Djup upplevelse: Ett knippe energi

Norrøna-ambassadören Merrick Johnston var 12 år när hon 1995 blev den yngsta någonsin att bestiga Denali, USA:s högsta berg. Tillsammans med sin mamma och en guidad grupp besteg hon det 6 190 meter höga berget i Alaska.

”Det var härligt att nå toppen, men det var inte så att jag tänkte: ’Wow, nu har jag förverkligat min dröm.’ Det var snarare: ’Ja, nu är jag äntligen igång!’”

I skidkretsar är Merrick känd som den som alltid är fullt utrustad på resan, gör bakåtvolter och åker utför de brantaste sluttningarna. Rep och selar hör ofta till utrustningen.

”Om du inte kan åka det åk du hade planerat för dagen kan du alltid bygga ett hopp. Jag gillar lekfullheten och målmedvetenheten som krävs för att hoppa på skidor. Dessutom håller det dig i form.”

Merrick bor numera i Tromsø med sina två barn, som hon har tillsammans med sin exman. Förutom att arbeta som konsult på Kystmiljø, ett företag som omvandlar fiskavfall till biogas, driver Merrick företaget Tromsø Ski Guides tillsammans med sin kompanjon Lena Dahl. På eftermiddagarna är hon fotbollstränare. Det vill säga när hon inte är i klätterhallen – eller bjuder in till ”drytoolingmåndagar” hemma i garaget. Det handlar alltså om att klättra med isyxa och stegjärn på en egenbyggd brant vägg ”som ett alternativ till kafferep”. Merrick har med andra ord massor av energi och är bra på att få vardagspusslet att gå ihop. Så har det varit så länge hon kan minnas.

När Merrick som tioåring bestämde sig för att bestiga Denali lät hennes mamma henne tro att hon själv organiserade resan, medan mamman i själva verket drog i trådarna i bakgrunden. Tillsammans arbetade de mot målet.

”Min mamma hade länge velat göra fler vandringar, men hade inte haft möjlighet.”

Med en pappa som var affärsman och två storebröder som inte var särskilt intresserade av friluftsliv blev Merrick och hennes mamma familjens fjällteam. Eftersom de bodde i Anchorage i Alaska var det lätt att ta sig ut i naturen.

”Min mamma lärde sig friluftsliv tillsammans med mig. Jag började med isklättring när jag var åtta år eftersom hon ville lära sig det.”

Duon gick en lavinkurs och en klätterkurs. De gav sig ut på långa vandringar med tunga stenar i ryggsäckarna och sov i snögrottor. Vid tio års ålder hade Merrick redan varit på månadslånga expeditioner i Alaskas vildmark.

”Det var en bra tid, men också en tuff tid. Vi frös mycket och hade det inte särskilt bekvämt. För min mamma var det viktigt att komma ut i alla väder. Alltid. Min uppväxt präglades av ’hård kärlek’.”

Efter resan till Denali fortsatte Merrick att lära sig i rekordfart. Som 14-åring började hon arbeta som assisterande bergsguide på höga berg – och hon deltog i förstabestigningen av en 40 replängder lång led på Dragon Spine. Under den 24 timmar långa turen blev hon så uttorkad att de få droppar urin hon fick ur sig var helt bruna.

Den aktiva tonåringen ägnade sig också åt andra idrotter. Från 14 till 18 års ålder var hon med i USA:s juniorlandslag i snowboard.

Efter att hennes landslagskarriär tog slut fanns lusten att tävla i snowboard fortfarande kvar, men planerna lades på hyllan eftersom det skulle bli för dyrt att ta ledigt från universitetsstudierna. Fokus låg då på studierna och bergen.

Vid 18 års ålder var hon assisterande guide på Denali.

”Det var 12 män med på den resan. Vi skulle ta oss fram längs en svår rutt och jag kände stor press att se till att vi klarade det.”

Merrick berättar om obehagliga upplevelser. Sexuella trakasserier och utanförskap. Det var inte lätt för en ung flicka att vara ute på en krävande vandring i högfjällen i tre veckor med enbart vuxna män.

”Resan gick okej, men det tog lång tid att bearbeta allt som hade hänt. Jag var utmattad och ensam – och hade ingen att prata med om det. Jag saknade kvinnliga förebilder.”

Efter den där bestigningen av Denali tappade Merrick lusten att arbeta som guide. Det var också svårt att hitta vänner på samma nivå som hon i Anchorages bergsbestigarkretsar. Hon hade inga manliga mentorer eftersom det ansågs konstigt att ge sig ut på turer med övernattning tillsammans med tjejer. Hon fick aldrig följa med på de tuffaste turerna. Och det var just tuffa utmaningar hon ville ha. Pressa sig hårt och sikta högt. Bli så skicklig som möjligt i bergen.

”Jag saknade en mentor inom bergsporten.”

Hon bestämde sig för att arbeta tre säsonger i Jackson Hole i Wyoming, vilket visade sig vara en bra idé.

”I det området – Tetons – blev jag en i gänget. Jag utvecklades snabbare och fick bättre kontroll. Plötsligt ville folk ge sig ut på vandringar med mig. Andra guider lärde mig saker. De visade mig att jag kunde hitta en balans mellan att guida och att driva egna projekt där jag kunde tänja på gränserna.”

Samtidigt som Merrick for fram i bergen tog hon en masterexamen i geofysik. Planen var att fortsätta med doktorandstudier, tills hon gjorde sin sjunde och sista praktikperiod i Norge 2007. Men i stället för att flytta hem till Alaska lockade det mer att bosätta sig i Norge, med åtta timmars arbetsdag och fem veckors semester.

”Det är här!”

Merrick växlar till amerikansk engelska när hon entusiastiskt beskriver sitt första möte med Norge. År 2007 fick hon en praktikplats på Statoil (numera Equinor) i Trondheim. Där blev hon väl mottagen och behandlades som en fullvärdig kollega redan från första stavtaget.

”Jag växte inte upp med ’mys’ eller med att tända ljus när vi tältade. Jag kom aldrig på tanken att leta upp ett trevligt lunchställe och sedan sätta mig ner och äta.”

I USA handlade det alltid om att hinna med så många klätterleder eller skidåk som möjligt. Det var stressigt och ont om tid. Mat var bara något man stoppade i sig längs vägen. I Norge upptäckte Merrick
att logistiken var mycket enklare. Man behövde varken småflyg eller packrafts för att ta sig ut. Och det var aldrig någon vandring att tala om.

”I Norge finns det ingen press. Det är bara roligt! För första gången i mitt liv lyckades jag slappna av.”

Den orädda kvinnan från Alaska var såld. Planerna på att doktorera lades på hyllan – och efter några år i Trondheim blev Harstad hennes nya hemort.

”Jag ville flytta till Nordnorge. Det är lite som Alaska. Och jag hade kunnat behålla det bra jobbet på Statoil.”

Efter sex år i Harstad gav Merrick sig själv oavsiktligt en spark i baken när hon av misstag ansökte om ett avgångsvederlag på jobbet. Hon hade bara varit nyfiken på hur mycket hon skulle kunna få.

”Jag hade länge funderat på att gå bergsguideutbildningen (UIAGM) hos Nortind. Jag tänkte att det var ’nu eller aldrig’, så jag tackade ja till avgångsvederlaget.”

Barnen var ett och tre år gamla när Merrick började utbilda sig till både klätter- och skidguide – som den första mamman någonsin att göra det.

”Jag var nervös inför att börja UIAGM-utbildningen. Det fanns inga kvinnliga instruktörer. Jag var den enda kvinnan – och den enda som inte var norsk.”

Merrick tyckte att lärmiljön inte var bra. Hon blev frustrerad och hoppade av, och utbildade sig senare till skidtränare och skidguide i stället. Tillsammans med sin familj flyttade hon till Tromsø, där hon fick jobb som projektledare på ett avfallshanteringsföretag.

”Jag hade ett fast jobb igen, så jag behövde inte arbeta som guide för pengarnas skull. Jag hade fått bättre självförtroende och byggde snabbt upp goda relationer. Jag insåg att ett bra kontaktnät är avgörande för att lyckas i guidebranschen.”

Ända upp i tonåren hade Merrick svårt att ens uttala sitt eget namn när hon blev ombedd. Under studietiden utmärkte hon sig i matematik och fysik, men hade svårt att kommunicera. När hon ville starta eget 2020 ville hon göra det tillsammans med någon. Någon med kompletterande egenskaper. Lena Dahl är bergsguide (UIAGM), tvåbarnsmamma och på väg mot en doktorsexamen inom friluftsliv och säkerhet: en skicklig och strukturerad kvinna med en mästerlig förmåga att organisera.

”Perfekt”, tänkte Merrick när Lena tog initiativ till ett samarbete.

De två kvinnorna blev snabbt nära vänner, och det blev även deras familjer. Lena, hennes man Øystein, Merrick, Anders (numera exmake) och de sammanlagt fyra barnen fungerade snart som en enda stor familj. De vuxna turades om att åka på utflykter med barnen och skjutsa till olika träningar. De hade en egen chattgrupp där de samordnade helgplaner, gemensamma middagar, barnpassning och jobbrelaterad logistik. På så sätt fick de vuxna mer välbehövlig tid att klättra på frusna vattenfall, åka skidor utför branta bergssluttningar och cykla på nya stigar.

Merrick säger att det är ute på vandring som hon finner ro. Där ute måste hon vara så fokuserad att det skapar ett inre lugn. Hon har aldrig fått diagnosen adhd, men säger att båda hennes bröder har den och att de är betydligt lugnare än hon. Fjället är i alla fall hennes botemedel mot inre oro.

”Jag försöker få en så fin dag som möjligt utifrån de rådande förhållandena. Jag tycker om att hitta det säkraste sättet att ta mig fram i komplex terräng.”

Om det är hårt och isigt kan det bli en alpin tur med stegjärn och isyxa. Om snöförhållandena är dåliga kan du klättra. Om pudersnön är stabil kan du ge dig ut på ett stort friåkningsåk. Och en skida är inte bara en skida.

”Det är kul att guida på samma typ av skidor som gästerna har, för då pratar man samma språk.”

I branta åk är topptursskidor bäst. I djup pudersnö i skogen är snowboard det bästa valet. På stora, öppna fjällsidor vinner telemarksskidorna.

Merrick satsar på att bygga ett starkt företag som drivs av kvinnor. Målet är att skapa en arbetsplats som går hand i hand med familjelivet.

”Du behöver inte åka till Lyngenalperna på skid- och seglingsturer för att få fina skidupplevelser. Det finns gott om orörda fjäll åt alla håll strax utanför Tromsø. Det betyder att du kan hämta barnen på förskolan på eftermiddagen.”

Sedan hon blev mamma har barnen hamnat i centrum för hennes liv. Men Merrick är mycket mån om att inte ge upp det som gör henne lycklig.

”När man är glad har man mer energi att vara en bra förälder. Jag tror att de flesta människor har en lekfullhet inom sig – men hos vuxna får den egenskapen ingen näring av vårt samhälle.”

När det gäller hennes egna barn är hon noga med att inte tvinga på dem sin egen inställning. De måste få utvecklas i sin egen takt. Även om hennes egen mamma var strängare är Merrick mycket tacksam över att ha vuxit upp i Alaska.

”Min mamma gjorde så mycket för mig och barnen i området. I stället för att klaga på bristerna i samhället blev hon längdskidtränare och ordnade med utrustning så att alla kunde vara med. Det var hon som lärde de flesta barnen i området att åka skidor. Hon ägnade mycket tid åt andras barn. I det avseendet är hon en stor förebild.”

En lördag i januari 2021 vändes allt upp och ner. Øystein, affärspartnern Lenas man, kom aldrig hem från en skidtur. Storfamiljen förlorade en av sina stöttepelare. Øystein omkom i en lavin på Kattfjordeidet utanför Tromsø. Han var bara ute på en liten kvällstur på skidor med pannlampa, precis som vanligt. Merrick och Anders hjälpte till att leta efter honom. När de kom till platsen insåg de genast att allt var över. Ingen kunde överleva det lavininfernot.

”Det var en stark upplevelse. Jag kände igen mycket av mig själv i Øystein. Han var som en renkalv. Ivrig och glad när han var ute i fjällen. Han var den yngsta 52-åring jag någonsin har träffat.”

Vännens död har fått Merrick att fundera mer över hur hon har levt sitt liv. Hon säger att det var ren tur att hon överlevde tjugoårsåldern.

Livet är skört, oförutsägbart och hisnande vackert på en och samma gång.

"Øysteins bortgång påminner oss om att även om vi inte kan styra över hur lång vår resa blir, kan vi välja hur vi vandrar den. Vi kan möta varje dag med samma glädje och iver som han gjorde – söka äventyr, värna om våra nära och kära och hedra den orörda natur som får oss att känna oss levande. I slutändan handlar det inte bara om hur länge vi lever, utan om hur innerligt vi lever. Låt oss gå vidare med tacksamhet, mod och ett öppet hjärta, och alltid minnas att komma hem till dem som betyder mest."