Trango PulpitDet oförglömliga klätteräventyret

Det finns en hunger, som i barndomens dagdrömmar, framvuxen ur filmer, böcker, fotografier: en klåda som möjliggör glupska riskbedömningar och planerande. Vissa planer kliar sig till och med hela vägen över de faktiska polerna, eller mot helt verkliga berg – mot bestigningar och nedstigningar; dit där hungern finns.

Det fanns inte tillräckligt – inte ens i närheten: de höll på att få slut på mat. 21 dagar in i en expedition som inte skulle vara längre än 25, satt Robert Caspersen och hans vänner och räknade kalorier.

De hade framgångsrikt bestigit den första pelaren på Trango Pulpit i Himalaya – en av de farligaste och mest krävande storväggsklättringarna på planeten. Men vid det laget innebar det att de fyra norska klättrarna inte alls befann sig där de borde vara. De låg oåterkalleligt efter i tidsschemat – Trango Pulpit var lika mycket ett luftslott som någonsin.

— Vi hade packat proviant för 25 dagar: 4 500 kalorier per dag och person – och ungefär tre dagars nödransoner. Det räckte inte riktigt, säger Robert Caspersen med ett skratt.

Den erfarne klättraren avslöjar snabbt sin vana att skratta hjärtligt när han återberättar sina historier om liv och nära döden-upplevelser.

— Vi hade klättrat tusen meter vid det laget – på dag 21 alltså – och vi stod och tittade upp på ytterligare 600 meter lodrät vägg, mer eller mindre helt slät. Dessutom visste vi att vi skulle behöva klättra ytterligare 300 meter längs en kam för att nå toppen. Utsikterna var inte lysande. De var inte ens bra. Inte alls.

Oavsett hur det såg ut längs vägen nämner Robert inte att någon ens övervägde att vända om eller på något sätt gnällde, även om ingen hade kunnat klandra dem. Bestigningen av den första pelaren hade inneburit ständigt svår artificiell klättring – så framåtskridandet var långsamt.

60 meter om dagen var inget undantag. Och efter att ha tagit sig upp en vertikal kilometer, när de till slut nådde sitt första delmål, var de i princip utan mat. Men oavsett verkade det inte finnas några beslut att fatta; bara beräkningar att göra.

— Det var uppenbart att vi inte skulle klara oss på fyra ransoner. Så vi delade upp allt. Vi räknade ut att vi behövde två veckor till för att nå toppen, vilket skulle bli totalt 35 dagar, förklarar han.

— Så vi fjärdedelade våra ransoner. Från och med då fick vi klara oss på 1350 kalorier om dagen.

Det är inte tillräckligt.

— Just det. Nej, det räcker inte.

När Caspersen och hans vänner – Per Ludvig Skjerven, Gunnar Karlsen och Einar Wold – tog sig an Trango 1999 var bakgrunden dyster. Trango hade varit fullt av tabun, åtminstone i det norska klättersamhället, ända sedan 1984, då fyra andra norrmän försökte göra den första bestigningen av nordostpilaren. Bara två av dem nådde toppen, bara två av dem kom tillbaka levande. Deras situation var kusligt lik den som skulle uppstå 15 år senare.

Så, vad var det som gick fel -84?

— En tragedi. Finn Dæhli och Hans Christian Doseth dog i sitt försök att ta sig ner – efter att ha lyckats med uppstigningen. Klättringen tog längre tid än beräknat. De hade klättrat tusen meter och nått toppen av den nedre klippväggen, ungefär två tredjedelar av leden, när de insåg att de inte hade tillräckligt med mat för att alla fyra skulle kunna fortsätta. Så Dag Kolsrud och Stein P. Aasheim anmälde sig frivilligt att firas ner, berättar Caspersen.

— Dag och Stein återvände till baslägret för att vänta på sina vänner. Varje dag gick de ut på glaciären med sina kikare för att spana efter vännerna på väggen. Bara några dagar gick innan Hans Christian och Finn lyckades ta sig förbi ett särskilt slätt parti och nå några större formationer; en spricka som i princip ledde hela vägen till toppen. En vecka efter att gruppen hade delat på sig nådde de två toppen – en enastående bedrift – men de kom aldrig ner igen.

Dæhli och Doseth började sin nedstigning, utan tvekan utmattade, medan deras vänner såg på från glaciären omkring 1600 meter nedanför. Den första dagen tog de sig tillbaka ner till sina tält. Den andra dagen firade de ner till lägerplatsen för kommunen. Den tredje dagen gick något fel.

— På den tredje dagen av nedstigningen tog Dag som vanligt med sig kikaren upp på glaciären. Vädret var fint, sikten god. Men han kunde helt enkelt inte få syn på dem. Så han förstod genast att en tragedi hade inträffat.

Trangos väggar ser släta ut som glas, åtminstone på avstånd och från glaciären. Det finns ingenstans att gömma sig. Det rådde ingen tvekan om att det hade skett en olycka. En sökpatrull organiserades. Till slut fick de tag på en helikopter och flög in mot foten av den nedre väggen.

— De fick syn på Hans Christian och Finn liggande på glaciären, strax nedanför den nedre pelaren – all deras utrustning och alla rep låg omkring dem. Det var uppenbart att de hade fallit långt. Det var ett fruktansvärt slag för deras familjer, förstås, en chock för deras vänner och klätterkamrater, och det tog hårt på klättersamhället. Trango var märkt – höljt i mörker, död.

När han planerade sin egen expedition 15 år senare var olyckan -84 fortfarande ett öppet sår i det norska klättersamhället, och Caspersen mötte visst motstånd, kommentarer och en hel del skuldbeläggande.

— När du korsar Dungee-glaciären mot K2 eller Gasherbrum, som många bergsbestigare gör, finns det mycket att se. Det är Himalaya. Men för klättrare är det ganska mäktigt att blicka ner genom dalen mot Trango Towers – och tornen har en lika mäktig dragningskraft, säger Caspersen och gör en paus ett ögonblick.

— Jag har aldrig sett eller hört talas om lodräta väggar högre än 1200 meter. Jag tror inte att de finns. I Trangomassivet är väggarna staplade på varandra: den första är tusen meter, den andra 600 meter. Var för sig och tillsammans är de enorma.

— Det finns liknande strukturerade, rena, branta och kompakta storväggar i Yosemite och Antarktis, men det som är speciellt med Trango är att väggarna ligger mellan fyra och sex tusen meter över havet. Det innebär en helt annan typ av utmaning. Om vi ska vara ärliga: risken är delvis anledningen till att vi gör det här. Och Trango-väggarnas dragningskraft går inte att förneka.

Predikstolen fanns där, och Robert ville vara i den. Så när vänner och bekanta i klättersamhället reagerade med tystnad eller motstånd när han avslöjade planen, bemötte han det med misstro.

— Vissa blev tysta; andra kommenterade saker som: ”Trango är verkligen farligt” och liknande. Mitt svar var alltid detsamma. Alla i klättervärlden är fullt medvetna om villkoren: klättring är farligt, och ja, det är delvis därför vi gör det.

För att ta dig till The Trango Pulpit måste du ta dig till Himalaya. För att ta dig till Himalaya behöver du någon form av gnista – eller så måste bergen ha en dragningskraft på dig. I Robert Caspersens fall tändes gnistan av generationen klättrare som gick före honom, bland dem förstås fyrklövern från expeditionen ’84.

Robert började klättra, och han började läsa allt och vad som helst som hade med klättring att göra som han kunde få tag på. År 1988 var litteraturen inte direkt omfattande. Men på det lokala biblioteket lånade han ett exemplar av Aasheims ”Trango, triumf och tragedi.”

Boken skulle visa sig mer än tillräcklig för att väcka en verklig dragning. Han började drömma om äventyrliga expeditioner, om klättring, om Himalaya. Han blev hungrig, och hungern skulle bara fortsätta att växa.

Om det inte hade varit för de där 139 sidorna – berättelsen och fotografierna – hade predikstolen och klättringen kanske inte funnits på Caspersens horisont vid den tidpunkt då han fysiskt och mentalt var kapabel att genomföra bestigningen – en bestigning som delvis lyfte slöjan från Trango och blottlade det för vad det egentligen är: en predikstol i Himalaya, ett skönhetsverk.

— Jag började klättra -88, fyra år efter olyckan. Veckan efter att jag hade börjat klättra fick jag tag på Steins bok. Jag lånade den och behöll den i tre månader och läste den nog tio gånger. Jag var helt uppslukad av berättelsen, utmaningen, fotografierna – den här till synes blanka gyllene granitväggen. Jag drogs så starkt till den. Elva år senare åkte jag dit.

År 1999, efter elva års klättrande, var Robert Caspersen förberedd. Han var också stressad. Strax efter att han landat i Islamabad med sitt team – Per Ludvig, Gunnar och Einar – fick de höra talas om en expedition som ”försökte bestiga världens högsta vägg”. De var övertygade om att det var deras vägg.

— Det visade sig att det var ett ryskt och ett amerikanskt team som klättrade på andra sidan berget, och inget att oroa sig för. Så så fort vi kom in i Himalaya – enorma, vackra, till synes tomma – blev jag bara otroligt, otroligt sugen på att klättra. Jag kunde knappt sitta still.

Hur kändes det när du först rörde vid berget, och när du till slut klättrade den första replängden?

— Åh, wow. Den första replängden var faktiskt ganska skrämmande. När jag stod och knöt min åtta med Gunnar vid foten av första replängden hörde vi ett av de där hemska ljuden som klättrare inte gillar; som skottlossning, avlägsna visslingar: ljudet av fallande sten. Vi tittade upp, och fem eller sex svarta prickar kom mot oss och blev större för varje sekund.

Robert och Gunnar kastade sig ner i snön nedanför klippväggen, sekunder innan stenblocken slog ner i snön bara några meter från platsen där de hade sökt skydd.

— Det känns lite märkligt att tänka på nu, säger Robert och skrattar.

– Men i stället för att springa bort från klippväggen sprang jag uppåt. Jag höll mig borta från där stenarna hade fallit, klättrade fem meter åt höger, in i ett hörn, så snabbt jag kunde uppåt, innan jag traverserade ut för att nå en hylla, säker från fallinjen. Det var min instinktiva reaktion. Jag var väldigt angelägen om att klättra uppför det här berget, det måste jag erkänna.

Vandringen från baslägret uppför glaciären till bergets fot tog ungefär två till tre timmar. Teamet hade mycket utrustning och var tvungna att lägga tre dagar på att bära upp allt till platsen där de planerade att påbörja klättringen.

— Vi hade sex femtiometersrep med oss, som utsträckta kunde täcka 300 meter. Vi sov i base camp på nätterna, medan vi bar utrustning, klättrade och fixerade rep under dagarna. Efter fyra dagar var all vår utrustning äntligen uppe på väggen. Vi etablerade vårt första läger högst upp där våra rep slutade, på 300 meter, och drog sedan upp repen och band oss till klättringen, och från den stunden stannade vi kvar på väggen.

Med Roberts egna ord ser Trangos vägg ut som en vacker, slät sektion av El Capitan i Yosemite.

– Så du måste vara förberedd. Det kommer att ta mycket tid, och du måste vara väldigt tålmodig. Du måste verkligen älska det du gör, så mycket att du fullständigt försvinner in i ett grepp eller en rörelse, och detäringenting annat än det du ser framför dig som spelar någon roll, du är inspirerad och motiverad att försöka lösa det vackra pusslet ovanför dig…

— Du måste vara beredd på sammanhängande replängder med extremt tunn artificiell klättring, där pyttesmå formationer måste fyllas med ännu mindre metalldelar och så vidare. Vi visste att vi behövde mycket utrustning, och vi visste att vi behövde mycket mat.

Ingen i gruppen hade någonsin tillbringat mer än 17 dagar på en vägg, vilket var Roberts personliga rekord från klättringen på Rondespiret i Antarktis. Trango såg betydligt större ut, så de bestämde sig för att ta med mat för 25 dagar. Och så gav de sig av.

— Vi friklättrade de första sex–sju replängderna, upp till grad 6C+; väldigt fin plattklättring, ganska exponerat på vissa ställen. Men efter den sjunde replängden blev väggen plötsligt väldigt kompakt – berget: tunt, svårt att få in fingrarna i, inga fotsteg.

– Vi tvingades att klättra med hjälpmedel, dra i säkringar för att ta oss uppåt och bara göra enstaka fripassager när vi nådde en struktur som var tillräckligt stor att hålla i. När du klättrar med hjälpmedel går det mycket långsammare – verkligen mycket. Klättringen var väldigt teknisk och långsam – men fantastisk: krävande och intressant. Vi var helt uppslukade och glömde bort tiden.

Arbetet med muren gick långsamt. Och nu hade de slut på mat. 21 dagar hade gått, med vad de uppskattade var 14 dagar kvar, och med fyra ransoner var. De delade upp dem i fjärdedelar. Ingen talade om att vända om. Robert hade läst precis tillräckligt om Gandhi, hungerstrejker och matbrist för att veta att en människa kan klara sig utan mat länge – så länge det finns vatten att dricka.

— Det fanns tillräckligt med snö, och vi hade tillräckligt med gas och bränsle för att smälta den. Självklart var vi oerhört hungriga hela tiden, och om vi hade haft mer mat hade vi kunnat klättra snabbare. Men vi klarade det. I två veckor levde vi på denna magra kost, tills vi på dag 35 nådde toppen, åt vår sista måltid och påbörjade nedstigningen.

Hur kändes den senaste måltiden?

— Det kändes avgörande. Jag var väldigt hungrig, så det kändes förstås väldigt bra. Men det var en mycket liten portion och jag hade redan varit hungrig i två veckor. Det kändes väldigt verkligt. Nu var vi vid den punkt vi hade pratat om två veckor tidigare: när vi bestämde oss för att ransonera maten för att ge oss en chans att försöka nå toppen, med beräkningen att nedstigningen skulle kunna göras utan någon mat. Nu var vi vid den punkten – och det var det vi var tvungna att förhålla oss till.

Den lättaste delen, den dödligaste delen: nedstigningen. Robert, Per Ludvig, Gunnar och Einar var utsvultna och på väg nerför Trangos vägg. De visste exakt hur mycket omsorg som måste läggas på varje knut, varje standplats.

— Firning när man är utsvulten är farligt, men samtidigt är firning mycket lättare än klättring – du måste bara hålla fokus. Och vi var mycket medvetna om vår situation och hade vittnesmålen från Finn och Hans Christian, som såg tillbaka på 1984, så vi var extremt noggranna, kontrollerade varandras knopar och säkringar, pratade mycket. Höll varandra fokuserade.

Robert var nervös, precis som de andra måste ha varit. Han förlorade synen då och då, hade svårt att hålla fokus och ibland hörde han ett högt visslande ljud i huvudet.

— Situationen var ganska desperat, men jag minns att jag kände mig säker på att det var fullt möjligt att överleva och utföra fysiska uppgifter utan mat under längre perioder. Vi fortsatte att smälta snö och dricka vatten, fortsatte att fira oss ner. Och vi tog oss ner, alla fyra, oskadda. När jag ser tillbaka lärde jag mig mycket om mig själv. När du tror att du är helt slut – verkligen, verkligen slut, mentalt och fysiskt – finns det fortfarande mycket kvar inom dig.

Efter att ha återvänt från Himalaya var Robert inte sig själv på länge. Det vardagliga var mycket mer vardagligt än han kunde minnas. Det fanns lite glädje. Ingen gnista, ingen dragning – ingenstans att ta vägen.

— Jag skulle aldrig göra ett nytt försök att klättra leden vi gjorde på Trango Pulpit. Det finns många klätterturer jag har gjort som jag tänker på då och då, och jag vet att de kändes rätt då, men nu känner jag att det skulle vara för farligt.

Roberts varför och vad är svåra att reda ut, även för honom själv. Är det faderskapet; är det åldern; är det biologin?