Broad Peak1987

”Vi skulle först till Trango. Där skulle vi sätta upp en minnesplakett över Hans Christian och Finn Dæhli. Det var kanske en del av anledningen till att jag blev expeditionsledare.”

Bergsbestigaren Ragnhild Amundsen (62) vrider tillbaka klockan till våren 1987, då hon ledde en klätterexpedition till det 8 000 meter höga berget Broad Peak i bergskedjan Karakoram i Pakistan.

”Ett antal personer följde med oss på vandringen. Hans Christians mamma var där, vilket var viktigt”, minns hon.

Den norska Broad Peak-expeditionen hade en annan utgångspunkt än de flesta klätterexpeditioner. Den började med att konfrontera och ta in klättringens mest brutala konsekvens: döden. Under en klätterexpedition i området tre år tidigare störtade Ragnhilds pojkvän och Norges främsta klätterikon, Hans Christian Doseth, mot sin död tillsammans med Finn Dæhli, efter en lyckad förstabestigning av Great Trango Tower.

Efter att minnesplaketten hade monterats i massiv granit med skruvar hade vänner och familj tagit farväl av Hans Christian och Finn, så större delen av sällskapet återvände till Norge.

Ragnhild och hennes vänner Håvard Nesheim, Frode Guldal, Stein P. Aasheim, Gunnar Aksnes och Harald Henden stannade kvar bland planetens högsta toppar. De riktade blickarna uppåt mot ett berg med en stor, bred kupolform, där ingen norrman någonsin hade stått. Det hette Broad Peak, var 8 051 meter högt och världens tolfte högsta berg.

– Hur förändrade olyckan på Trango synen på klättring – och hur påverkade den den nya expeditionen?
”Jag vet faktiskt inte. Jag visste att det var farligt redan före olyckan, men på något sätt tror man aldrig att det ska drabba en själv eller ens närmaste. Så visst förändrade det saker och ting”, säger Ragnhild Amundsen nu.

– Var den här förändringen främst känslomässig, eller förändrade den också hur du agerade i bergen? ”Jag är faktiskt en riktig fegis. Jag har alltid varit försiktig i bergen. Jag förstår att Broad Peak inte verkar särskilt försiktigt om det mest dramatiska man själv gör är att ta en lättare fjällvandring. Men jag står fast vid det jag sa. Man kan vara försiktig och ändå röra sig i krävande terräng. Efter att jag fick barn tappade jag lusten att klättra i Himalaya. Där är de objektiva riskerna som man inte kan kontrollera mycket större. Här hemma vet vi mer om både vädret och utmaningarna med snön. Och dessutom är det alltid ganska nära ner. Befinner man sig på 7 000–8 000 meters höjd är det inte nära ner.”

Väl installerade i baslägret fick de till ett bra arbetsflöde och en fin dynamik i gruppen. Vissa acklimatiserade sig snabbt, däribland Ragnhild själv, medan andra behövde mer tid. Därför turades de om att stanna i baslägret och att arbeta sig uppåt i den tunnare luften för att bära mat och utrustning längre upp på berget.

Det fanns inga bärare eller fasta rep. Hela poängen var att samarbeta kring en gemensam upplevelse och ett gemensamt mål.

”Man läser om expeditionsledare som bestämmer vilka som får gå upp och vilka som inte får det. Det stämde inte alls med min upplevelse av expeditionsklättring. Vi var ett kompisgäng på resa. Min viktigaste funktion som expeditionsledare var att vara den som stod angiven som sådan i våra handlingar. Stein trodde nog också att det skulle göra det lättare att få sponsorer.

Det faktum att vi skulle till Trango först skapade också en extra dimension.”

Ragnhild är kanske inte den som skryter om sina egna bedrifter. Åtminstone får skribenten en svag misstanke om det efter att ha talat med den meriterade klättraren för första gången. Kanske borde andra skryta å hennes vägnar. Stein P. Aasheim var gift med Ragnhild under en längre tid och skrev om Broad Peak i en av sina böcker: ”Jag betraktas som en gentleman. Så naturligtvis började jag med den tyngsta ryggsäcken. Det gick bra ett tag, men inte så länge som väntat. Det blev ett slag mot mitt ego när Ragnhild, en bit uppför sluttningen, erbjöd sig att gå först och spåra i snön, eftersom hon bar minst. Och det blev inte bättre när hon lite senare dessutom insisterade på att ta min ryggsäck. Eftersom jag hade ont i ryggen, sa hon. Men värst var det när jag hade den lättaste ryggsäcken och ändå var tvungen att be henne gå först i lössnön.”

Klättringssäsongen 1987 i Karakoram präglades av dåligt väder. Nya snöfall fortsatte att komma och försenade expeditionen. I över fem veckor levde de på hoppet om att förhållandena skulle stabiliseras och att det skulle bli möjligt att nå toppen. Det var inte bara den norska expeditionen som stannade kvar i lägret och väntade.

”Vi fick besök av Doug Scott och hans team. De hade slagit läger vid K2. När de inte lyckades ta sig upp på K2 kom de till Broad Peak och försökte nå toppen med vårt tillstånd. De hade en egen kock. Vi hade levt på kex och dålig pakistansk pasta. Där fanns också några fransmän som hade ett läger vid Broad Peak. De hade nybakat bröd och kanin på burk. Och skinka som hängde från tälttaket.”

Efter flera veckors väntan gjorde sig teamet redo för toppförsöket. Håvard Nesheim och Gunnar Aksnes utgjorde den första toppgruppen.

Stein P:s bok beskriver försöket:
”Nästa kontakt kom från 7 200 meters höjd. Gunnar talade i ytterst korta meningar. Det går bra. Vi befinner oss på en bergskam. Snön har blåst bort. Vi slår läger här. Det ser ut att vara en kort sträcka till toppen. Jag tror att vi klarar det.”

På cirka 7 400 meters höjd över havet avbröts försöket att nå toppen. Snön hade samlats i en skålformation och lavinrisken var för stor. Gunnar Aksnes röst hörs över komradion: ”Vi har vänt om. Vi är på väg ner.”

– Hur kändes det att behöva vända tillbaka?
”Det var inte så farligt. Jag har aldrig varit särskilt fixerad vid att behöva nå toppen eller lyckas. Det var en fin resa. Vi hade väldigt trevligt. Det var fantastiskt att vara där.

Visst hade det varit fantastiskt att kunna säga att vi nådde toppen, men det var helt okej att komma hem och säga att vi inte hade nått ända upp.”