Deep Document: Generation Gravity

Snöfläckar klamrar sig fast vid svarta klippstup. Skagastølsryggen försvinner in i dimman och kommer fram igen. Det är vår i låglandet, men vintern dröjer sig kvar högst uppe i Hurrungane. Två unga män, Tor Olav Naalsund och Jørgen Aamodt, tar sig uppför glaciären. Vännerna drivs av en märklig dröm, drömmen om att åka skidor utför branta bergssidor.

Östsidan av toppen Vesle Skagastølstind är en plats de flesta gör bäst i att undvika. Bergssidan blir allt brantare; det känns som om gravitationen tilltar i styrka i stupet från den sprickfyllda Styggebreen och drar små, obetydliga människor ner i avgrunden. Har någon någonsin varit här med skidor på fötterna på vintern? Går det över huvud taget att åka skidor här? De som är här för första gången tar in den brutala omgivningen med alla sina sinnen.

Naalsund minns fortfarande känslan av tvivel. ”Jag kommer aldrig att glömma det där första åket. Det var första gången vi åkte skidor i den här typen av terräng: stora snösluttningar, glaciärterräng, hängdrivor. Förhållandena var långt ifrån optimala, och det här var okänd mark för oss. Vi gjorde nästan allting fel på den resan”, säger han i dag – ungefär 25 år senare.

Hurrungane är lika mycket en känsla som ett bergsmassiv. De glupska, taggiga och tandliknande topparna och glaciärerna väster om Jotunheimen har alltid väckt både fruktan och fascination. Ett crescendo av spektakulär geologi, ett slutackord innan Jotunheimen störtar ner i Sognefjordens vatten. Vid första anblicken en syskonskara av bångstyriga berg i ett evigt topografiskt ungdomsuppror.

Men när du lär känna dem får topparna sina egna unika personligheter. Dyrhaugstind. Nordre Skagastølstind och Soleiebotntind står i främsta ledet och kräver de förbipasserandes uppmärksamhet. Store Skagastølstind står i bakgrunden med orubblig självsäkerhet. Bakom dem gömmer sig de mörkare, mer blodtörstiga Gjertvasstind, Styggedalstind och Sentraltind. Ringstind är den mest pittoreska, Lauvnostind den snälla lillebrodern som hälsar dig välkommen vid grinden.

Området är en ikonisk del av Norges landskapshistoria. Här har glaciärer i miljontals år gnagt på resterna av gabbro från den kaledoniska bergskedjan. Resultatet är ett stjärnformat system av vassa bergskammar som på sina håll reser sig mer än 2 000 meter mot himlen. Varje vinter täcks hela denna komplexa formation av is och snö, glaciärerna fylls på och snöhäng bildar spektakulära överhäng. Labyrinten av dalgångar, vassa bergskammar, raviner och isfall är svår att överblicka. Terrängen avslöjar ständigt nya hemligheter.

”Tusentals resenärer ur alla samhällsklasser har passerat här genom åren, men Horungtinder vinkade förgäves åt dem; inte en enda har känt någon lust att stifta närmare bekantskap med dem”, skrev den norske geologen Balthazar Keilhau när han för första gången beskrev fjällområdet 1870. Keilhaus ord fungerade som omvänd psykologi.

Berättelsen om de ointagliga topparna väckte snarare nyfikenhet än förakt. I det framväxande industrisamhället deltog äventyrare, andra med storhetsvansinne och naturromantiska själar i en kapplöpning om att bestiga topparna under årtiondena fram till sekelskiftet.

I Hurrungane har brittiska adelspojkar blivit män, känsliga konstnärer skakats i själens djup och tystlåtna fjällbönder satt sin omisskännliga prägel på landets historia. Många ville vara först, till en början på de lockande topparna, så småningom längs de mest spektakulära klätterlederna. Besöksantalet lade grunden för områdets första övernattningsställe: Turtagrø Hotel, som invigdes 1888.

Varje sommar och höst kom turister, vandrare och klättrare från Norge och utlandet för att utforska området. Under en tid präglad av nationsbyggande inför Norges självständighet från Sverige 1905 blev hotellet en mötesplats för framstående personer inom politik, konst och näringsliv. Sedan blev det gradvis allt stillsammare. Långsamt, nästan omärkligt, steg glömskans dimma och svepte in topparna. Under 1900-talet hamnade platsen åter i periferin. På 1970-talet förändrades klättringen som sport: tajta stretchbyxor och bultade leder ersatte läderkängor och hamparep.

Hundra år efter glansdagarna besöktes både hotellet och de omgivande bergen främst av nostalgiska, äldre klättrare. Bortsett från enstaka besök av skäggiga bergsbestigare på vinterturer låg bergen öde under den kalla årstiden. Då kom Ole Drægni in i bilden. Han tog över driften av Turtagrø Hotel i mitten av 1990-talet som fjärde generationen i familjen Drægni.

Ole var en driven och äventyrlig person. Redan 1991 var han med och grundade Tinderittet, en telemarkstävling utför Store Dyrhaugstind. Hans förhoppningar om hotellets framtid var lika höga som bergen omkring honom. Ole hade rest mycket och fått nya impulser. Den unge, visionäre hotelldirektören följde sin inre kompass och var inte rädd för att bryta ny mark. Han var övertygad om att skidåkningen kunde blåsa nytt liv i västra Jotunheimen och att våren skulle bli framtidens viktigaste säsong. Frågan var bara hur han skulle få det att hända.

Medan han funderade på dessa frågor kom Jørgen Aamodt och Tor Olav Naalsund inramlande genom hotellets entré. De hade gjort den första skidnedfarten från Vesle Skagastølstind. Dörren till Oles hotell stod vidöppen, och de båda skidåkarna
fick både husrum och fin konjak. ”Vi har Ole Drægni att tacka för att vi blev så ivriga att fortsätta utforska området på vintern. Han såg
möjligheterna, förmodligen i mycket högre grad än vi själva. Han tillbringade sin barndom här. Han var väl insatt i klättringens historia och förstod bättre än någon annan att toppturer på skidor kunde blåsa nytt liv i Turtagrø”, säger Tor Olav.

Tor Olav och Jørgen hör i dag till Norges mest erfarna UIAGM-certifierade bergsguider. Båda hittade ut i den branta fjällterrängen genom sin passion för utförsåkning, både i och utanför preparerade pister. Efter en tid som telemarksåkare (Tor Olav var med i landslaget) upptäckte de att alpin topptursutrustning öppnade fler möjligheter. Lusten att utforska Hurrungane på skidor väcktes när de båda gick en glaciärkurs på Smørstabbreen året innan. Från topparna längre österut kunde de se snöklädda bergssidor som stupade ner i Styggedalen. Båda kände samma oförklarliga dragningskraft.

Hur skulle det kännas att dra skidspår utför så dramatiska berg? Ole förstod tidigt att de var precis den sorts fjällmänniskor som Turtagrø borde locka till sig. De var upptäckare som såg möjligheter med nya ögon. Likheten med de första klättrarna hundra år tidigare var omisskännlig. Han ville återskapa historien. Ett urval av mycket skickliga skidåkare fick särskild behandling på hans hotell under de kommande säsongerna. Ole ringde dem ibland för att diskutera tänkbara turer eller tipsa om möjligheter. Arne Litlere var en av dem som regelbundet följde med på sådana turer, och under en period körde han den långa vägen från Stavanger till Turtagrø flera helger i rad.

En annan profil var den numera bortgångne Fredrik Ericsson, som efter flera säsonger i Chamonix bidrog med erfarenhet av fransk brantåkning.

”Några av åken vi gjorde var utmanande och riskfyllda. De krävde god planering och vi var tvungna att välja dagar med omsorg. Jag minns särskilt åket från Gjertvasstind ner till Maradalen, som jag gjorde tillsammans med Fredrik Ericsson. Vi såg den här rutten på ett flygfoto, jag tror att det var en bild i den gamla klätterföraren för Jotunheimen. Det såg ut som en väldigt otillgänglig linje. Vi var i området i flera veckor innan förhållandena äntligen förbättrades”, säger Jørgen.

För Ericsson och honom blev de gemensamma turerna in i hjärtat av Sogn början på en varaktig vänskap och så småningom en gemensam längtan efter att utforska utförsåkning på ännu större berg. Tillsammans åkte de skidor nerför Laila Peak och Gasherbrum 2 (8 034 meter över havet) i Pakistan samt Kangchenjunga i Nepal. Fredrik omkom senare under ett försök att bestiga K2. Jørgen Aamot förnekar inte att beslutet att sätta stighudar på skidorna i västra Jotunheimen satte sin prägel på hans liv.

Tillbaka på Turtagrø dokumenterades områdets förstagångsåk minutiöst, på samma sätt som klätterturer hade loggförts hundra år tidigare. Många av dessa anteckningar gick förlorade när hotellets huvudbyggnad brann ner till grunden 2001, men legenderna lever vidare som inspirerande berättelser.

Pionjärtiden knöt vänskapsband och väckte uppmärksamhet. Artiklar och bilder från turerna gjorde människor nyfikna på området. Lokalbefolkningens favoritfjäll blev kända i hela landet. År 2001 arrangerades High Camp, den årliga norska topptursträffen, för första gången, intill brandruinerna. Sedan dess har skidspåren i området blivit fler för varje år. Fjäll som förr låg orörda under stora delar av vintern är nu fulla av topptursentusiaster.

Tyvärr fick Ole Drægni aldrig uppleva detta, eftersom han omkom i tsunamin i Indiska oceanen 2004. Våren har blivit den nya högsäsongen, och några av de turer som tidigare bara var kända bland de verkligt inbitna beskrivs nu i turguider och erbjuder populära utförsåk för erfarna skidåkare. I dag är det hans dotter Sofie som driver hotellet.

Tor Olav tänker tillbaka på några av de brantaste turerna med blandade känslor. Som bergsguide har han ägnat en stor del av sitt liv åt skidåkning, men i dag föredrar han mindre riskfyllda åk.

Han har stått nära människor som omkommit i jakten på de bästa skidåken. Han är rädd att människor som saknar den erfarenhet som krävs kan drivas av prestige. ”Jag måste erkänna att det i början fanns en önskan om att skriva historia. Som jag såg det då var brant skidåkning besläktad med klättring. Att vara först med att åka en linje innebar ett inslag av utforskande – man lär känna både bergen och sina egna gränser.”

”I en viss fas av livet kan det vara fascinerande att utsätta sig för svåra och farliga situationer. I dag inser jag att de innebär en risk som är mycket svår att undanröja”, säger han. Han känner fortfarande glädjen i riktigt fina skidåk, men har hittat tillbaka till telemarksskidorna, vilket innebär att han söker utmaningar i något snällare och mindre farlig terräng.

För Jørgen har lockelsen i nya, branta åklinjer i bergen aldrig riktigt släppt taget. ”Jag har lärt känna bergen i Hurrungane allt bättre. Det är ett kompakt fjällområde med många möjligheter. Oftast är jag där och arbetar som guide, men ibland får jag chansen att utforska sådant jag inte har gjort tidigare, framför allt för att ta reda på om det är möjligt. Många åklinjer kräver särskilda förhållanden på glaciärerna och i snötäcket. För några år sedan åkte jag en linje som jag hade lagt märke till 15 år tidigare. Jag gjorde tre försök på den rutten innan det till slut gick”, säger Aamot, som inte känner något behov av att åka samma linje igen. ”Efter ett förståk är jag färdig med den. Äventyret är över så snart jag är nere i dalen igen. Utmaningen i att ge sig ut i det okända är själva kärnan i det här för mig”, säger han.

De två skidåkarna är centrala gestalter i den här sagan om modern skidåkning i Hurrungane, men de är inte ensamma. År 1998 åkte Petter Bolstad och Kristoffer Borgenhov en av områdets mest brutala linjer, från toppen av Styggedalstind ner till glaciären – en linje med en lutning på upp till 60 grader. Helge Stokstad är ett annat namn som dyker upp i arkiven. Han är klättrare och utforskade flera linjer i området, både i Skagadalen och Ringsdalen. Även andra entusiaster bidrog till utforskandet av Hurrungane under 90-talet. En av dem är Pelle Gangeskar, känd som initiativtagaren till Røldal Freeride Challenge. Från 1995 och under åren som följde utforskade han flera av områdets linjer tillsammans med goda vänner.

När han hittade en klätterguide för Jotunheimen 1994 väcktes hans nyfikenhet ytterligare. Med guideboken i handen insåg han snabbt att en genväg via fjällvägen Tindevegen kunde utöka hans lekplats. ”Vi gick inte systematiskt till väga. Vi tog med oss skidorna på vinst och förlust. Vi letade efter fina, branta åklinjer – bland annat uppför rännan vid Austabotntind, vid Solleiebotntind och så långt vi kunde ta oss upp i Nordvestrenna på Storen”, säger Gangeskar.

Men var de först? Flera skidåkare och klättrare hävdar att de har satt sina spår i området. På 90-talet gick ett rykte om att en grupp utländska våghalsar på besök hade åkt linjerna redan på 1980-talet. Kanske är det inte så viktigt. Under 90-talet skedde ett kulturskifte, nya ambitioner kom att prägla en generation skidåkare och liknande drömmar tog form hos flera personer samtidigt. Många av pionjärtidens förstagångsåk är i dag klassiker.

De flesta skidåken och toppturerna i området finns beskrivna i guideboken Toppturar i Sogn, utgiven av Fri Flyt. Några av förstagångsåken finns också dokumenterade i Skifører for Hurrungane, som gavs ut som bilaga till klätterguiden för Jotunheimen. Den finns inte längre att köpa, men du kan kanske hitta den på ett folkbibliotek i Norge.

Kombinationen av en fixerad häl och inspiration från Europa kan förklara varför Hurrungene åter hamnade på kartan. På 90-talet åkte allt fler norrmän till Alperna för att leva skibumliv. Där fick de upp ögonen för toppturer, branta åklinjer och skrönor från galna franska rännor. Under den här tiden började även europeiska brantåkare – som Patrick Vallençant, Jean-Marc Boivin och schweizaren Sylvain Saudan – få legendstatus i vissa kretsar.

Via internet spreds informationen snabbare, och ny inspiration blev tillgänglig för en bredare publik. Arne Litlere är ett namn som ofta nämns i samband med flera av de påstådda förståkningarna i området. Familjefadern bor numera i Molde och är fortfarande en hängiven skidåkare. Ibland saknar han känslan av att åka skidor i brant terräng.

Än i dag kan han känna hur det var när han tog sig ner från ravinen bakom Vesle Skagastølstind till Styggedalen. Svängarna i pudersnön nerför glaciären, bergspelaren som tornade upp sig över dem, den smala passagen som de plötsligt upptäckte och som var nyckeln till att ta sig ner i säkrare terräng.