Published: Feb 6, 2026
La Réunion är en fransk ö i Indiska oceanen, några hundra kilometer öster om Madagaskar. Ön är känd världen över för att stå värd för ett av de tuffaste trailloppen i världen (Le Grand Raid) och är ett paradis för bergsentusiaster.
I dag är din lyckodag, för jag ska dela med mig av alla detaljer från min fem dagar långa vandring över den här fantastiska ön.
Dag ett - Mafate
Detta äventyr börjar vid Col des Boeufs, på gränsen mellan Cirque de Salazie och cirquen Mafate. När vi lämnar vägen kliver vi in i en helt annan värld. Bakom oss finns tät vegetation och framför oss mer damm och klippor. Mafate är vildare än de andra dalarna, omgiven av branta klippor och med vandringsleder som enda tillfartsväg. Gradvis försvinner vi in i öns inre. Första stoppet är byn La Nouvelle, och för natten väntar Marla – Mafates högst belägna by!
Ilet är namnet som ges till små byar i bergen. Ibland finns det bara några få stugor, ibland dussintals små hus. Invånarna lever där i takt med helikopterleveranserna. Vår led slingrar sig genom skogen i flera kilometer innan vi hör musik på avstånd. Vandrare och lokalbor är samlade på terrassen till den enda baren i närheten. En öl, ett mellanmål, en lokal rätt… Alla hittar det de behöver för att vila eller fylla på med energi!
Efter att ha gått runt i byn och köpt lite frukt till ett framtida mellanmål är det dags att ge sig ut på lederna igen. En vacker nedstigning börjar mot Rivière des Galets och dess imponerande vattenfall som skurit sig in i klippan. När du väl är där tilltar forsens kraft och vattnet störtar ner i en enorm spricka under dina fötter.
Det är där vid vattenbrynet som vi dukar upp vår picknick! Vaggade av floden går tiden fort, men med de återstående kilometrarna måste vi tyvärr ge oss av. Vägen till Marlas stuga började med en lätt stig längs floden, innan den började stiga mer och mer. Men snart ser vi de första husen och terrassen till ännu en lokal bar, där några öl satt fint innan vi tog en varm dusch och njöt av en god måltid.
I hjärtat av Mafate på kvällen är allt stilla. Natten faller tidigt och kylan smyger sig på. Vi är ju trots allt i bergen. Till slut går alla och lägger sig tidigt för att kunna ge sig ut på lederna nästa dag.
Dag två - Mafate till Cilaos
Istället för att vänta på frukosten klockan sju gick vi upp före sex för att utforska omgivningarna. Det finns så många leder att det vore synd att inte utnyttja dem. Så, iväg igen på en timmes morgonrunda längs stigarna i hjärtat av Mafate. De första solstrålarna når topparna och det är storslaget. Stigen slingrar sig sakta nedåt och dyker in bland träden innan den bjuder på fina vyer över dalen. Vid en flodkrök tar vi en liten bro som till slut för oss tillbaka till byn. Precis lagom till frukost!
En kopp te, några smörgåsar, frukt och så är vi på väg igen! Den här gången är vi på väg mot Cilaos i den angränsande dalen. Det började med en lång stigning upp till Col du Taïbit. Väl uppe på toppen kan du se mållinjen i fjärran, men låt dig inte luras, det är fortfarande många kilometer kvar.
På en led som ibland gick helt inne i skogen, ibland som en balkong ovanför floden, avlöste timmarna varandra med fantastiska vyer över Piton des Neiges som dominerar omgivningarna. Sedan gick vi ner till Bras Rouge‑fallet, där vi stötte på grupper som höll på med canyoning. Slutet låg tre kilometer bort, men det är utan att räkna med den återstående stigningen. Efter en god timmes vandring ledde stigen oss rakt in i stan. Kontrasten mot Mafate är slående: butiker, restauranger, marknader… En härlig atmosfär och fortfarande de magnifika bergen som omger oss nästan i 360°.
Vilotiden är enkel: en god måltid för att smaka öns finaste rätter, några vykort till vänner och familj, en god natts sömn i en ny stuga, för i morgon väntar bestigningen av Piton des Neiges, en topp på 3070 meter framför oss!
Dag tre - Cilaos till Piton des Neiges
Klockan 7. Väckarklockan ringer och alla gör sig i ordning. Solen stod redan högt på himlen och dagen kunde bli ganska varm. Efter en frukost med god hemlagad sylt lämnade vi Cialos med mätta magar och fullpackade ryggsäckar. Det är inte så långt, men det är en tung stigning. 8 korta kilometer skiljer oss från refugiet La Caverne Dufour, men 1200 meters stigning väntar. Med tanke på vikten på våra väskor borde vi vara framme vid lunchtid.
Klättringen sker i skuggan, under tät växtlighet. Det är inte så dumt med vår utrustning och värmen. Ju högre vi kom, desto brantare blev stigen, men inget stoppade oss och till slut fick vi syn på det sista passet mellan träden.
Vi når La Caverne Dufour på 2400 meters höjd en timme tidigare än väntat. Refugiet hade ännu inte öppnat, så vi slog oss ner på terrassen och betraktade ett landskap som aldrig slutade att överraska oss.
Tre kilometer framför oss ligger den högsta toppen i Indiska oceanen: Piton des Neiges (3070 m). Efter ett mellanmål och en kort pratstund med personalen på refugiet bestämde jag mig för att lämna ryggsäcken där och springa upp till toppen medan himlen fortfarande var klar.
Efter 45 minuters klättring i grus och damm är jag äntligen längst upp! Ren lycka utan en människa i närheten. Det är lugnare här uppe eftersom de flesta vandrare stannar vid refugiet och väntar till nästa morgon med att gå upp till toppen vid soluppgången (något jag också kommer att göra nu när jag vet vägen upp).
När du har en topp helt för dig själv njuter du till 300 %! Så jag går länge uppe på kammen, granskar minsta spår, de närliggande dalarna och tar en hel massa fotografier. På vägen ner möter jag några tappra vandrare som, precis som jag, vill njuta av denna vackra molnfria eftermiddag. Väl framme vid stugan bildas små grupper av människor, vi träffar bekanta ansikten vi sett längs stigarna, vi bjuder på en runda att dricka och alla väntar stillsamt på mattid innan vi går och lägger oss för att kunna vakna mycket tidigt.
Dag fyra – Piton des Neiges till Plaine des Cafres
Trots att väckarklockan var ställd på 4 på morgonen drog våra rumskamrater upp oss ur sängen redan klockan 3. Alla verkade uppspelta i refugiet och i tälten runt omkring! Jag vet inte om det var själva klättringen som gjorde dem nervösa, men med soluppgången beräknad till 5.45 och en dryg timmes vandring framför oss har vi tid att slå ihjäl.
Trots att vi tog god tid på oss hindrade det oss inte från att komma upp på toppen alldeles för tidigt. Himlen var klar men vinden blåste väldigt hårt. Alla där uppe försökte söka skydd bakom klippor. Dagen innan hade jag lagt märke till en liten grotta en bit bort, så jag och min flickvän bestämde oss för att gå dit och vänta i över en halvtimme.
Efter långa minuter i mörkret började föreställningen. Solen bröt igenom ett hav av moln över havet. Hela ön visade sig och himlen stod i brand! Det var verkligen värt att vakna till, och bilderna visar bara en liten del av vad vi upplevde den morgonen.
Eftersom vinden fortsatte att blåsa ganska kraftigt, travade vi tillbaka till refugiet för att äta en varm frukost. Tajmningen var perfekt, vi var där klockan 7 på morgonen och en timme senare var vi på väg mot den södra delen av ön. Rakt (eller nästan) till Plaine des Cafres, vid foten av vulkanen Fournaise!
Först över karg och torr mark, sedan gradvis in i grönare trakter, gjorde vi en lång vandring den dagen. Några stegar i skogen lät oss ta oss över till andra sidan av dalen innan vi upptäckte en idyllisk miljö där koflockar betar vid foten av uråldriga vulkaner. Det känns som landsbygd, men med en tropisk twist.
Stigarna blir bredare och leder snart till en by och en ny lodge för natten. Kvällsupplägget förblev som vanligt: romprovning, en rejäl måltid, en varm dusch och en välförtjänt sömn.
Dag fem – Vulkanen Piton de la Fournaise
Den ursprungliga planen för den här resan var att avsluta den uppe på vulkanen, men den fick ett utbrott några veckor före vår vandring. Därför var tillträdet till kratern och toppen förbjudet. Så vi var tvungna att hitta en ny rutt för att närma oss den och avsluta den här vandringen med stil.
För att spara tid från Plaine des Cafres tog vi en buss till starten av en vandring nära kalderan. Från denna utgångspunkt fick vi möjlighet att korsa en rad mycket olika landskap. Först de gröna betesmarkerna högst upp i dalen, sedan klippväggarna som tornar upp sig ovanför den. Det blev till slut en nästan magisk färd som ledde oss till Plaine des Sables (The Plain of Sands), där det kändes som att vara på planeten Mars.
Det är svårt att förklara allt in i minsta detalj, eftersom man måste uppleva det för att verkligen känna det. Eftersom vi inte kunde ta oss till Piton de la Fournaise med dess fortfarande heta lavaflöden, bestämde vi oss för att vandra vid de andra gamla vulkanerna som har varit vilande i tusentals år. De är inte huvudattraktionen och mindre besökta, men bjuder på en magnifik utsikt över panoramat.
Efter att ha haft picknick i ett landskap som taget ur en science fiction-film återvänder vi för att korsa den ökenliknande sandplatån, innan vi sjunker 2000 meter i höjd till vårt slutmål: vattenfallet Langevin vid Grand Galet.
Först en brant start på bergssidan, sedan en hal stig under tät vegetation – den här vandringen var det perfekta sättet att avsluta detta vackra äventyr. Och vilken final att få njuta av ett mycket uppfriskande dopp framför ett enormt vattenfall.
Réunion är verkligen ett paradis för alla natur- och bergsälskare. Den här lilla vandringen visar bara en liten del av det. Hade jag haft mer tid skulle jag ha tillbringat månader där!
