedral. Det är hänförande vackert. Det känns nästan som om man borde ta av sig huvudbonaden av vördnad. Denna smala dal omges på tre sidor av väldiga väggar av is och klippa. Rakt framför oss reser sig Lhotses nordvägg, som ett altare med predikstol. Till höger sluter Nuptses östvägg dalen. På vänster sida sträcker sig Everests sydvästvägg mot himlen. För första gången kunde vi se hela vägen upp till själva toppen, 2 800 meter ovanför oss.

Ola, Haavard och jag öppnade och säkrade vägen till läger 3 på 7 300 meters höjd. Det ligger på en skyddad snöhylla på Lhotseväggen. Sedan tog Bjørn, Odd och Stein över och tog sig över Gula bandet och vidare ut till Sydpasset och läger 4, det högst belägna lägret på 8 000 meters höjd.

Efter några dagars transport var vi redo för det första försöket att nå toppen. Det var bara mitten av april. Ingen annan expedition hade förberett sig så snabbt för ett toppförsök. Vanligtvis sker det i mitten eller slutet av maj.

Vem skulle få äran att bli den förste norrmannen på Everest? Arne hade sagt att han skulle fatta det beslutet på egen hand. Han ansåg att frågan inte lämpade sig för diskussion i hela gruppen. Egenintressen kunde överskugga vad som var bäst för expeditionen.

Samtidigt hade han sagt att han inte tänkte välja sig själv. Tvärtom skulle hans tur, i bästa fall, komma först efter att vi andra hade fått chansen. Han hade också sagt att vi hade tillräckligt med tid och utrustning för att alla som ville försöka skulle få en chans. På så sätt slapp han manövrera för att komma i position.

Arne bestämde att Haavard, Ola och jag skulle göra det första försöket. Ang Rita och Pema Dorje skulle vara våra sherpapartners. Arne ville inte att någon skulle säga att sherporna hade släpat med sig norrmännen till toppen.
Därför ville han att var och en själv skulle bära med sig det han behövde i form av syrgas, kläder, mat och dryck från det översta lägret.

Det fanns inga förnödenheter ovanför det.

Två dagar efter oss skulle Bjørn, Odd och Chris ge sig av tillsammans med tre sherpor. Arne och Stein P. stod på tur några dagar senare. Alla ville få en chans.

Den södra bergsryggen mellan Everest och Lhotse är på sätt och vis både tilltalande och frånstötande. Den är sadelformad, med vackert böljande kurvor upp mot bergen och ner mot låglandet. Men terrängen berättar också en annan historia. Här är det kalt, med bara enstaka fläckar av hårt packad snö mellan klipporna. Varför finns det inte mer snö här, som det gör högre upp och längre ner? Svaret är att South Col är en vindtunnel. När luften pressas upp från Western Cwm eller från Kangshungglaciären på andra sidan kan den nå orkanstyrka när den sveper över sadeln och blåser bort allt som ligger löst eller sticker upp.

Till en början är det inte lätt att lugna tankarna på 8 000 meters höjd. Det är inte heller tal om någon längre vila. Vi hade kommit överens om att ge oss av klockan ett på natten.

Det blev inte så. Norrmännen var redo, men märkligt nog var sherporna det inte. Klockan var nästan halv fem innan vi gav oss av.

Ryggsäcken var tung, närmare 20 kilo. Förutom mat, kläder och dryck innehöll den två syrgastuber av stål som vägde 7,5 kilo vardera. Jag kände mig liten och sårbar. Haavard och Ola verkade inte ha några problem.
Jag försökte låtsas att det gick lika bra för mig.

De första par hundra metrarna går över blåis. Det är inte brant, men hårt som stål. I beckmörkret är det avgörande att stampa ner stegjärnen ordentligt så att färden inte slutar med att du flyger ner mot klipporna vid Sydpasset.

Ovanför blir den sydöstra flanken brantare. Här är det antingen snö eller klippa. Det inbjuder till mer klassisk klättring, något vi är vana vid från de norska fjällen. Vi hade inte satt upp några fasta rep ovanför det översta lägret. Var och en fick själv ansvara för sin säkerhet.

Efter några timmar nådde vi den så kallade Balkongen på den sydöstra kammen, strax över 8 500 meter. Solen hade gått upp, men hade hittills varit dold bakom berget. I skuggan var det närmare minus 30 °C. Här stod vi i den värmande solen och blickade ut över Himalayas sagolika toppvärld. Världen var lugn och vänlig. Alla andra toppar låg lägre än vi: Lhotse 8 500, Makalu 8 400, Cho Oyu 8 200. Den sydöstra kammen ner mot South Col var snötäckt och såg inbjudande ut. Vi kunde också se den branta bergväggen vid det sista hindret före själva toppen: Hillary Step. För första gången vågade jag tro att vi skulle nå toppen.

Vi bytte till den oanvända syrgastuben. En full tub räcker i åtta timmar med ett flöde på två liter syrgas per minut. Hittills hade vi varit sparsamma med användningen. Den andra, som var halvfull, sparades till återresan.

Ang Rita gick i täten. Av princip klarade han sig helt utan syrgas hela vägen. Han var som ett kärnkraftverk av styrka. Vi undrade om han tuggade på anrikat uran i stället för den korngröt som vi andra åt till frukost. Jag gick bakom honom och tyckte att det gick lite långsamt. Otåligt skruvade jag upp syrgastillförseln en aning och gick förbi honom. Jag såg mig inte om förrän jag stod på Sydpasset. Jag kunde inte längre se de andra bakom mig. I stället stirrade jag på den knivskarpa sydkammen och Hillary Step. Bakom den, men utom synhåll, låg toppen. Bara hundra
meter ovanför mig. Jag kunde sträcka ut handen och hälsa på henne. Jag tvivlade inte längre. En lavin av glädje och förväntan sköljde genom mig: vi skulle nå toppen!

Det var inte långt ner till passet mellan South Col och Everest. Jag stod där och funderade: skulle jag bara fortsätta, eller skulle jag vänta på Haavard och Ola? Den själviska delen av mig tvekade inte: ”Du pulsade ensam genom lössnön upp till South Col. Nu kan du bli den förste norrmannen på Everests topp. Gå!” En annan del av mig hörde Arne säga: ”Vi är en familj. Vi gör det här tillsammans. Arm i arm, inte var och en för sig.” Jag tvivlade inte på vad han skulle ha gjort.

Det gjorde hela skillnaden. Det hade varit vindstilla på balkongen. Nu blåste det lite, kanske bara en lätt bris. Jag hittade en avsats på läsidan, tog av mig syrgasmasken och satte mig i snön. Lhotse syntes bakom Sydpasset. Dagdrömmaren inom mig vaknade. Jag lekte med tanken på att bestiga världens fjärde högsta berg direkt efter att ha varit på Everest.

Plötsligt vaknade jag ur dagdrömmen av att snö föll på mitt huvud. Ungefär en halvtimme hade gått. Jag kunde inte se Haavard och Ola. Kunde något ha hänt?

Jag gick tillbaka upp till Sydpasset. De stod 50 meter längre ner tillsammans med Ang Rita och Pema Dorje.

"Vad är det som händer?" frågade jag. ”Sherporna säger att vinden tilltar. Snart kommer den att bli livsfarlig”, svarade de. Jag stirrade på Pema Dorje. Han nickade och pekade upp mot den övre kanten. Där jagade vinden redan snödrevet över avgrunden i öster. Men det såg inte omöjligt ut. Vi hade varit ute i kylan förut. Kunde det vara så att sherporna inte brydde sig längre, att de ville gå ner till tälten? Båda hade nått toppen under tidigare expeditioner, Ang Rita faktiskt två gånger.

Jag var inte på humör för att förhandla eller vända om. Tillsammans med Haavard och Ola gick jag tillbaka upp till Sydpasset. Ang Rita och Pema Dorje stod stilla. Vid Sydpasset var vinden starkare. Det var svårt att stå upprätt. I vindbyarna var vi tvungna att gå ner på knä och hålla oss fast med en isyxa.

Just där och då förstod jag inte vad som hände. Det var omöjligt att ta in. En timme tidigare hade det varit soligt med en lätt bris. Nu låg snön djup och vindbyarna nådde stormstyrka. En timme tidigare var jag helt säker på att jag skulle nå toppen.

Nu ville Everest och vädergudarna stänga dörren för oss. Skulle vi försöka kämpa oss igenom? Vore det vansinne att vända om så nära toppen? Var jag en dåre som hade väntat?

Förnuftet och modlösheten segrade. Vi vände om. Jag blev lämnad att gå ensam. Inom mig rasade en strid. Vreden och självförebråelserna turades om att få övertaget. Förbannade Everest och vädergudarna! Förbannat att vi gav oss av för sent! Förbannade rädsla och feghet! Jag kommer aldrig tillbaka hit!

På vägen hände något som löste upp knutarna inom mig. Jag passerade kroppen av en kvinna som hade dött på Everest sex år tidigare. Vi hade inte sett henne i mörkret på vägen upp. Hon satt till hälften fastfrusen i isen. Huvan på hennes dunjacka hade blåst upp. Hennes långa, svarta hår fladdrade i vinden. Hennes ögon och mun var halvöppna. Det såg nästan ut som om hon bara satt och vilade en stund innan hon fortsatte.

Mitt huvud och bröst lugnade ner sig. Jag hade inte blivit den första norrmannen på Everest. Men jag överlevde. Och jag kände att jag ville försöka igen, om det var möjligt.

Två dagar senare gav sig Bjørn, Odd och Chris av från topplägret. Vi följde dem med kikare från läger 2 på 6 400 meters höjd. De såg ut som sex små tennsoldater som turades om att ta de sista metrarna längs bergskammen. Arne fick kontakt med Bjørn via walkie-talkien. ”Är du på toppen?” ”Jag är inte helt säker, men det sluttar nedåt åt alla håll”, knastrade det ur apparaten. ”Underbart”, ropade Arne, ”jag älskar dig!”

Senare fick vi höra att Chris var så trött på Sydpasset att han ville vända om. Odd, som är världens mest hänsynsfulla person, tyckte att de andra måste följa med honom tillbaka. ”Aldrig i livet!” skrek Bjørn. ”Klockan är bara tolv och vädret är perfekt. Ta något att dricka och en matbit, så fortsätter vi.” När det gäller viljestyrka är Bjørn som Brand, karaktären i Henrik Ibsens verk, vars ”vilja av järn är antingen en förbannelse eller en välsignelse”. Bjørns järnvilja var en välsignelse den dagen och smittade av sig. Alla sex nådde toppen.

Arne, Stein P. och vi tre från det första försöket satt i läger 2 och njöt av att expeditionen nu hade uppnått sitt främsta mål: den första norrmannen hade nått toppen av världens högsta berg. Arne vågade inte låta sin upprymdhet ta överhanden: ”För Guds skull, var försiktig, Bjørn. Se till att du tar dig hela vägen ner.”

Jag var stolt och glad för Arnes och de sex andras skull som nådde toppen. Samtidigt var jag avundsjuk. Under resans gång hade jag försökt intala mig att det viktigaste var själva expeditionen, att vara tillsammans med goda vänner och tillbringa tid i de vackra bergen, snarare än att nå toppen.

Fel! Det räckte inte att ha varit på Sydpasset och veta att jag hade styrkan att fullfölja. Jag kände ett behov av att få uppleva mitt eget ögonblick på toppen.

"Kan Haavard, Ola och jag göra ett nytt försök tillsammans med dig och Stein?" frågade jag Arne. Han tvekade inte. "Vi har tillräckligt med utrustning och mat. Följ med oss." De skulle vänta i läger 2 tills toppgruppen hade kommit ner i säkerhet innan de påbörjade det sista försöket. Det skulle ge mig ett par dagar att besöka min fru, som var sjuk i Pheriche på 4 300 meters höjd, en lång dagsvandring från baslägret.

När jag återvände till baslägret fick jag veta att Arne och Stein redan hade påbörjat sitt toppförsök. De var på väg till läger 3. Jag var chockad. Det skulle vara omöjligt att hinna ikapp dem. Och det skulle inte komma fler chanser. Jag förstod Arne. På Everest är det vädret som bestämmer. Man kan inte be solen, vinden och molnen att vänta tills Ralph kommer tillbaka från Pheriche.

Jag var rasande. Inte på Arne, utan på ödet, vädret och framför allt på Everest. Jag skällde ut henne och anklagade henne för att vara nyckfull och opålitlig. När jag hade fått ur mig allt hände något märkligt. Det var som om Everest sa: ”Ta det lugnt, Ralph. Du får en ny chans.”

Det var kanske lite naivt, men jag litade på henne. Haavard och jag började packa den extra utrustning vi behövde för att kunna ansluta oss till Arne och Stein. Ola tackade nej till ett nytt försök.

Everest lyckades övertala vädergudarna att tvinga Arne och Stein att ta sig ner från läger 3. Det innebar att vi skulle vara tillsammans i läger 2 inför ett sista försök.

Några dagar senare gav vi oss alla av från Sydpasset. Vi hade med oss Ang Rita och Pema Dorje från det första försöket, liksom Tsowang och Sundare.

Än en gång kändes det som om jag sattes på prov. Först lossnade en stegjärn på blåisen ovanför Sydpasset. Det var oerhört svårt att få fast det igen medan jag stod på ett ben i nattens beckmörker. Sedan fick jag diarré och ställdes inför det omöjliga valet mellan att göra på mig eller ta av mig några klädesplagg.

Efter att ha uträttat mina behov och torkat mig i baken med iskall snö var jag rejält nedkyld. Några av mina fingrar och tår var kritvita och känsellösa. Att fortsätta skulle vara att be om köldskador och amputation. Jag mindes Arne den äldres lärdom: ”Toppen är inte värd ens en fingerled.”

”Fortsätt ni”, sa jag till Arne. ”Jag stannar här och försöker få upp värmen. Om jag blir varm kommer jag ikapp. Annars går jag tillbaka till läger 4.” De andra försvann uppåt mot Sydpasset.

Efter vad som kändes som en evighet utan någon förbättring började det äntligen sticka i fingrarna. Stickningarna övergick i intensiv smärta från köldskadorna. Smärtsamt, men ett gott tecken.

Everest gav upp sitt motstånd. Jag hade klarat prövningarna. Uppe på toppens platå gav hon mig en välkomstgåva: en sten som fastnade i mina stegjärn. Det var första och sista gången det hände. Jag lossade den, tackade och stoppade den i fickan.

Tre meter från toppen stannade Sundare. Han hade gått före mig och banat väg. Sedan vände han sig om, log och gjorde en generös gest åt mig att gå först. Det kändes fel. Jag tittade på Pema Dorje bakom mig. Han sträckte ut armen mot mig. Tillsammans gick vi alla tre arm i arm de sista metrarna. Det kändes som ett varmt exempel på det Arne hade velat och arbetat för: vi hade blivit en familj.

Arne, Stein och de andra följde efter. Jag var ivrig att påbörja nedstigningen. Vi hade bara kommit halvvägs. De flesta olyckor inträffar under nedstigningen. Men Stein hade något i bakfickan. Han tog fram ett paket ur ryggsäcken. Ur det plockade han fram en drake. Det var otroligt: Han ville sätta världsrekord i drakflygning.

Jag stirrade på honom medan han höjde draken och väntade på vinden. Men nu retades Everest med oss. Det var helt vindstilla. Inte ens en antydan till vind. Jag kände hur min rastlöshet försvann. Vi hade gott om tid. Stein hade påmint mig om att vår vandring egentligen bara var en lek för stora pojkar. Hans drake lyfte aldrig, men jag kände hur min inre drake tog fart. Den svävar fortfarande då och då.

Vi kom tillbaka till läger 4 tidigt. Vi skulle utan problem kunna ta oss ner till läger 3. Det kunde innebära skillnaden mellan liv och död. Sydpasset är en farlig vindtunnel. Läger 3 på Lhotseväggen ligger väl skyddat. Men Stein var utmattad. Han behövde hjälp och hade inte kraft nog att fortsätta. Dessutom var Tsowang snöblind och hade svåra smärtor. Någon var tvungen att stanna i läger 4 och ta hand om dem. Men vem?

"Haavard och Ralph, ni går ner till läger 3", sa Arne. "Ang Rita och jag stannar här med Stein och Tsowang. Om allt går bra kommer vi ikapp er i morgon. Annars kan ni inleda en räddningsaktion."

Det var helt klart kaptenen som talade. Han tänkte inte gå i livbåtarna och lämna de andra att kämpa med ett skadat fartyg. Arne hade inte bett om att hamna i den här situationen, men händelsen bekräftade och förstärkte bilden av honom som en
exceptionell skeppare och ledare.

Resten är historia. Det som såg ut att bli en ändlös triumffärd tog sin början: festmiddagar på rad, ett stort mottagande på Fornebu flygplats hemma i Norge, ett enormt medieevenemang, en tv-film, ett bildspel i Universitetet i Oslos aula, audiens hos kungen, boklansering, och Arne utnämndes av kungen till kommendör av Sankt Olavs orden. Till sist blev han, likt en lyckosam groda, kysst av prinsessan: sin blivande hustru Diana Ross.

Det hjälpte att Chris Bonington, mycket möjligt världens mest berömda klättrare, hade varit där och med hjälp av Odd och Bjørn förverkligat en livslång dröm. Han öppnade också den engelskspråkiga världens ögon för vår insats och kallade den ”den lyckligaste expeditionen någonsin”.

Var det motiverat? Rent sportsligt, nej. Det var snarare ett steg bakåt. Men när det gällde att uppnå Arnes mål var det en enastående framgång. Det verkar nästan som om det var något Norge behövde just då. Under några år hade vi fått finna oss i att bli slagna av våra stora rivaler, svenskarna, i de nordiska skidspåren. De fick vänta till 1991 innan den första svensken nådde toppen av Everest.