Djup upplevelse: Ett knippe energi

Norrøna-ambassadören Merrick Johnston var 12 år gammal när hon 1995 blev den yngsta någonsin att bestiga Denali, det högsta berget i USA. Tillsammans med sin mamma och en guidad grupp besteg hon det 6 190 meter höga berget i Alaska.

”Det var fint att nå toppen, men det var inte som jag trodde: ’Wow, nu har jag uppfyllt min dröm.’ Det var mer som: ’ja, nu är jag äntligen igång på riktigt!’”

I skidkretsar är Merrick (42) känd som den som alltid är fullt utrustad på turen, gör bakåtvolter och åker de brantaste backarna på skidor. Rep och selar är ofta en del av paketet.

”Om du inte får göra åket du planerat den dagen kan du alltid bygga ett hopp. Jag gillar lekfullheten och målmedvetenheten som krävs för att hoppa på skidor. Dessutom håller det dig i form.”

Ovan: ”Jag tycker om att hitta det säkraste sättet att ta mig fram i komplex terräng”, säger Merrick Johnston.

Merrick bor numera i Tromsø med sina två barn som hon har tillsammans med sitt ex‑man. Förutom att arbeta som konsult på Kystmiljø, ett företag som omvandlar fiskavfall till biogas, driver Merrick företaget Tromsø Ski Guides tillsammans med sin partner Lena Dahl. På eftermiddagarna tränar hon ett fotbollslag. Alltså när hon inte är i klätterhallen – eller inbjuden till ”drytool Mondays” hemma i garaget. Med andra ord, klättring med isyxa och stegjärn på en egenbyggd brant vägg, ”som ett alternativ till kafferep”. Kort sagt har Merrick massor av energi och är bra på logistik. Så har det varit så länge hon kan minnas.

När Merrick som tioåring bestämde sig för att bestiga Denali, lät hennes mamma henne tro att hon hade ordnat resan själv, medan mamman i själva verket drog i trådarna i bakgrunden. Tillsammans arbetade de mot målet.
"Min mamma hade velat göra fler vandringar under lång tid, men hade inte haft chansen."

Med en pappa som var affärsman och två storebröder som inte brydde sig särskilt mycket om friluftsliv, blev Merrick och hennes mamma bergsteamet. Med hemadress i Anchorage, Alaska, var det lätt att ta sig ut.

”Min mamma lärde sig friluftsliv tillsammans med mig. Jag började isklättra när jag var åtta eftersom hon ville lära sig det.”

Duon gick en lavinkurs och en klätterkurs. De gjorde långa vandringar med tunga stenar i ryggsäckarna och sov i snögrottor. Vid tio års ålder hade Merrick redan varit på månadslånga expeditioner i Alaskas vildmark.

”Det var en bra period, men den var också svår. Det var mycket frysande och lite bekvämlighet. För min mamma var det viktigt att komma ut i alla sorters väder. Alltid. Min uppväxt präglades av ’tough love’.”

Efter resan till Denali fortsatte Merrick att lära sig i rekordfart. Som 14-åring började hon arbeta som assistentguide på stora berg – och hon deltog i en förstebestigning av en 40-repslängder lång led på Dragon Spine. Under det 24 timmar långa äventyret blev hon så uttorkad att de få droppar urin hon hade var helt bruna.

Den aktiva tonåringen höll också på med andra sporter. Från 14 till 18 års ålder var hon med i USA:s nationella juniorlandslag i snowboard.

Efter att hennes karriär i landslaget tog slut fanns fortfarande lusten att tävla i snowboard kvar, men idén lades på hyllan på grund av de höga kostnaderna för att ta ledigt från universitetsstudierna. Hennes fokus låg då på skolan och bergen.

Ovan: ”Jag tror att de flesta människor har en lekfullhet inom sig – men hos vuxna främjas inte den egenskapen av vårt samhälle”, säger Merrick Johnston.

Vid 18 års ålder var hon assistentguide i Denali.

”Det var tolv män på den resan. Vi gjorde en svår rutt och jag kände en stor press att få det att fungera.”

Merrick berättar om obehagliga upplevelser. Sexuella trakasserier och utanförskap. Det var inte lätt för en ung flicka att vara på en krävande högfjällsvandring i tre veckor med enbart vuxna män.

”Resan gick okej, men det tog lång tid att bearbeta allt som hade hänt. Jag var utmattad och ensam – och hade ingen att prata med om det. Jag saknade kvinnliga förebilder.”

Efter den där bestigningen av Denali tappade Merrick lusten att guida. Det var också svårt att hitta vänner som var hennes jämlikar i klättringskretsarna i Anchorage. Hon hade inga manliga mentorer eftersom det ansågs konstigt att åka på övernattningsturer med tjejer. Hon blev alltid utanför på de tuffaste vandringarna. Och det var just tufft hon ville ha. Pressa hårt och sträcka sig efter det. Bli så skicklig som möjligt i bergen.

"Jag saknade en mentor i bergssportgemenskapen."

Hon bestämde sig för att arbeta tre säsonger i Jackson Hole, Wyoming, vilket visade sig vara en bra idé.

”I det området – Tetons – blev jag en i gänget. Jag utvecklades snabbare och fick bättre kontroll. Plötsligt ville folk följa med mig på turer. Andra guider lärde mig saker. De visade mig att jag kunde hitta en balans mellan att guida och att göra mina egna projekt där jag kunde tänja på gränserna.”

Ovan: ”För första gången i mitt liv lyckades jag komma till ro”, säger Norrøna-ambassadören Merrick Johnston om att flytta till Norge.

Samtidigt som hon for fram genom bergen tog Merrick en masterexamen i geofysik. Planen var att fortsätta med en doktorsexamen, fram tills hon gjorde sin sjunde och sista praktik i Norge 2007. Men i stället för att flytta hem till Alaska igen lockade det mer att flytta till Norge, med åttatimmars arbetsdagar och fem veckors semester.

”Det är här!”
Merrick växlar över till amerikansk engelska när hon entusiastiskt beskriver sitt första möte med Norge. År 2007 fick hon en praktikplats på Statoil (nu Equinor) i Trondheim. Hon blev väl mottagen där och behandlad som en fullvärdig kollega från det ögonblick hon satte stavarna i snön.

”Jag växte inte upp med någon ‘myskänsla’ eller med att ha ljus på en tältresa. Jag tänkte aldrig på att leta upp en trevlig plats för lunch och sedan sätta mig ner och äta.”

I USA handlade det alltid om att maximera antalet klätterleder eller åk på skidor. Det var stress och tidspress. Mat var bara något man tryckte i sig på vägen. I Norge upptäckte Merrick mycket enklare logistik. Det behövdes inga bushplan eller packrafts för att ta sig ut. Och det var aldrig någon vandring värd att nämna.

”I Norge finns ingen press. Det är bara roligt! För första gången i mitt liv lyckades jag lugna ner mig.”

Den orädda kvinnan från Alaska såldes. Planerna på en doktorsexamen lades på hyllan – och efter några år i Trondheim blev hennes nya hemadress Harstad.

”Jag ville flytta till norra Norge. Det är lite som Alaska. Och jag hade kunnat behålla det bra jobbet på Statoil.”

Efter sex år i Harstad gav Merrick sig själv en oavsiktlig spark i baken när hon av misstag ansökte om ett avgångsvederlag på jobbet. Hon hade bara varit nyfiken på hur mycket hon skulle kunna få betalt.

”Jag hade länge funderat på att gå bergsguideutbildningen (UIAGM-guideutbildning) hos Nortind. Jag tänkte att det var ‘nu eller aldrig’, så jag tog det där avgångsvederlaget.”

Barnen var ett och tre år gamla när Merrick började utbilda sig till både klätter- och skidguide – den första mamman någonsin att göra det.

”Jag var nervös inför att börja UIAGM-utbildningen. Det fanns inga kvinnliga instruktörer. Jag var den enda kvinnan – och den enda som inte var norsk.”

Merrick kände att lärmiljön inte var bra. Hon blev frustrerad och slutade, och senare gick hon i stället en utbildning till skidtränare och skidguide. Tillsammans med sin familj flyttade hon till Tromsø, där hon fick jobb som projektledare på ett avfallshanteringsföretag.

”Jag hade ett fast jobb igen, så guidning var inget jag behövde göra för pengarnas skull. Jag hade fått mer självförtroende och byggde snabbt upp goda relationer. Jag förstod att ett bra nätverk är avgörande för att lyckas i guidebranschen.”

Fram till tonåren hade Merrick svårt att ens uttala sitt eget namn på kommando. Även om hon utmärkte sig i matematik och fysik under studierna hade hon svårt att kommunicera. När hon ville starta sitt eget företag 2020 ville hon göra det tillsammans med någon. Någon med kompletterande egenskaper. Lena Dahl är bergsguide (UIAGM), tvåbarnsmamma och på väg mot en doktorsexamen i friluftsliv och säkerhet: en skicklig och strukturerad kvinna som är en mästare på organisering.

”Perfekt”, tänkte Merrick när Lena inledde ett samarbete.

De två kvinnorna blev snabbt nära vänner, liksom deras familjer. Lena, hennes man Øystein, Merrick, Anders (numera ex-make) och de fyra barnen tillsammans fungerade snart som en enda stor familj. De vuxna turades om att åka på utflykter med barnen och köra dem till olika träningar. De hade ett eget chattrum där de samordnade helgplaner, gemensamma middagar, barnpassning och arbetslogistik. På så sätt fick de vuxna mer av den efterlängtade tiden de behövde för att klättra på isfall, åka skidor i branta berg och cykla nya leder.

Merrick säger att det är ute på en vandring som hon finner ro. Där ute måste hon vara så fokuserad att det skapar ett inre lugn. Hon har aldrig fått en ADHD-diagnos, men säger att båda hennes bröder har det och att de är betydligt lugnare än hon. Berget är i alla fall hennes botemedel mot inre oro.

”Jag försöker ha en så bra dag som möjligt utifrån de rådande omständigheterna. Jag tycker om att hitta det säkraste sättet att ta mig fram i komplex terräng.”

Om det är hårt och isigt kan det innebära en alpin tur med stegjärn och isyxa. Om snöförhållandena är dåliga kan du klättra. Om pudret är stabilt, gör ett stort åk i bergen. Och en skida är inte bara en skida.

”Det är coolt att guida på samma typ av skidor som gästerna har, för då talar man samma språk.”
I branta nedfarter är det bäst att använda topptursskidor. I djup pudersnö i skogen är snowboard det bästa valet. På stora, öppna flanker är det Telemarkskidan som vinner.

Merrick är engagerat i att bygga upp ett starkt kvinnodrivet företag. Målet är att skapa en arbetsplats som går hand i hand med familjelivet.

”Du behöver inte åka till Lyngenalperna på skid- och seglingsturer för att få bra skidupplevelser. Det finns massor av orörda berg i alla riktningar strax utanför Tromsø. Det betyder att du kan hämta barnen på förskolan på eftermiddagen.”

Sedan hon blev mamma har barnen blivit hennes främsta fokus. Men Merrick är mycket medveten om att hon inte får överge det som gör henne lycklig.

”När du är lycklig har du mer energi till ett bra föräldraskap. Jag tror att de flesta människor har en lekfullhet inom sig – men hos vuxna uppmuntras inte den egenskapen av vårt samhälle.”

När det gäller hennes egna barn ser hon till att inte tvinga på dem sin egen inställning. De måste få utvecklas i sin egen takt. Även om hennes egen mamma hade ett tuffare förhållningssätt är Merrick väldigt tacksam över att ha vuxit upp i Alaska.

”Min mamma gjorde så mycket för mig och barnen i kvarteret. I stället för att klaga på bristerna i området blev hon längdskidtränare och ordnade utrustning så att alla kunde vara med. Det var hon som lärde de flesta barnen i kvarteret att åka skidor. Hon tillbringade mycket tid med andras barn. Hon är en fantastisk förebild på det området.”

Ovan: ”Jag får mycket energi av att titta på samma berg, men försöka hitta nya linjer”, säger Norrøna-ambassadören Johnston.

En lördag i januari 2021 vändes allt upp och ner. Øystein, Lenas man och affärspartner, kom aldrig hem från en skidtur. Den utökade familjen förlorade en av sina stöttepelare. Øystein omkom i en lavin på Kattfjordeidet utanför Tromsø. Han skulle bara ut på en liten kvällstur på skidor med pannlampa, som vanligt. Merrick och Anders hjälpte till att leta efter honom. De förstod direkt när de kom fram till platsen att allt var över. Ingen kunde överleva det där infernot till lavin.

”Det var en stark upplevelse. Jag såg mycket av mig själv i Øystein. Han var som en renkalv. Ivrig och lycklig när han var ute i fjällen. Han var den yngsta 52-åring jag någonsin har träffat.”

Vännens död har fått Merrick att fundera mer över hur hon har levt sitt liv. Hon säger att det bara var ren tur att hon överlevde sina 20‑år.

Livet är skört, oförutsägbart och hisnande vackert på samma gång. "Øysteins bortgång påminner oss om att även om vi inte kan styra hur lång vår resa blir, kan vi välja hur vi vandrar den. Vi kan omfamna varje dag med samma glädje och iver som han gjorde – söka äventyr, vårda våra nära och kära och hedra de vilda platser som får oss att känna oss levande. I slutändan handlar det inte bara om hur länge vi lever, utan hur djupt vi gör det. Låt oss gå vidare med tacksamhet, mod och ett öppet hjärta, och alltid minnas att komma hem till dem som betyder allra mest."