Published: Feb 2, 2026
Berättelsen om ”Den norska Hindu Kush-expeditionen”. Fem unga män. Två bilar. Och en lång bilresa från Norge för att bestiga berget Noshaq (7 492 m) i Afghanistan.
”Vill du följa med som läkare och klättrare på den stora norska Hindukushexpeditionen 1972?”
Med kanintestiklar och spiroketbakterier i ena handen och telefonen i den andra funderade jag ett ögonblick och kastade en blick på kaninens testiklar. Det räckte:
”Toppen. När åker vi?”
De orden kommer från ett album som bröderna Skjerven – Per Ludvig och Håvard Ove – fick efter sin far, läkaren och klättraren Ove Skjerven, som omkom i en lavin i Peru 1984. Deras fars klätterkamrater hade tillsammans samlat artiklar om expeditionerna han hade deltagit i. Vissa var skrivna av deras far själv, däribland raderna ovan.
De hämtades från hans egen rapport till sin arbetsgivare, norska Folkhälsoinstitutet, efter expeditionen till Hindukush 1972.
Mannen i andra änden av telefonlinjen den där februaridagen 1972 hette Erik Boehlke. Nu, många år senare, sitter han i en soffa tillsammans med bröderna Skjerven och tittar på bilder från expeditionen till Hindu Kush.
”Det fanns ingen expeditionsledare, ingen rangordning. Vi var bara bästa vänner. Men man var tvungen att ha haft stegjärn på fötterna före avfärden. Man ringer inte bara på hos grannen och frågar om han vill följa med på en tre månader lång resa till Afghanistan”, säger Boehlke.
Afghanistan hade en särskild dragningskraft på unga norrmän på den tiden.
”Det var som ett sagoland. Något hämtat ur ’Tusen och en natt’. Och det skulle det fortfarande vara om inte ryssarna och andra hade kommit dit”, sade han.
– Och idén till resan?
”Det var Odds”, minns Boehlke. Odd Eliassen, alltså.
”När man är ute på en expedition pratar man alltid om planerna för nästa”, säger Eliassen.
1971 hade han deltagit i en internationell expedition till Everest. Den expeditionen slutade i osämja. Men en österrikare som Eliassen tillbringade mycket tid med kunde inte sluta lovorda ett berg: Noshaq. Ett nästan 7 500 meter högt berg. Det högsta i Afghanistan. På något sätt blev det målet för deras expedition.
”Tja, Erik och Per Gran hade varit i Peru året innan. Vi var tvungna att hitta på något”, säger Eliassen. Boehlke och Eliassen var bästa vänner.
Gran anslöt sig igen. De behövde en läkare, och på den tiden fanns det inte så många läkare som också var bergsklättrare. Det var därför Skjervens telefon ringde på folkhälsoinstitutet. David Isles från Everestexpeditionen anslöt sig också.
Dessutom hade de några handritade skisser från österrikaren. Och en världskarta. Det var så de navigerade.
Det är 10 000 kilometer från Oslo till Kabul.
”Ove hade en bil, en Volkswagen Typ 1, men vi behövde en bil till”, säger Boehlke. Så han gick till Volkswagen-importören.
”Jag förklarade vad det handlade om. Efter ett tag blev han intresserad och sa att vi kunde få en VW Transporter på långtidsfinansiering. Han sa: ’Ni betalar en avbetalning, lånar skåpbilen för resan och lämnar tillbaka den när ni kommer hem – och då får ni pengarna tillbaka’”, säger Boehlke.
De var tvungna att vara kreativa när det gällde att hantera den höga höjden.
”Vi kunde inte klättra med syrgas eftersom vi inte hade råd med det. Men vi fick tag på några rökdykarmasker från en brandstation och lät ett företag modifiera dem med regulatorer. Sammanlagt hade vi tre syrgastuber i reserv”, sade han.
De packade in massor av utrustning och fem män i de två fordonen.
Under färden genom Europa bodde de hos vänner och bekanta. I Köpenhamn fick de sällskap av en japansk man som cyklade med dem till Belgrad och sedan cyklade tillbaka på en damcykel som han hade lånat av Eliassen.
Från och med Turkiet sov de utomhus under stjärnorna.
”Det var ingen ände på olyckorna. Från det att vi lämnade Österrike tills vi kom fram till Teheran inträffade det många. Man kunde köra ut ur en kurva och mötas av en bil som kom emot en i samma körfält. Man blev så van vid sådant, nästan som om man hade blivit hjärntvättad”, säger Boehlke.
Men han mindes den långa bilresan som inte alls så farlig.
”Vi var alla i god form. Och hur som helst hade vi inte råd att flyga, och Afghanistan har inga hamnar. Det enda vi märkte var att ju längre österut vi kom, desto sämre blev våra magar”, säger han.
Och under hela resan följde de sin världskarta.
”Det kan inte gå fel”, säger Boehlke.
Ambassadören i Ankara gav dem ett råd: ”Om något händer, stanna inte, spring för livet.” I det kurdiska området nära den iranska gränsen sprang en liten pojke ut framför Bubblan och slungades upp i luften. Han reste sig och fortsatte springa. Men norrmännen såg hur folk reagerade. De trampade gasen i botten och styrde mot gränsen, medan män till häst jagade dem. För Skjerven, som var läkare, var det svårt att lämna den lille pojken. ”Jag minns att vi såg ett dammoln närma sig medan vi befann oss vid tullkontrollen. Jag är glad att vi tog oss igenom den snabbt”, säger Eliassen.
Ove Skjerven skriver: ”Med stil passerade vi berget Ararat utan att se vare sig Noa eller någon ark och korsade gränsen till shahens Iran. Vi fick inte heller se särskilt mycket av shahen eller (hans drottning) Farah Pahlavi. Däremot började det bli irriterande många kameler och åsnor på vägen. Efter mer än två veckor då vi kört över 700 kilometer om dagen, långt ute mitt i öknen, nådde vi gränsen till det förlovade landet: Afghanistan. Vi möttes av 48 graders hetta och en sandstorm, vilket verkligen inte var något att skratta åt för oss norrmän som älskar vinter och kyla.”
De nådde Kabul den 12 juli. Därifrån chartrade de ett Twin Otter-plan som flög dem till Faizabad, där de hyrde en ryskbyggd lastbil och med hjälp av sin världskarta tog sig över floder till den lilla byn Qazi. ”Vi knuffade mer än vi körde”, säger Boehlke. I Qazi anlitade de 25 bärare som hjälpte dem under den tre dagar långa vandringen till baslägret på 4 600 meters höjd.
Bärarna var ibland vresiga, men så länge de fick röka opium var allt frid och fröjd. ”De behövde olja för att kunna göra det, och den tog slut. I ren desperation lånade de lite olja av oss ur en sardinburk, och den brann som bara den”, minns han.
Norrmännen var inte intresserade av att prova det själva.
”Men när vi övernattade på ett hotell i Kandahar kom ägaren in med ett paket svart afghanskt hasch. Jag tror att Ove provade det, och han blev sjuk av det. Han kom in i rummet och föll omkull”, säger Boehlke.
Diagnoslista. Åkomman Black Afghan fanns inte med på den lista över sjukdomar som Skjerven sammanställde när han kom hem. Siffran inom parentes anger hur många expeditionsmedlemmar som drabbades av åkomman.
”Aptitlöshet (5), sömnlöshet (5), diarré (5).
Skjerven skrev: ”Vi växlade mellan kräkningar och lös avföring, ibland båda samtidigt när magkramperna var som värst. En ljuspunkt för en läkare var därför det rika urvalet av prover att skicka hem till bakteriologen på hälsoinstitutet. Det var inte så lätt att skicka försändelsen, eftersom hasch är en av landets viktigaste exportvaror. Det tog lång tid att övertyga postmästaren om att paketet var fullt av avföring och inte cannabis.”
Det fanns över 20 diagnoser på listan. Bland dem: ”Hemorrojder (2). Förfrysning (3). Kärlkramp (1).
Kärlkramp? ”Det måste ha varit David”, säger Boehlke.
De tillbringade 28 dagar på berget. De gjorde acklimatiseringsturer och upprättade läger på 5 500, 6 300 och 7 000 meters höjd. Skjerven och Eliassen påbörjade bestigningen mot toppen under natten till den 8 augusti. Trots vinden, kylan och upptäckten av kropparna efter tre bulgarer som hade frusit ihjäl året innan nådde de Noshaqs västra topp, hundra meter nedanför huvudtoppen.
Tre dagar senare var det Boehlkes, Grans och Isles tur.
”Det var iskallt. Minus 35 °C och kraftiga vindar. Vi försökte gömma oss så mycket vi kunde i huvorna på våra anoraker”, säger Boehlke.
Rutten följde en lång, svag sluttning upp till en brantare travers över mot nordsidan, där de fick klättra med både händer och fötter.
”Det blåste ännu mer på nordsidan. Det var så blåsigt att snön inte lade sig. Därför var det relativt platt, men vi visste inte var huvudtoppen låg. Hela tiden dök nya toppar upp, den ena höjden efter den andra. På den höjden var varje steg en plåga. Jag vet inte hur många timmar vi ägnade åt att ta oss över, men till slut nådde vi toppen”, säger han.
Bara Gran och Boehlke genomförde bestigningen. På vägen ner såg de Isles på den västra toppen. Han hade fått lunginflammation under acklimatiseringen.
”Han höll på att ta för sig ur en av mina sardinburkar och trodde att det var sololja. Vi hjälpte honom ner och hann precis till läger 3 före mörkrets inbrott”, säger Boehlke. De gav honom syrgas med sin hemmagjorda utrustning. Isles hade också lungödem och nedsatt syn. De fick ner honom längre och tinade upp hans ben, bara för att upptäcka att han även hade kallbrand.
”Vi turades om att kräkas och ha diarré, ibland båda samtidigt när magkramperna var som värst.”
De lånade en bärstolsram, avsedd för att bära människor, från en italiensk expedition som befann sig på berget samtidigt. Den leddes av Reinhold Messner.
”Jag hade David (Isles) på ryggen, och det var en last på 70 kilo. Sedan halkade jag på en isig sten i en liten bäck och hamnade i en liten damm med David ovanpå mig. Jag låg under vattnet tills Ove drog bort honom. Vi gick tills vi blev varma, men David var tvungen att sitta där i bärstolen i sin våta dunjacka”, säger Eliassen. De turades om att bära David i två dagar, tills de träffade en man som kunde hyra ut en mula till dem. Isles flögs hem, där han till slut fick tre tår amputerade.
Det var inte det enda de tre förlorade. Diarrén ledde till att de tillsammans gick ner 40 kilo. Gran hade rekordet, med 13 kilos viktnedgång efter 33 dagar av oavbruten diarré. Eliassen lades in på epidemiavdelningen vid Ullevål sjukhus i Oslo i tre dagar efter hemkomsten.
VW Transporter var också lättare.
”Vid gränsen till Iran var vi tvungna att lämna kvar många kilo utrustning. Vi fick lämna ifrån oss reservdunkar och klätterutrustning innan vi kunde bege oss hemåt”, säger Eliassen.
Bröderna Skjerven gick var och en i sin fars fotspår på sitt eget sätt. Håvard Skjerven blev läkare, och Per Ludvig Skjerven besteg den väldiga klippväggen Trango i Pakistan. I den samling artiklar som de fick efter sin fars bortgång finns en artikel av Boehlke.
Han skriver: ”Trots Davids sjukdom mot slutet var det en fantastisk resa, med god stämning och mycket skoj. Till alla som tvivlar på att det kan vara roligt att klättra på 7 000 meters höjd: Prova själv.”
