Det är inte bara isoleringen som får Antarktis att kännas som världens ände – som sista stoppet innan månen. Logistiken och kostnaden för att ta sig dit påminner också om en rymdodyssé. Därför kändes det som ett stort privilegium att återigen få sätta foten på denna väldiga kontinent i november 2006.
Vårt huvudsakliga mål var Ulvetanna (2960 m), en majestätisk topp i bergskedjan Fenriskjeften i Drottning Mauds land. Toppen bestegs första gången i februari 1994 av Ivar Tollefsen, Sjur Nesheim och mig, via västväggen. På samma resa gjorde Trond Hilde och Thomas Cosgriff ett misslyckat försök på nordväggen. Nu var Ivar, Trond och jag tillbaka, tillsammans med Stein-Ivar Gravdal, för att försöka ställa saker till rätta. Vi hade drömt om Ulvetannas obestigna väggar i nästan 13 år.
Medan västväggen, som vi klättrade 1994, består av 500 meter svagt lutande hällar följt av brantare väggklättring under de sista 450 meterna, är nordväggen lodrät eller överhängande på större delen av sina 1 000 meter. Ändå är den brantaste och högsta väggen på berget östväggen, med ett imponerande fall på 1 200 meter. I kombination med liten solexponering under de varmaste timmarna och kraftig exponering för de rådande katabatiska vindarna framstod denna vägg som den största utmaningen för oss. Därför var den vårt primära mål.
Men våra förväntningar var måttliga. Trond och jag hade redan rekognoscerat östväggen tillbaka 1994, och utan att hitta några sammanhängande formationer hade vi bedömt den som omöjlig. Men år av undanträngda tankar och livliga drömmar hade övertygat mig om att det måste finnas en linje uppför denna imponerande klippvägg.
Nu, äntligen tillbaka efter alla dessa år, närmade vi oss väggen med vördnad, våra ögon svepte febrilt över den i jakt på detaljer. Ju närmare vi kom, desto tydligare blev det att min fantasiled aldrig skulle bli verklighet. En halv kilometer från väggens fot slutade vi dra de tunga slädarna med klätterutrustning och fortsatte bara med ett par kikare.
När vi kom nära bekräftades bara våra värsta misstankar. De formationer vi hade upptäckt på våra gamla fotografier visade sig bara vara geologiska intrång, mörka eller ljusa ådror av olika bergarter inklämda i den kompakta klippväggen. De första klätterbara formationerna låg 600 meter ovan marken! Verkligheten var hård men hisnande vacker.
Vi återhämtade oss snabbt från besvikelsen och fann tröst i insikten att en central linje på den strukturlösa östväggen förmodligen aldrig kommer att klättras, åtminstone inte i en rimlig stil. Och viktigast av allt, vi hade en fantastisk plan B: den ännu obestigna nordväggen.
Fulla av förhoppningar började vi flytta vårt basläger till bergets nordsida. Vi visste att vi skulle möta en stor utmaning. Redan 1994 hade Trond och Thomas bara klättrat fyra replängder på nordväggen innan de avbröt. Klättringen hade varit allvarlig, med två replängder graderade A4. De hade uppenbart försökt följa den mest uppenbara linjen på väggen, men formationerna var grova och berget verkade dåligt. Det kändes inte lockande att försöka deras linje igen. Men jag hade ett svagt minne från 1994 av en alternativ, mindre uppenbar linje, hundra meter till vänster. Förhoppningsvis var inte heller detta bara en skapelse av mina förträngningar och livliga drömmar...
Runt hörnet på berget reste sig nordväggen som en raket, tusen lodräta meter upp från isfältet. Vilken gåva! En snabb koll med kikare bekräftade snart att det faktiskt fanns en tunn linje av svagheter till vänster om mitten av väggen. Nu var vi igång!
Början på den första replängden satte ribban för vad som väntade: femton meter av balanserande på skyhooks, försiktigt placerade på tveksamma kristaller, för att nå den första sprickan. När jag tittade ner på det ensamma, nakna repet som ledde ner till Stein-Ivar, fick min förtjusning en bitter eftersmak av skräck. Jag lade märke till att han hade flyttat några steg åt sidan och att han inte var särskilt fokuserad på att hålla i repet, men jag klandrade honom inte. Han var säkert less på att bli bombarderad av små flisor, och repet gjorde ändå inte särskilt stor nytta.
Bergkvaliteten var precis som väntat: kraftigt frostsprängd med en grov och flagig struktur. Flisor i alla storlekar satt kvar på väggen mest av nåd, och sprickorna bestod av flera lager berg, som en sandwichkonstruktion, fast utan det nödvändiga klistret som skulle hålla allt samman och göra det bekvämt att klättra på. Men vi hade inte kommit hit för bergkvalitetens skull; vi visste sedan tidigare att den skulle vara medioker. Platsens skönhet och känslan av äventyr överskuggade denna, om än viktiga, detalj. Märkligt nog började jag faktiskt uppskatta stenens (brist på) kvalitet. Dess karaktär bidrog definitivt till klättringens kvalitet genom att göra passagerna både intressanta och spännande.
Vi vande oss snart vid vår nya A4-livsstil. Stein-Ivar ledde de första 15 metrarna av den andra replängden ut och över ett tak av stora sjungande flak, med en obehaglig fallrisk ner mot en hylla. Dagen efter skyhookade jag åtta meter horisontellt åt vänster längs en relativt solid gång av finkornig röd granit, perfekt perforerad med små fördjupningar för mina hooks. Fantastisk klättring! De sista tre skyhookplaceringarna var i sämre berg och krävde min fulla uppmärksamhet. Avslutningen var intensiv: Hängande i två tveksamma hooks i motstånd placerade jag en heel hook högt upp, sträckte mig så långt jag kunde efter ett sluttande sidotag och förde försiktigt över min kroppsvikt från etrierna till hälen, noga med att inte pendla av greppen, drog mig upp och fick in en stabil knee bar i nästa bergformation; säkert. Jag sjöng inombords – klättringen var extatisk!
Nästa replängd var kraftigt överhängande. Den hade sett ganska slät ut från marken, och vi hade befarat att den här sektionen skulle kräva omfattande användning av bathooks och bultar för att ta oss vidare – taktiker vi hoppades klara oss utan, eller åtminstone hålla till ett minimum. Nu trädde i stället en serie små naturliga formationer i berget fram och gjorde det möjligt att klättra vidare med ganska god stil. Efter 15 spännande meter försvann solen från väggen och temperaturen sjönk. Det dröjde inte länge innan Ivar började jämra sig vid standplatsen och signalerade att det var dags att fira ner tillbaka till vårt läger på marken. Med temperaturer runt minus 20–25 °C föredrog vi att klättra – och än mer att säkra – i solen. Nästa dag avslutade Stein-Ivar replängden på ett imponerande sätt. Trots den stora fallpotentialen avstod han från att borra mer än två bultar och tio bathooks på 40 meter. När jag jumarde förbi fritt hängande i luften dagen därpå studerade jag replängden med bävan och beundran.
En lång replängd med tunna, lösa flak följde. Här exploderade en till synes solid krokplacering och skickade mig flygande för första gången. Att kanten hade hållit i fem minuter innan den bestämde sig för att smulas sönder ingav inte direkt mer förtroende. Som tur var var det brant, så jag skadade mig inte. Högst upp på den fjärde replängden hittade jag en hylla med tillräckligt mycket snö för att räcka som vattenförsörjning i många dagar, så nu fanns det inte längre någon ursäkt för att inte ta oss högre upp på väggen och helt satsa på bestigningen.
Ljuset var blått och skuggorna över isplatån långa när vi till slut kröp in i vårt vingliga nylonnäste. Jag hade glömt hur trång en portaledge blir när två vuxna i full vintermundering ska in ... Det är ett helt företag att få av sig de stora kläderna och kängorna, få igång köket med bara några centimeters marginal till högst brännbar polyester och nylon på alla sidor, och sedan balansera kastrullen med tre liter kokande vatten medan kramper plågar den hoppressade kroppen. Men vilket tryggt tillhåll! – En paus från den lodräta världen där ute. Sedan de lyxiga tre rätterna varje kväll. Först soppa, helst fisksoppa, följt av en frystorkad överraskning som oftast smakar något åt kyckling-och-ris-hållet, och sedan choklad, både i fast och flytande form. Proppmätt, trygg och lycklig. God natt.
Morgnarna var som alltid både mentalt och fysiskt den mest krävande delen av resan. Djupt inne i den varma tryggheten i sovsäcken, kikandes genom ett hål mot insidan av tältet som var täckt av ett tumtjockt islager, med vissheten om att så fort du börjar röra dig kommer isen att leta sig ner i nacken och göra kläderna blöta och kalla, varm och trygg i sovsäcken medan du tänker på världen utanför tältet: följderna av ambitiösa ögonblick, utsatthet och ovisshet ... Ut och upp!
-Enhanced-SR.jpg)
Ovanför läger 1 var väggen mindre brant, med fler och större formationer. Under en kort stund gick klättringen snabbare, men snart försvann formationerna och en ny fantastisk A4-repa visade sig. Än en gång följde jag en vacker inträngning av finkornig röd granit, den här gången 30 meter diagonalt uppåt. Hela dagen gick åt till att leta efter säkringsplaceringar som kunde bära min kroppsvikt där det till synes inte fanns några. Flera gånger var jag nära att ge upp, men den ena overkliga placeringen efter den andra gav mig tillräckligt stöd för att fortsätta. Jag hade stor nytta av korta knivblad, birdbeaks och copperheads, och ibland kunde jag bara genom att jämnviktssäkra två eller tre sådana punkter hitta tillräckligt stöd för att ta mig vidare.
Det hade varit en fantastisk, intensiv dag. Tjugo meter ovanför den sista bra säkringen nådde jag äntligen en hyfsad spricka som ledde mig till en smal, sluttande hylla. Jag blev något besviken över mängden snö på hyllan, eftersom den skulle fungera som vårt nästa läger. Om klättringen ovanför blev långsam skulle vi förmodligen inte ha tillräckligt med snö för mat och dryck.
När vi flyttade lägret nästa dag begravdes det här problemet av en två dagar lång snöstorm. Snödrevet uppifrån var konstant och liknade små laviner. Ivar och jag kämpade med att resa tälten i snökaoset, men jag kunde inte låta bli att le. Det var skönt att verkligen känna naturkrafterna. Vi hade extra energi och tillräcklig kontroll över situationen för att uppleva den till synes dramatiska situationen och vår utsatta position som något positivt. Det var roligt med ett avbrott från den blå himlen och nu behövde vi åtminstone inte oroa oss för att inte hitta tillräckligt med snö till vatten och mat. Det här betydde förmodligen också fantastiska skidförhållanden senare när vi kom ner på fast mark igen!
Som tur var hade inte alla hållit sig troget till packlistan; snart dök två kompletta romaner upp och delades upp till ett vidarecirkulerande minibibliotek för alla.
Jag tänkte på hur smidigt allting hade gått hittills. Trots våra personliga olikheter arbetade vi fyra väldigt bra tillsammans som ett team. Vi verkade dela en gemensam förståelse för vad som krävs för att en grupp människor ska kunna nå ett mål tillsammans – åtminstone ett så enkelt och tydligt definierat mål som en bergstopp.
Vi drog alla åt samma håll. Vi kände oss alla väldigt privilegierade över att få vara här, och omgivningarna fyllde oss med vördnad. Detta sinnestillstånd färgade våra ord, våra handlingar och vårt samspel, och bidrog till att skapa en god och avslappnad stämning. Det här var vår drömsemester.
Efter 48 timmar hopträngda i portaledgerna kändes det som en lättnad när stormen äntligen drog bort och vi kunde sträcka på benen ordentligt igen. Stein-Ivar och jag fortsatte att leda varannan dag, medan Trond och Ivar turades om att stå och frysa vid standplatsen. Efter först ett lätt replängd, två något svårare och två lättare, nådde vi en fantastisk bivackhylla under några enorma tak, två tredjedelar upp på väggen. Den 50 m² stora nischen var en perfekt bas för den sista etappen upp mot topp-pyramiden.
Från Alkoven var vi tvungna att traversera 25 meter åt vänster för att nå spricksystemet som vi hoppades skulle leda oss till toppen. Jag kunde känna Stein-Ivars avundsjuka blick när jag rackade upp och gav mig av.
Replängden hade fantastisk exponering, och jag klättrade med ett stort leende på läpparna hela dagen. Kvaliteten på klättringen förbluffade mig. På våra andra leder här hade vi ofta hamnat på ganska stora formationer – dystra sprickskorstenar och offwidth-sprickor – vilket förstås var helt normalt eftersom vi försökte göra förstebestigningar av toppar via den lättaste vägen. Men på den här väggen klättrade vi den ena tunna och exponerade replängden efter den andra, och bergkvaliteten var utan tvekan den bästa vi hade upplevt i Drottning Mauds land.
Stein-Ivar och Trond fick sina egna drömleder nästa dag, längs en perfekt spricka djupt inne i en enorm och kraftigt överhängande diedralkant – utsökt. Deras långa dag och tre replängder satte oss i position för ett toppförsök. Och nästa dag, efter två måttliga och två lätta replängder, var vi strax nedanför toppen. Jag stannade tvärt, häpen, när jag upptäckte en gammal slinga runt ett stenblock framför mig. Vad, spår efter andra ... ?
Sedan sköljde minnena över mig. Det hade gått 13 år sedan jag hade placerat den där slingan och firat nerför västväggen efter att ha nått toppen tillsammans med Ivar och Sjur. Då kunde jag inte föreställa mig att jag någonsin skulle få återvända till den här kontinenten, jag kände mig för privilegierad för att ens våga hoppas. Nu hade min starka känsla av privilegium fått en ny dimension: Med en fru och två barn hemma fick jag uppleva det bästa av två världar – jag kände mig som den lyckligaste mannen på jorden.
Snart följde de andra efter och på kvällen den 20 november 2006, 16 dagar efter att vi lämnat marken, stod vi tillsammans på toppen i tyst vördnad. Vädret var otroligt lugnt, utan vind. Landskapet i söder och väster, som hade varit dolt för oss medan vi var på nordväggen, låg nu framför oss i all sin prakt.
Vid våra fötter låg Fenriskjeftens trasiga tänder, Holtannas perfekta profil, den väldiga Kinntanna med ett myller av komplexa arêter, Midgårdsfästningen – ett verkligt mästerstycke – och alla de andra skulpterade topparna. Längre bort Gessnertind, Rakekniven och Trollslottet, och i fjärran Fimbulheimen med Kung Olavs berg. En fantasivärld av orörda toppar, väggar och åsar, perfekt utplacerade på en oändlig isplatå, så enkel, så ren.
För att se till att vi förblev ödmjuka och respektfulla koreograferade naturen vårt avsked från toppen på ett oförglömligt sätt. När vi stod där och tog in den goda känslan av uppfyllda drömmar och nya horisonter vi fått uppleva, dök moln plötsligt upp från ingenstans och började tyst täcka allt. Inom kort hade hela världen försvunnit under en tjock vit matta, och bara Ulvetannas topp stack klart upp ovanför.
Vi visste att vår besökstid var över. På marken väntade nya äventyr på oss. Som tur var hade vi fortfarande tre veckor kvar av vår semester.
