Fyrtio år av norsk långritt

Bild: Erik Angvik leder en grupp vänner på smala stigar i Nordmarka utanför Oslo, Norge, 1992. Från vänster Jasmina, Kenneth, Hanne, Morten, Erik och Dag Jonny. Foto: Rasmus Leiro

Vilka idéer kom Lars Fostvedt fram till i Kalifornien hösten 1980? Vad hände egentligen när Stig Lundsør öppnade två lådor från Japan i juni 1982 i staden Horten? Varför ville inte Åmli kommunfullmäktige lyssna på Jan Fastings förslag om en skidlift 1987? Och hur blev grävmaskiner och elmotorer plötsligt en del av norsk trailkörning?

Historien om trailcykling i Norge är berättelsen om hur en subkulturs lekfullhet på primitiva tvåhjulingar utvecklades till en nationalsport, en av landets största friluftsaktiviteter och en viktig del av den norska turistnäringen.

Men var började det?

Det går inte att säga exakt. Det började när någon svängde av en norsk väg med sin cykel och in på en stig, och upptäckte glädjen i stigcykling just där och då. Vi vet inte vem som var först. Men långt innan de första mountainbikes dök upp hade många blivit så besatta av att cykla i skogen att de började bygga om sina egna cyklar. De satte på bredare däck, bättre bromsar och förbättrade växlar.

En av dem var en skolpojke som 1978 stod i garaget hemma i Arendal med en fil och ett kugghjul i handen. Pojken hette Jan Fasting och han var fast i att cykla i skogen. Men backarna var tuffa, så han skruvade loss ett stort kedjehjul från en av familjens cyklar, med planen att sätta det på bakhjulet på sin egen cykel. Det passade förstås inte, så han fick såga och fila för att få det att göra det. Det tog flera dagars slit. Men till slut rullade Jan ut ur garaget med Arendals lägst växlade cykel för att bli skogens tvåhjulskung, ovetande om att detta en dag skulle bli hans levebröd. Och helt ovetande om att några amerikanska hippies gjorde samma sak vid samma tid, och därmed tände gnistan till en revolution som cykelindustrin aldrig tidigare skådat.

Stig Lundsør var en av de första norrmännen som fick se de nya cyklarna på nära håll. Cykelhandlaren från Horten var redan en stor leverantör av dyra racercyklar och var ständigt på jakt efter något nytt. En höstdag 1981 strosade han runt på en cykelmässa i Tyskland och lade märke till något helt annorlunda: en ny typ av cykel med breda knottriga däck, superlätta växlar, breda styren och kraftiga bromsar. Stig blev fascinerad. Han lade en beställning på två cyklar direkt. Och en dag i juni 1982 öppnade han ivrigt två enorma kartonglådor från exportföretaget Yagami i Japan.

Ur kartongerna kom Norges första dedikerade mountainbikes – utan varumärke – med 18 växlar och ingen fjädring. Entusiastisk beställde Stig tio cyklar till. De sålde snabbt. Året därpå beställde han en hel container. Var och en var märkt med hans eget, sedan länge använda varumärke: ”Netroh”, vilket är ”Horten” baklänges.

Men Stig var uppenbarligen inte den enda som lade märke till vad som pågick på USA:s västkust och den enorma boom som var på väg. I Kalifornien var en hord av små aktörer i full gång med att bygga och sälja de nya cyklarna som folk kallade ”terrängcyklar” eller ”mountainbikes”. Det som började i liten skala i början av 1970‑talet blev plötsligt en affärsverksamhet när Gary Fisher grundade företaget MountainBikes tillsammans med sin vän Charlie Kelly 1979.

Lars Hotvedt från Oslo såg detta på nära håll, i slutet av hösten 1980. Han och hans flickvän hade cyklat på en flera månader lång resa genom USA när de kom till västkusten och såg mountainbikes rulla i kullarna där. Lars lade märke till att de lokala hjältarna cyklade ut i terrängen med tre drev fram och fem bak, så att de kunde trampa hela vägen upp till toppen med cyklar som tålde den tuffa färden ner igen.

Väl tillbaka i Oslo startade Lars en cykelverkstad på gatan Oscars Gate 1982, tillsammans med sin vän Kjetil Ryen, som snart ersattes av Einar Bowitz. Verkstaden fick namnet Den Rustne Eike (The Rusty Spoke) och skulle bli en av de första mountainbikebutikerna i den norska huvudstaden. Andra tidiga ‘sykkel’-butiker (cykelaffärer) var Aspaas Sykler, Sørensen Sykler och Digerud Sport.

Christian Eide Lodgaard var 16 år gammal när han köpte en Nishiki Bushwacker på Den Rustne Eike 1986 och fick ett deltidsjobb där. Tillsammans med en liten grupp från cykelgemenskapen kring butiken reste han varje vecka till skogarna i Nordmarka och Lillomarka i närheten för att hitta de mer underhållande stigarna. En av de bästa går längs en ås söder om sjön Fagervann och kallas ”Jon Kåre-leden”, efter pionjären Jon Kåre Elstad, cykelmekaniker på Den Rustne Eike.

Det var här, under säsongerna mellan 1985 och 1987, som marknaden för mountainbikes exploderade i Norge. Japanska cyklar från Miyata, Kuwahara och Nishiki kom tidigt, och snart anslöt amerikanska Trek, Fisher och Cannondale. Till och med Norges traditionsbundna DBS gav sig in på marknaden med terrängmodeller. Och när budgetmärket Merida från Taiwan lanserades i Norge 1987 kunde alla ha råd med det allra senaste.

Sedan följde renodlade butiker. År 1988 öppnade Sykkelskredder'n (The Bike Tailor) i stadsdelen Grønland i Oslo. År 1989 lade Torgersen Sport till en mountainbikeavdelning på Stortingsgata i centrum (de startade mountainbikemärket Hard Rocx 1992) och 1990 öppnade Sykkeldelisk vid stadshuset.

Folk älskade de nya cyklarna, i alla prisklasser. Plötsligt såg alla andra cyklar sköra och klena ut. Hej då smala däck, adjö klumpiga stänkskärmar, farväl fåniga pakethållare.

Mountainbiken var den nya stjärnan. Nya märken dök upp och försäljningen sköt i höjden. År 1990 var var fjärde nya cykel i Norge en mountainbike.

Ändå hade ingen någon aning om hur stort det skulle bli.

Dit hörde även Åmli kommunfullmäktige. Redan 1987 föreslog Jan Fasting – pojken från garaget som nu hade blivit vuxen – att Åmli kommun skulle starta liftburen stigcykling för att utnyttja den lokala skidliften under sommaren. Han hade anlitats som konsult tillsammans med konsultföretaget Asplan Viak, som lade fram en rad förslag för fullmäktige i ett projekt som kallades ”Fyra årstiders värld”. Fasting hade studerat terrängen ovanför skidliften och föreslog en 10 kilometer lång slinga av leder, med liften som den perfekta startpunkten. Men fullmäktige sa nej och undrade: ”Vem ska bära en cykel i en skidlift?”

Vid den tiden kanske ingen.

Tretti år senare var svaret: tillräckligt för att göra det till en industri.

Under tiden prövade Jan Fasting något annat. År 1989 köpte han tjugofem Peugeot Orient Express och startade Norges första guideföretag för mountainbike längs skogsvägarna i södra Norge.

Första säsongen guidade de fyra grupper med turister från Nederländerna, Belgien och Tyskland. Nästa säsong såldes den nederländska resebyrån de samarbetade med, och projektet havererade.

Norge var inte redo vare sig för liftbaserad cykling på leder eller guidade cykelturer. I övergången till 1990‑talet hade mountainbike blivit en sorts nationalsport, både för dem som ville motionera på grusvägar i skogar och fjäll och inom den organiserade tävlingsverksamheten där cyklisterna hade startnummer på styret. År 1987 arrangerade cykelklubben Lørenskog CK Norges första mountainbikelopp och tillsammans med Øglænd och Sandnes CK tog klubben fram regler för Norgescupen, som de etablerade året därpå.

Rena stigcyklister, de som bara ville ha lite kul på smala stigar och hitta lösningar på knepiga partier, var fortfarande en liten grupp. Sporten hade blivit den drivande kraften i cykelindustrin. Och mountainbike var nu den tuffaste cykelsporten av dem alla. Så tuff att den tyska elektronikjätten Grundig 1989 bestämde sig för att arrangera världscupen i mountainbike och lade ett av loppen till Holmenkollen med utsikt över Oslo.

Så den norska Grundig-filialen var tvungen att ställa upp med ett lag på världscupsnivå. De värvade den norska längdskidstjärnan Anette Bøe och den tidigare norske landsvägsmästaren Ole Kristian Silseth från Molde. De blev Norges första professionella mountainbikecyklister och skickades ut på åtta internationella tävlingar under säsongen 1989, sponsrade av Grundig och Scott.

Loppet på Holmenkollen lockade rekordpublik, främst eftersom den nationella tv-kanalen NRK spelade in det populära programmet Take a Chance där samma dag. Omkring 20 000 åskådare fanns på plats i 20-gradig värme och loppet sändes i internationell tv, där medarrangörerna från Nittedal CK utropade starten på en ny era inom cykelsporten.

Men i den här berättelsen pratar vi inte om cykling som en sport. Vi pratar om vad som händer när någon, på eget initiativ, ger sig ut på stigar i skogar och fjäll, bara för nöjes skull. Stigcykling är den norska vandringskulturen på gummihjul. Norrmän vandrar helst inte på fjällvägar. De föredrar vandringsleder. Och det som gör stigcykling attraktivt är att det är lite svårt. Lycka är att ta sig igenom ett svårt krux på stigen utan att sätta ner foten.

Så vad hände när Norge, år 1993, fick det som kom att bli världens största mountainbiketävling?

Hur reagerade terrängcyklisterna när Birkebeinerrittet, maratonloppet på mountainbike från Rena till Lillehammer, blev en folkrörelse som fick tiotusentals norska män och kvinnor ut på cyklar med grova däck?

De rynkade förstås på näsan, eftersom loppet går på grusvägar. ”Birken” är paradoxen inom norsk mountainbike. Som mest lockar loppet över 18 000 deltagare och hyllas som en nationell satsning på folkhälsan.

Men stigcyklisterna gäspar föraktfullt. De är inte ens det minsta frestade. Bara för att man cyklar på en mountainbike betyder det inte att man håller på med mountainbikecykling.

Under 1990-talet blev norsk stigcykling mångfacetterad, samtidigt som utvecklingen av mountainbikes gick i flera olika riktningar. År 1992 hade denna uppdelning ännu inte börjat. Det året blev till exempel Rune Høydahl norsk mästare i mountainbike två gånger, då han vann både det vanliga cross country-loppet och downhill-tävlingen. Han är fortfarande en av endast två personer i världen som har vunnit världscupen i både XC och downhill (den andre är legenden John Tomac).

Den kombinationen blev nästan omedelbart omöjlig. Skillnaden mellan de två grenarna växte snabbt sig större. Snart var en mountainbike inte längre en mountainbike. Först är det någon som kommer på dämpning bak, inte bara fram. Vissa får bredare styren, hydrauliska bromsar, större däck och flackare styrvinklar. En del är rena downhillcyklar som är anpassade för utförskörning och hopp. Andra är mångsidiga trailcyklar för dem som också vill kunna trampa uppför. Och några dyker upp som en grov medelväg. Vi pratar om freeridecyklar. De med mycket dämpning, snälla vinklar men som ändå lyckas hålla farten på flack mark – om de måste. Det var freeridekulturen som gjorde att en liten klick cyklister runt 1995 tog med sig släggor, spadar och sågar ut i skogarna kring Frognerseteren i Oslo.

De nya freeride-cyklarna inspirerades av det som hände på Kanadas västkust norr om Vancouver, där cyklisterna byggde broar, hopp och doserade kurvor för att ta sig ner genom ibland mycket brant skogsterräng. I Norge blev Frognerseteren ovanför Oslo den viktigaste platsen för mountainbikecyklister som ville hoppa högre, cykla snabbare och krascha hårdare.

Två av freeridecyklisterna som byggde ”Seteren” i mitten av 1990‑talet var Snorre Pedersen och Henrik Rostrup. Henrik slog sig ihop med sin vän Frederik Rolfsen och gjorde Norges första mountainbikefilmer, som från och med 1996 gavs ut som videomagasin på VHS under namnet PushMag. Snart skulle även mountainbikefilmer från USA och Kanada komma att prägla en ny generation orädda stigcyklister.

Hur gick det för Snorre? Han flyttade hem till Øyer i Gudbrandsdalen för att göra det han alltid har gjort: ta en spade med sig ut i skogen för att förbättra lederna han vill cykla. Den 21 juni 2001 tog han med sig spaden upp till skidorten Hafjell nära Lillehammer och började bygga en ”banditled” utan att fråga någon om lov. Det första spadtaget blev starten på det som några år senare skulle bli ett nytt kapitel i norsk stigcykling och en egen gren inom den norska turistnäringen: maskinbyggda leder för liftburen stigcykling.

Bild 1: Frognerseteren Freeride Festival i Oslo, Norge, blev platsen för alla som ville ha riktig partystämning på två hjul. Den här bilden är från 2003. Foto: Christian Løverås

Bild 2: År 2005 samlades över 200 cyklister till säsongens stora sociala evenemang i Norge: Hafjell Mountain Bike Weekend.

Bild 3: Den fem meter höga Buldredroppen i Hafjell, Norge, var en helt ny attraktion år 2005. Foto: Christian Løverås

År 2001 lanserades webbplatserna utfor.com och terrengsykkel.no. Den första var för det växande antalet som älskar att åka utför så fort de kan. Den senare var för klassiska stigcyklister som var trötta på tävlingsfokus och ville ha roligt utan ett startnummer.

Lika viktigt som det redaktionella innehållet på terrengsykkel.no är det som växte fram till landets viktigaste sociala mötesplats för sådana cyklister: mountainbikeforumet.

I det här forumet diskuteras däck och fjädringsgafflar i minsta detalj. Det är också en plats för att presentera nya leder och knyta vänskapsband. Redaktionen ordnade gemensamma turer i Oslomarka-vildmarken på tisdagar och torsdagar under sommaren 2002, i hopp om att fler skulle ta liknande initiativ. Forumet blev snart den självklara platsen för alla som ville hitta tursällskap och upptäcka nya stigar. När redaktörerna startade stigcykelfestivalen ”Utflukt på Skeikampen” hösten 2002 med 15–20 deltagare, var en ny och mer social era på väg in bland norska stigcyklister. Det är dags för mountainbikefestivalerna.

Hemsedal Fat Tire Festival var den första, år 1998 – direkt inspirerad av amerikanska Crested Butte Fat Tire Festival – men hölls bara den sommaren. Från 2002 blev däremot Utflukt en årlig händelse, och i Oslo startade åkarna vid Frognerseteren sin egen festival våren 2003: Frognerseteren Freeride Festival, som arrangerades i tre upplagor den sommaren – den sista med över 250 deltagare. Samtidigt hände det saker i Hafjell. Snorre Pedersen och den lokala freerideklubben bjöd in cyklister till Hafjell Mountain Bike Week på de nybyggda lederna i alpinsluttningen 2003.

År 2008 spred det sig till Sunnmøre-distriktet i västra Norge. Fjørå Singletrack Camp började när Håvard Melbø på Mountain Bike Forum lade upp en öppen inbjudan till en topphelg i Sunnmøre. Samlingen på bergssidorna runt vattnen i Storfjorden blev en succé. Den superfotogeniska leden ner från Mefjellet till Fjørå var en av attraktionerna, samma säsong som Norrøna lanserade mountainbike-kollektionen med samma namn, Fjørå.

Den här sociala vågen markerade ett viktigt skifte inom norsk stigcykling. Från slutet av 1980‑talet hade det varit något som enskilda cyklister och kompisgäng gjorde på egen hand. De enda organiserade evenemangen var tävlingar. En separat norsk stigcykelkultur växte fram. Festivalerna såg till att likasinnade kunde träffas och cykla på nya platser och nya stigar, där det sociala umgänget var viktigare än prestationerna.

År 2007 köpte den norska skidtidningen Fri Flyt webbplatserna utfor.com och terrengsykkel.no, samt festivalkonceptet Utflukt. Det välrenommerade tidskriftsförlaget hade redan startat papperstidningen Terrengsykkel (Mountain Bike) år 2006, 13 år efter att Norge fått sin första mountainbiketidning Offroad. Men de nöjde sig inte med det: Fri Flyt vidareutvecklade också gräsrotsevenemanget Utflukt till en kommersiell festival med ett betydligt mer omfattande program.

Festivalen flyttade till staden Kongsberg 2009, där lokala entusiaster gjorde ett fantastiskt jobb med att rensa, märka upp och kartlägga leder för festivalens cyklister. Men sedan, 2013, fick Utflukt sitt permanenta hem i byn Trysil, där ett annat paradigmskifte för norsk stigcykling var på gång. Den sommaren var ett litet team av professionella ledbyggare från French Bike Solutions på plats i byn. De hade anlitats av Destination Trysil för att göra ett förprojekt och ta fram en masterplan.

Bild 1: Alf Erling Seierstad i Østmarka en regnig sommardag 2004, i områden som senare skulle bli en del av ledprojektet Pionéren – en sju kilometer lång sträcka som är särskilt anpassad för stigcykling i Oslo, Norge. Foto: Geir Anders Rybakken Ørslien

Bild 2: År 2004 cyklade Alf Erling Seierstad den rutt som senare skulle bli en del av Pioneer i Østmarka, strax utanför Oslo i Norge. Foto Geir Anders Rybakken Ørslien

Målet var att göra Trysil till Skandinaviens bästa destination för stigcykling – med hjälp av spadar, byggmaterial och grävmaskiner.

Men de var uppenbarligen inte de första.

Vid det här laget är Hafjell tydligt etablerat som Norges ledande cykelanläggning med downhillbanor, leder och förstklassiga anläggningar för liftbaserad cykling, signerade stigmästaren Snorre Pedersen. Och Jan Fasting har sedan länge varit i full gång på Canvas Hotel i Nissedal; han har guidat gäster sedan öppningen 2010 på ett anpassat nätverk av stigar som förbinder slickrock-områdena.

För de klassiska stigcyklisterna hände flera banbrytande saker 2013: i Arendal öppnade Tungvekteren sina första åtta kilometer anpassad led, byggd av Arendal Singletrack Klubb med samme Jan Fasting som drivande kraft och Gjensidige-stiftelsen som sponsor.

I Østmarka i Oslo anlitades IMBA Trail Solutions av den norska organisationen för mountainbike för att lära ut stigbyggnad, stenläggning och dränering. De hade nytta av den här kunskapen när de började arbeta med Pionéren, som 2015 blev Oslomarkas första specialbyggda led för mountainbikecyklister.

I Sogndal grundade en grupp idealister Sogn Mountain Bike, som byggde nya leder på frivillig basis. Flera av entusiasterna blev snart heltidsanställda, professionella ledbyggare. Och 2008 i Nesbyen började Ove Grøndal och Knut Lønnqvist röja bort gammalt virke från leder som ett hobbyprojekt som så småningom blev deras yrke.

I Sogndal-gänget startade Roald Eidsheim stigbyggarfirman Rekkje Stiutvikling 2014, samma år som Grøndal och Lønnqvist drog igång Trailhead Nesbyen. Nu är båda företagen fullbokade stigbyggarföretag med drygt 20 anställda var under sommaren. Stigbyggarbranschen i Norge har blivit så stor att man från och med 2022 kan gå yrkesutbildning som stigbyggare, genom ett utbildningsprogram där Informationskontoret för mountainbike är en drivande kraft. Stigcykling har äntligen också blivit ett yrke man kan leva på, och hittills har 120 personer tagit certifieringen ”Norwegian MTB Instructor and Guide” i landet.

Så här ser norsk stigcykling ut år 2022: turistnäringen gläds åt att tiotusentals cyklister betalar för att cykla i specialanpassade mountainbikeanläggningar, ofta på elektriska stigcyklar som ökar explosionsartat i popularitet. De maskinbyggda lederna, de skickliga guiderna och de elassisterade cyklarna gör mountainbike mer tillgängligt.

Stigcykling i Norge är mer varierad än någonsin. Men det mesta är som det alltid har varit. I grunden handlar det om det som en okänd pionjär en gång upptäckte någonstans i det här landet: att styra cykeln bort från landsvägen och ut på en stig gör helt enkelt livet roligare.

Tack till de källor som har bidragit med information till denna text:
Erik Angvik, Karl Aksel Aubert, Ole Blokhus, Jan Fasting, Robert Foss,
Lars Fostvedt, Ove Grøndal, Helge Janbu, Truls Erik Johnsen, Rasmus Leiro, Christian Eide Lodgaard, Stig Lundsør, Knut Lønnqvist, Bjørn Tore Melhus, Snorre Pedersen, Rufus Preiss, Gaute Reitan, Harald Rishovd, Frederik Rolfsen, Ole Kristian Silseth, Odd Arne Steffensen, Øyvind Wold och Øyvind Aas.