Hitta en butik
Mountaineeringtrollveggen

Mount Everest: ”Den lyckligaste expeditionen någonsin”1985

A climber in Norrøna gear stands on a snowy mountain peak, holding a Norwegian flag. Mountains and a clear blue sky are visible in the background.

Text: Ralph Høibakk

Photos: expedition members


Published: Feb 4, 2026

MagazineExpeditionHistory

Åtta klättrare – sju norrmän och en britt – reste till Nepal 1985 med målet att få den första norrmannen till toppen av världens högsta berg. Sju av de åtta klättrarna och sju sherpor nådde toppen. Engelsmannen och den världsberömde bergsbestigaren Chris Bonington sade efter hemkomsten: ”Det var den lyckligaste expeditionen någonsin.”

"Mest framgångsrik?" Menade Chris Bonington verkligen lycklig – eller tänkte han på tursam eller framgångsrik? Jag tror att han avsåg ordets alla nyanser.

Med de flesta mått mätt var expeditionen exceptionellt framgångsrik. Alla som verkligen ville nådde faktiskt toppen, utan ens några mindre missöden.

Tur? Absolut. Men inte bara ren och skär tur. Kanske låg turen i hur teamet var sammansatt, i bra utrustning som fungerade väl och i att vädret var lite bättre än väntat.

Lycklig? Kan man vara lycklig när man klättrar mot himlen upp till Mount Everests topp, med praktiskt taget inget syre i luften och i isande kyla, och tillbringar nätterna klaustrofobiskt instängd i en pytteliten sovsäck mellan tre andra personer i ett rangligt tält, med risk för att blåsas ner från berget av de nyckfulla jetvindar som regelbundet sveper över det? Nej, inte ens bergsbestigare är så masochistiska. Men om man efter ungefär två månader kan säga att tre eller fyra dagar var oerhört krävande, men att de övriga dagarna kanske hör till de bästa och mest glädjefyllda man någonsin har upplevt, då kanske turen ändå kan beskrivas som »lycklig«.

Hur kan det vara så?

Den främsta anledningen: Det var Arne Næss Jr:s expedition.

A group of men stand on a mountaintop, posing with a Norwegian flag. Some wear Norrøna clothing.
Gruppbild vid Mount Everests basläger under den norska Mount Everest-expeditionen 1985.

Som ung var Arne en av Norges bästa klättrare. Hans läromästare var hans legendariske farbror, filosofiprofessorn och klättraren Arne Næss den äldre.

Vid 20 års ålder lämnade den unge Arne Norge för att lära sig sjöfart av sin andre farbror, Erling Næss. Bergsmannen inom honom låstes in i ett förseglat rum, gömt djupt i hans hjärta och sinne.

Det kunde bara sluta på ett sätt. Efter 20 år var han rik och missnöjd. Den instängda bergsklättraren inom honom kastade av sig bojorna, rusade ut i det fria och ropade: ”Jag vill till bergen!”

Så vad gör en fyrtioåring som trodde att han hade begravt klättraren inom sig, som vet att han på sin höjd har tio år på sig att ta igen det han gått miste om och som var van vid att lyckas med allt han föresatte sig? Här handlar det inte om en dröm om norska toppar som Gaustatoppen eller Galdhøpiggen. Han vill klättra så högt som möjligt, på världens högsta berg. Hans ambition var inte att bara följa med på någon bergstur vilken som helst. Han ville finansiera och leda den första norska expeditionen till Mount Everest.

A man wearing a Norrøna jacket smiles while holding a Norwegian flag in a snowy mountain landscape.
Arne Næss jr. var initiativtagare och expeditionsledare för den första norska Mount Everest-expeditionen 1985.

Han insåg att han måste lära sig krypa innan han kunde klättra. Därför organiserade och ledde han 1979 en expedition till Numbur, ett då obestiget berg i Nepal på cirka 7 000 meter.

Jag blev medbjuden och fann snabbt en själsfrände i Arne. Vi gillade båda att ha roligt, var tävlingsinriktade, prestationsinriktade och resultatorienterade. Friluftslivet var viktigt för oss, men det var utmaningen, att få utvecklas och att bemästra svårigheterna som var det viktigaste när vi var ute på expedition.

Numbur blev ett bakslag för oss som klättrare. Vi kom inte över 6 000 meter. Interna motsättningar och gräl dränerade laget på energi. Det fanns varken kraft eller entusiasm kvar för att göra det vi hade kommit dit för att göra: bestiga berget.

För Arne var det ett stort nederlag. Det här skulle vara träning och förberedelse inför den stora drömmen: Mount Everest. Var han verkligen kapabel att leda en expedition till världens högsta berg?

Kanske var det som hände ändå till det bästa. Arne lärde sig att klätterlagets sammansättning var avgörande, inte bara för att nå toppen, utan också för möjligheten att uppleva gemenskap, samhörighet och glädje. Lärdomarna från Numbur gjorde Everestexpeditionen 1985 till förmodligen den bäst förberedda och ledda klätterexpeditionen i Himalayas historia.

Arnes centrala fråga var denna: ”Vilka ska jag ta med mig på det första norska försöket att bestiga Mount Everest? Norges bästa och tuffaste klättrare? De som varken känner rädsla eller tvekan inför tunn luft, isande kyla och vinande stormar, som är beredda att ge allt, kanske till och med sina liv, för att expeditionen ska lyckas?”

”Nej”, sa Arne. ”Jag vill ha med mig människor som är tillräckligt duktiga för att nå toppen en bra dag, som har vett nog att avstå när det är livsfarligt, som är villiga att samarbeta och komplettera varandra och som inte spelar taktiskt eller håller igen för att spara krafter till sitt eget toppförsök, och som jag kan svetsa samman till ett oslagbart lag.”

Black and white photo of a group of climbers rappelling down a rock face.  Some are wearing Norrøna gear.
Deltagarna i Mount Everest-expeditionen samlades för en pressbild på det lilla berget Kolsåstoppen utanför Oslo.

Jag är inte säker på att han hade tänkt ut allt det där i förväg, men det var så det blev. För oss andra blev Arne vår ledare. Inte en ledare eller en person som vi hukade inför – vi var alla alltför självständiga för det – utan en person som vi såg upp till och litade fullständigt på, en person som vi gärna följde och som vi var beredda att satsa mycket för.

”Vilka ska jag ta med mig på det första norska försöket att bestiga Mount Everest? De bästa, de tuffaste klättrarna i Norge?”

Sättet han satte ihop Everestlaget på stod inte i någon lärobok. Han bjöd in tjugo av Norges bästa klättrare till en kväll med gryta och öl. Några av dem hörde till de unga lejonen, andra var gamla storheter som delvis hade dragit sig tillbaka. Efter att ha förklarat vad han ville och inte ville med expeditionen bad han alla att skriva ner namnen på de klättrare som de skulle vilja åka på en expedition till Everest med. Enligt Arne var det åtta män som alla valde varandra, däribland han själv. Laget blev därmed följande: Hans Christian Doseth, Håvard Nesheim, Bjørn Myrer Lund, Stein P. Aasheim, Ola Einang, Odd Eliassen, Ralph Høibakk, Chris Bonington.

Vad tyckte Næss om att ta med sig kanske världens främste veteran från Himalaya och expeditionsledare som en vanlig lagmedlem? Hur skulle det bli för Arne att leda en grupp klättrare som alla hade mer erfarenhet av höga berg än han själv? Skulle Chris klara av att vara rådgivare utan befogenhet att fatta beslut? Skulle han kunna svälja att behöva underordna sig en mindre erfaren norsk affärsman som var fast besluten att förverkliga gamla pojkdrömmar?

Arne hade i många år drivit ett eget rederi med goda resultat. Han var van vid att ta ansvar och leda andra människor och att under press fatta viktiga beslut med stora konsekvenser. Men då handlade det bara om pengar, inte om liv eller död. Få av oss trodde på teorin att den som har visat sig vara en bra ledare kan leda vad som helst.

Den skepsisen visade sig vara obefogad. Arne tog tyglarna från första dagen och släppte dem aldrig. Viktiga beslut fattades i mötestältet. Alla som hade något att säga fick komma till tals. Arne var snabb med att sålla bort oväsentligheter och lägga vikt vid det som var avgörande för besluten. Vi kände oss alla allt tryggare med Arne som ledare och fick allt större förtroende för honom. I praktiken var han något så ovanligt som ägare, styrelseordförande och verkställande direktör på samma gång.

Ledarskap är som mycket annat: det ser enkelt ut när det görs rätt, men är så svårt när man står mitt i det. Det är en sak att fatta kloka beslut som skapar trygghet och respekt. Att utvecklas vidare och bli en bra ledare kräver sådana egenskaper som Arne visade prov på: medmänsklighet, omtanke och värme, och en vilja att ta det yttersta ansvaret i krävande situationer.

Hans ledarskap under expeditionen för tankarna till vad den kinesiske vishetsläraren Lao Tse sade om ämnet: ”Den usle ledaren är den som folket föraktar. Den gode ledaren är den som folket vördar. Den store ledaren är den om vilken folket säger: ’Vi gjorde det själva.’”

Arne ansökte om tillstånd att bestiga Everest 1980. Svaret var att det var kö till den önskade leden söderifrån. Nepal tillät på den tiden bara en expedition per led och säsong, det vill säga före eller efter monsunen. Om det var den leden han ville ta skulle han få vänta till 1985. Men andra leder var tillgängliga: västkammen eller nordväggen via Lho La och sydvästväggen före monsunen samt normalleden efter monsunen. Eller varför inte en ny led? Den väldiga Kangshungflanken väntade på den djärve?

Arne måste ha varit frestad att tacka ja till något som skulle ha inneburit att han kunde komma igång snabbare. Han var 42 år och skulle fylla 47 år 1985. Ålder är mer än bara en siffra när det gäller världens högsta berg. Men han föll inte för frestelsen; hans mål och strategi var tydliga. Han ville inte göra något som kunde försämra hans chanser att förverkliga sin tredelade dröm:

1. Led en framgångsrik norsk expedition till Mount Everest.

2. Få den första norska klättraren till toppen utan olyckor.

3. Själv nå toppen efter att de två första målen hade uppnåtts.

Det innebar helt enkelt sydostsidan från Nepal, före monsunen och med syrgas. Inga risktagare som pressade gränserna för att prova något nytt, helst utan syrgastub och mask.

Vi anlände i samlad tropp till baslägret i mitten av mars 1985. Våren är den vackraste årstiden – även i Nepal. Moder Natur hade just vaknat ur sin vinterdvala. Skogar av blommande rododendron klädde dalarna i regnbågens alla färger.

Four people are sitting near a green tent in a mountainous landscape.  A Norrøna jacket is worn by the person to the right.  A pile of rocks with prayer flags is in the background.
Livet i baslägret vid Mount Everest under den norska expeditionen 1985. På den tiden fick bara en expedition åt gången bestiga Everest.

Everests grannar till höger stod och betraktade oss när vi passerade kontrollpunkterna längs vägen. Hon gömde sig bakom Nuptseryggen och visade sig inte förrän vi fick syn på henne från Khumbuglaciären. Då reste hon sig som en rodnande brud med Khumbuisfallet som en slöja längs kyrkgolvet.

Vi vandrade i lugnt tempo för att acklimatisera oss och lära känna våra nya vänner, sherporna. För att försäkra sig om att vi fick de allra bästa hade Arne redan två år i förväg träffat överenskommelser med eliten bland bergssherporna. Med det menar jag de som hade erfarenhet från flera expeditioner. Många av dem hade varit på toppen av Everest, några flera gånger. Han såg också till att de hade de personliga egenskaper som han ville ha i klätterlaget.

Hans starka önskan var att sherporna inte skulle betraktas som inhyrd arbetskraft, utan som våra nya vänner. Vi behövde få dem att känna sig som en del av en stor familj – med en gemensam vilja att förverkliga en dröm vi alla delade. Att han lyckades med detta är en av Arnes främsta bedrifter som ledare.

Three people on a mountain, one person in a red Norrøna suit.
Livet i Everests basläger: Klippning i solen.

Pertemba, Pema Dorje, Tsowang, Ang Rita, Sundare och de andra knöt varma vänskapsband med oss. Banden blev särskilt starka av att flätas samman när vi vandrade hand i hand mot ett krävande mål. Vi tänjde alla på våra yttersta gränser och var beroende av varandra för att överleva. Vänskapen kommer att bestå så länge vi lever. De flesta av oss har återvänt till Nepal för att besöka dem, och de har gjort den långa resan till Norge för att träffa oss igen.

Från det att vi anlände till baslägret tills vi kunde göra det första försöket att nå toppen gick det ungefär en månad. Fyra läger skulle upprättas och förses med förnödenheter. Det högsta på nästan 8 000 meters höjd, mellan Everest och hennes livvakt, det 8 516 meter höga Lhotse.

Arbetsfördelningen mellan sherporna och oss var att vi gick upp och säkrade leden med fasta rep, medan sherporna bar upp utrustningen.

Detta var det klassiska sättet att bestiga de högsta bergen fram till mitten av 1900-talet: en liten armé av bärare transporterade under några veckor tonvis med mat och utrustning till baslägret. Därefter stannade en mindre grupp utvalda medhjälpare kvar och hjälpte under några veckor till att upprätta höghöjdsläger. Till sist var det de starkaste av de tillresta bergsbestigarna som krönte expeditionen genom att nå toppen.

Two climbers on a snowy mountain, one sitting on a Norrøna ladder, the other standing.
Den norska Everestexpeditionen var tvungen att ta sig genom det mäktiga Khumbuisfallet – bland annat med hjälp av stegar som lagts över glaciärsprickorna.

Det fanns kritiska röster i Norge som ansåg att det systemet var föråldrat 1985. Everest bestegs för första gången på det sättet av en brittisk expedition 1953. Därefter hade andra redan nått toppen utan syrgas. Några hade redan bestigit 8 000-meterstoppar i så kallad kapselstil, där små grupper klättrade direkt från baslägret till toppen utan högre läger eller förrådsdepåer. Vid behov ordnade de provisoriska övernattningar längs vägen.

Kritiken är förståelig, kanske rentav berättigad. Det sätt Arne hade valt sågs av många unga klättrare som föråldrat, oattraktivt och osportsligt. På samma sätt som vi i dag tycker att de ändlösa köerna av betalande amatörer som kravlar uppför Everests nakna kropp förnedrar både henne och bergssporten.

Livet i baslägret och på berget blev snabbt rutin. Mer eller mindre på måfå delade vi in oss i små grupper som samarbetade för att hitta leden och säkra den inför senare transporter. Mina kamrater var Haavard och Ola. Inte för att vi hade samma humor eller var jämngamla. Haavard var yngst med sina 28 år, Ola var i 35-årsåldern, medan jag med mina 47 år var äldst bland norrmännen. Men vi kompletterade varandra, och det var inte alltför stora skillnader i vårt tempo eller hur snabbt vi tog oss fram.

Mättältet blev vår dagliga samlingsplats. Vi diskuterade färdvägar och hur det gick framåt, och Arne sammanfattade sedan diskussionerna och fattade beslut. Vi spelade kort, läste böcker och drog bra och dåliga skämt. Det visade sig att Arne och Chris var oslagbara i poker.

Haavard lät sig ryckas med och förlorade nästan motsvarande en läkares årslön innan en skuldsaneringsplan kom på plats.

Vi fick nya förnödenheter varje dag. En dag kom en låda apelsiner. Just då var vi så många i baslägret att apelsinerna bara räckte till en var. Alternativet var att spara apelsinerna åt de tillresta klättrarna. Resonemanget var att de norska klättrarna behövde bilda fler röda blodkroppar för att anpassa sig till höjden, en process som underlättas av C-vitamin. Sherporna, som hela tiden lever på 3 000–4 000 meters höjd, hade en avgörande fördel gentemot oss från låglandet. Vissa menade att de inte behövde apelsiner för att öka produktionen av blodkroppar. Arne tyckte att resonemanget var vettigt och höll med om att klättrarna skulle prioriteras.

Chris arbetade vid isfallet när beslutet fattades. När han fick höra om det sa han att det var en dålig idé: ”Ni har sagt till sherporna att vi alla är lika. Vi bor i samma sorts tält, vi har samma sorts utrustning och vi äter samma sorts mat. Med det här säger ni till dem att vissa är mer lika än andra. Det kan tolkas som att det ni sa bara är tomma ord. Viljan att anstränga sig och ge oss det stöd vi kan behöva när det verkligen blir tufft är mycket viktigare än några extra apelsiner till var och en av oss.”

Arne reagerade som de flesta ledare gör när ett redan fattat beslut kritiseras: med ett klumpigt försök att få revansch. Han upprepade sitt ursprungliga argument och försvann in i sitt tält. Vi andra satt kvar, lite eftertänksamma och grubblande. Hade vi bidragit till att leda in Arne på något som inte var det bästa för expeditionen?

Efter femton minuter kom Arne tillbaka: ”Du har rätt, Chris, det var ett dåligt beslut. Vi har några fantastiska vänner bland sherporna. De måste få veta att de är fullvärdiga medlemmar i vår familj. Självklart ska vi dela med oss till dem.”

Ingen av oss såg detta som ett nederlag för Arne eller som ett försök från Chris sida att ta över ledningen för expeditionen. Tvärtom stärkte det bilden av Arne som en bra, stark och trygg ledare som inte lät stoltheten hindra honom från att lyssna på nya och bättre argument.

Expeditionen var inte bara välutrustad, utan också välorganiserad. Arne hade anlitat sin vän, svensken Christian Larsson, som baslägerchef. På typiskt svenskt vis höll han ”ordning och reda” på vem som befann sig var, liksom på vem som skulle vart och när. Tack vare det fick vi aldrig slut på förnödenheter eller nödvändig utrustning i något av lägren.

Ett av de största hindren för den som vill bestiga Everest är isfallet. Det tog oss en vecka att kartlägga och säkra en väg genom denna 600 meter höga barriär. Det är en brant, kaotisk labyrint av is som spärrar vägen till en dold dal, Western Cwm. Chris kände till isfallet från tidigare besök och spelade en avgörande roll för att hitta en säker väg.

"Den södra bergskammen mellan Everest och Lhotse är på sätt och vis både lockande och frånstötande."

Att kliva in i Western Cwm är som att träda in i en katedral. Det är hisnande vackert. Det känns nästan som om man borde ta av sig huvudbonaden i vördnad. Denna smala dal omges på tre sidor av väldiga is- och klippväggar. Rakt framför oss reser sig Lhotses nordvägg, med altare och predikstol. Till höger avgränsas dalen av Nuptses östvägg. Till vänster reser sig Everests sydvästvägg mot himlen. För första gången kunde vi se ända upp till själva toppen, 2 800 meter ovanför oss.

Ola, Haavard och jag öppnade och säkrade leden till läger 3 på 7 300 meters höjd. Det ligger på en skyddad snöhylla på Lhotseväggen. Sedan tog Bjørn, Odd och Stein över och tog sig över Gula bandet och vidare till Sydpasset och läger 4, det högst belägna lägret på 8 000 meters höjd.

A person wearing a red jacket and Norrøna pants is sitting on a snowy mountainside next to an orange tent. They are holding a radio and have oxygen tanks nearby.
Kommunikation via walkie-talkie mellan ett av höghöjdslägren på Mount Everest och baslägret.

Efter några dagars transport var vi redo för det första försöket att nå toppen. Det var bara mitten av april. Ingen annan expedition hade blivit redo för ett toppförsök så snabbt. Vanligtvis sker det i mitten eller slutet av maj.

Vem skulle få äran att bli den första norrmannen på Everest? Arne hade sagt att han ensam skulle fatta det beslutet. Frågan lämpade sig inte för diskussion i hela gruppen, tyckte han. Egenintresset kunde överskugga vad som var bäst för expeditionen.

Samtidigt hade han sagt att han inte tänkte välja ut sig själv. Tvärtom skulle det bli hans tur tidigast efter att vi andra hade fått chansen. Han hade också sagt att vi hade tillräckligt med tid och utrustning för att alla som ville försöka skulle få göra det. På så sätt slapp han manövrera för att komma i rätt läge.

Arne bestämde att Haavard, Ola och jag skulle göra det första försöket. Ang Rita och Pema Dorje skulle vara våra sherpapartner. Arne ville inte att någon skulle säga att sherporna hade släpat med sig norrmännen upp till toppen.
Därför ville han att var och en skulle bära med sig det han behövde av syrgas, kläder, mat och dryck från det högsta lägret.

Det fanns inga förnödenheter ovanför det.

Två dagar efter oss skulle Bjørn, Odd och Chris ge sig av med tre sherpor. Arne och Stein P. stod på tur några dagar därefter. Alla ville få en chans.

Den södra bergskammen mellan Everest och Lhotse är på sätt och vis både tilltalande och frånstötande. Den är sadelformad, med vackert böljande kurvor upp mot bergen och ner mot låglandet. Men terrängen berättar också en annan historia. Här är det kalt, med bara lite hårt packad snö mellan klipporna. Varför finns det inte mer snö här, som det gör högre upp och längre ner? Svaret är att Sydpasset är en vindtunnel. När luften pressas upp från Western Cwm eller från Kangshungglaciären på andra sidan kan den nå orkanstyrka när den sveper över passet och blåser bort allt som sitter löst eller sticker upp.

A man in a blue Norrøna jacket and red pants climbs a snowy mountain.  He's using a rope and a yellow device.
Expeditionsledaren Arne Næss jr tar en välförtjänt paus på väg upp till läger 4 på Mount Everest 1985.

Det är inte lätt att komma till ro i början på 8 000 meters höjd. Det blir inte heller mycket vila att tala om. Vi hade kommit överens om att ge oss av klockan ett på natten.

Det blev inte så. Norrmännen var redo, men märkligt nog var sherporna inte det. Klockan var nästan halv fem innan vi gav oss av.

Ryggsäcken var tung, närmare 20 kilo. Förutom mat, kläder och dryck innehöll den två syrgasflaskor av stål som vägde 7,5 kilo vardera. Jag kände mig liten och sårbar. Haavard och Ola verkade inte ha några problem. Jag försökte låtsas att det gick lika bra för mig.

De första hundratalen meter går över blåis. Inte brant, men hård som stål. I kolmörkret är det avgörande att stampa i stegjärnen ordentligt så att färden inte slutar med att du störtar ner mot klipporna vid Sydpasset.

Längre upp reser sig sydostflanken allt brantare. Här är det antingen snö eller klippa. Terrängen inbjuder till mer klassisk klättring där man får ta händerna till hjälp, något vi är vana vid från norska fjäll. Vi hade inte satt upp några fasta rep ovanför det högsta lägret. Var och en fick själv ansvara för sin säkerhet.

Efter några timmar nådde vi den så kallade Balkongen på sydostkammen, på drygt 8 500 meters höjd. Solen hade gått upp, men hade fram till nu varit dold bakom berget. I skuggan var det närmare 30 minusgrader. Här stod vi i den värmande solen och blickade ut över Himalayas sagolika bergstoppar. Världen var stilla och vänlig. Alla andra toppar låg lägre än vi: Lhotse på 8 500 meter, Makalu på 8 400 och Cho You på 8 200. Sydostkammen upp till Sydpasset var snötäckt och såg inbjudande ut. Vi kunde också se den lodräta klippväggen vid det sista hindret före själva toppen: Hillary Step. För första gången vågade jag tro att vi skulle ta oss ända upp.

Vi bytte till den oanvända syrgasflaskan. En full flaska räcker i åtta timmar med ett flöde på två liter syrgas per minut. Hittills hade vi varit sparsamma med förbrukningen. Den andra, som var halvfull, sparades till återresan.

Two people wearing Norrøna gear climb a snow-covered mountain.
Två av de norska bergsbestigarna på väg upp till Mount Everests sydtopp 1985.

Ang Rita fortsatte i täten. Han klarade sig utan syrgas hela tiden, av princip. Han hade krafter som ett helt kärnkraftverk. Vi undrade om han knaprade på anrikat uran i stället för den korngröt vi andra åt till frukost. Jag gick bakom honom och tyckte att det gick lite långsamt. Otåligt skruvade jag upp syrgastillförseln en aning och gick förbi honom. Jag såg mig inte om förrän jag stod på Sydpasset. De andra syntes inte längre bakom mig. I stället stirrade jag på den knivskarpa sydkammen och på Hillary Step. Där bakom, utom synhåll, låg toppen. Bara hundra meter ovanför mig. Jag kunde sträcka ut handen och hälsa på den. Jag tvivlade inte längre. En lavin av glädje och förväntan vällde genom mig: vi skulle nå toppen!

Det var en kort bit ner till sänkan mellan Sydpasset och Everest. Jag stod där och undrade: skulle jag bara fortsätta, eller skulle jag vänta på Haavard och Ola? Den själviska delen av mig tvekade inte: "Du pulsade ensam genom lössnön upp till Sydpasset. Nu kan du bli den första norrmannen på Everests topp. Gå!" En annan del av mig hörde Arne säga: "Vi är en familj. Vi gör det här tillsammans. Arm i arm, inte var och en för sig." Jag tvekade inte om vad han skulle ha gjort.

Det gjorde hela skillnaden. Det hade varit vindstilla på balkongen. Nu blåste det lite, kanske en lätt bris. Jag hittade en klipphylla i lä, tog av mig syrgasmasken och satte mig i snön. Lhotse syntes bakom Sydpasset. Dagdrömmaren i mig vaknade till liv. Jag lekte med tanken på att bestiga världens fjärde högsta berg direkt efter att ha varit på Everest.

Plötsligt väcktes jag ur dagdrömmen av snö som föll på mitt huvud. Ungefär en halvtimme hade gått. Jag kunde inte se Haavard och Ola. Kunde något ha hänt?

Jag gick tillbaka upp till Sydpasset. De stod 50 meter längre ner tillsammans med Ang Rita och Pema Dorje.

”Vad är det som händer?” frågade jag. ”Sherporna säger att vinden tilltar. Snart blir det livsfarligt”, svarade de. Jag stirrade på Pema Dorje. Han nickade och pekade upp mot krönet. Där drev vinden redan snö ut över avgrunden i öster. Men det såg inte omöjligt ut. Vi hade varit ute i kylan förr. Kunde det vara så att sherporna inte brydde sig längre, att de ville ner till tälten? Båda hade nått toppen under tidigare expeditioner, Ang Rita faktiskt två gånger.

Jag var inte på humör att förhandla eller vända om. Tillsammans med Haavard och Ola tog jag mig tillbaka upp till Sydpasset. Ang Rita och Pema Dorje stod kvar. Vid Sydpasset var vinden starkare. Det var svårt att stå upprätt. I vindbyarna var vi tvungna att gå ner på knä och hålla oss fast med en isyxa.

Just där och då förstod jag inte vad som hände. Det var omöjligt att ta in. En timme tidigare hade solen skinit och en mild bris blåst. Nu låg snön tjock och vindbyarna nådde stormstyrka. För en timme sedan var jag helt säker på att jag skulle nå toppen.

Nu ville Everest och vädergudarna stänga dörren för oss. Skulle vi försöka kämpa oss igenom ändå? Vore det vansinne att vända om så nära toppen? Var jag en idiot som hade väntat?

Förnuftet och uppgivenheten segrade. Vi vände om. Jag blev ensam kvar på vandringen. Inom mig rasade en strid. Raseriet och självanklagelserna turades om att ta överhanden. Förbannade Everest och vädergudar! Förbannat att vi gav oss av för sent! Förbannad vare min egen rädsla och feghet! Jag kommer aldrig tillbaka hit!

Along the way, something happened that untied the knots inside me. I passed the body of a woman who had died on Everest six years earlier. We hadn't seen her in the dark on the way up. She sat halfway frozen into the ice. The hood of her down jacket had blown open. Her long, black hair fluttered in the wind. Her eyes and mouth were half open. It almost looked like she was just sitting and resting for a bit before moving on.

Det blev lugnare i huvudet och bröstet. Jag hade inte blivit den förste norrmannen på Everest. Men jag överlevde. Och jag kände att jag ville försöka igen, om det var möjligt.

Två dagar senare gav sig Bjørn, Odd och Chris av från det översta lägret. Vi följde dem med kikare från läger 2 på 6 400 meters höjd. De såg ut som sex små tennsoldater som turades om att ta sig de sista metrarna längs kammen. Arne fick kontakt med Bjørn via walkie-talkien. "Är ni på toppen?" "Jag är inte helt säker, men det går utför åt alla håll", knastrade det ur apparaten. "Underbart", ropade Arne, "jag älskar dig!"

Three mountaineers on a snowy mountain peak.  A Norrøna jacket is worn by one of the climbers.
Scener från Mount Everests toppmassiv 1985: en grupp klättrare i den norska expeditionen närmar sig toppen, njuter av den obeskrivliga utsikten från själva toppen – och återvänder strax därefter.

Senare fick vi höra att Chris var så trött på Sydpasset att han ville vända om. Odd, som är världens mest omtänksamma människa, tyckte att de andra måste följa med honom tillbaka. ”Inte en chans!” skrek Bjørn. ”Klockan är bara tolv och vädret är perfekt. Drick lite och ta en matbit, så fortsätter vi.” När det gäller viljestyrka är Bjørn som Henrik Ibsens rollfigur Brand, vars ”järnhårda vilja är antingen en förbannelse eller en välsignelse”. Bjørns järnvilja var en välsignelse den dagen och smittade av sig. Alla sex nådde toppen.

Arne, Stein P. och vi tre från det första försöket satt i läger 2 och gladde oss åt att expeditionen nu hade nått sitt huvudmål: den förste norrmannen hade nått toppen av världens högsta berg. Arne vågade inte låta glädjen ta överhanden: ”För Guds skull, var försiktig, Bjørn. Se till att du kommer hela vägen ner.”

Jag var stolt och glad för Arnes och de sex på toppens skull. Samtidigt var jag avundsjuk. Under färden hade jag försökt intala mig att det viktigaste var själva expeditionen, att vara tillsammans med goda vänner och tillbringa tid i de vackra bergen, snarare än att nå toppen.

Fel! Det räckte inte att ha varit uppe vid Sydpasset och veta att jag hade styrkan att ta mig hela vägen. Jag kände ett starkt behov av att få min egen stund på toppen.

”Kan Haavard, Ola och jag göra ett nytt försök tillsammans med dig och Stein?” frågade jag Arne. Han tvekade inte. ”Vi har tillräckligt med utrustning och mat. Följ med oss.” De skulle vänta i läger 2 tills toppgruppen hade kommit ner i säkerhet, innan de påbörjade det sista försöket. Det skulle ge mig ett par dagar att besöka min fru, som låg sjuk i Pheriche på 4 300 meters höjd, en lång dagsvandring från baslägret.

När jag återvände till baslägret fick jag veta att Arne och Stein redan hade påbörjat sitt toppförsök. De var på väg till läger 3. Jag blev helt ställd. Det skulle vara omöjligt att hinna ikapp dem. Och det skulle inte komma några fler chanser. Jag förstod Arne. På Everest är det vädret som bestämmer. Man kan inte säga åt solen, vinden och molnen att vänta tills Ralph kommer tillbaka från Pheriche.

Jag var rasande. Inte på Arne, utan på ödet, på vädret och framför allt på Everest. Jag skällde ut henne och anklagade henne för att vara nyckfull och opålitlig. När jag hade fått ur mig ilskan hände något märkligt. Det var som om Everest sa: ”Ta det lugnt, Ralph. Du kommer att få en ny chans.”

Det var kanske lite naivt, men jag litade på henne. Haavard och jag satte igång med att packa den extra utrustning vi behövde för att kunna följa med Arne och Stein. Ola tackade nej till att göra ett nytt försök.

Everest lyckades övertala vädergudarna att tvinga Arne och Stein att ta sig ner från läger 3. Det innebar att vi skulle samlas i läger 2 för ett sista försök.

Några dagar senare gav vi oss alla av från Sydpasset. Vi hade med oss Ang Rita och Pema Dorje från det första försöket, liksom Tsowang och Sundare.

Återigen kändes det som om jag sattes på prov. Först lossnade en stegjärn på blåisen ovanför Sydpasset. Det var oerhört svårt att få på det igen, stående på ett ben i det becksvarta nattmörkret. Sedan fick jag diarré och ställdes inför det omöjliga valet mellan att göra på mig eller ta av mig en del av kläderna.

Efter att ha uträttat mina behov och torkat mig i baken med iskall snö var jag rejält nedkyld. Några av mina fingrar och tår var kritvita och bortdomnade. Att fortsätta skulle vara att be om köldskador och amputation. Jag mindes vad Arne den äldre hade lärt mig: "Toppen är inte värd en fingerled."

"Fortsätt ni", sa jag till Arne, "jag stannar här och försöker få upp värmen. Om jag blir varm kommer jag ikapp. Annars går jag tillbaka till läger 4." De andra försvann uppåt mot Sydpasset.

Efter vad som kändes som en evighet utan förbättring började det äntligen sticka i fingrarna. Stickningarna ersattes av intensiv köldsmärta. Ett smärtsamt men gott tecken.

"Toppen är inte värd en fingerled."

Everest gav upp sitt motstånd. Jag hade klarat prövningarna. Uppe på toppplatån gav hon mig en välkomstgåva: en sten som hade fastnat i mina stegjärn. Det var första och sista gången det hände. Jag lossade den, tackade och stoppade den i fickan.

Tre meter från toppen stannade Sundare. Han hade gått före mig och brutit spår. Sedan vände han sig om, log och vinkade generöst fram mig att gå först. Det kändes fel. Jag såg på Pema Dorje bakom mig. Han räckte mig sin arm. Tillsammans gick vi alla tre arm i arm de sista metrarna. Det kändes som ett varmt exempel på det Arne hade velat och arbetat för: vi hade blivit en familj.

Arne, Stein och de andra följde efter. Jag var ivrig att påbörja nedstigningen. Vi hade bara klarat av halva vägen. De flesta olyckor sker under nedstigningen. Men Stein hade ett ess i rockärmen. Han tog fram ett paket ur ryggsäcken. Ur paketet plockade han fram en drake. Det var otroligt: Han ville sätta världsrekord i drakflygning.

Jag stirrade på honom när han lyfte draken och väntade på vinden. Men nu retades Everest med oss. Det var alldeles vindstilla. Inte ens en antydan till vind. Jag kände hur min rastlöshet lade sig. Vi hade gott om tid. Stein hade påmint mig om att vår vandring egentligen bara var en lek för stora pojkar. Hans drake lyfte aldrig, men jag kände hur min inre drake tog till väders. Den svävar fortfarande där uppe då och då.

A person in a red and blue jacket is standing on a snowy mountain peak holding up a flag with an ice axe. They are looking over a vast mountainous landscape.
Den norska Everestexpeditionen 1985 var mycket framgångsrik: sju klättrare och sju sherpaklättrare nådde toppen.
”Men nu retades Everest med oss. Det var alldeles stilla. Inte ens en antydan till vind.”

Vi kom tillbaka till läger 4 tidigt. Vi skulle lätt kunna ta oss ner till läger 3. Det kunde innebära skillnaden mellan liv och död. Sydpasset är en farlig vindtunnel. Läger 3 på Lhotseväggen ligger väl skyddat. Men Stein var utmattad. Han behövde hjälp och hade inte krafter att fortsätta. Dessutom var Tsowang snöblind och hade svåra smärtor. Någon måste stanna i läger 4 och ta hand om dem. Men vem?

”Haavard och Ralph, ni går ner till läger 3”, sa Arne. ”Ang Rita och jag stannar här med Stein och Tsowang. Om allt går bra kommer vi efter i morgon. Annars får ni sätta igång en räddningsinsats.”

Det var tydligt att det var kaptenen som talade. Han tänkte inte sätta sig i en livbåt och lämna andra att kämpa med ett skadat fartyg. Arne hade inte bett om att hamna i den här situationen, men händelsen bekräftade och förstärkte bilden av honom som en
enastående skeppare och ledare.

Resten är historia. Det som såg ut att bli ett ändlöst triumftåg tog sin början: den ena festmiddagen efter den andra, ett storslaget mottagande på Fornebu flygplats hemma i Norge, ett enormt medieuppbåd, en tv-film, en bildvisning i aulan vid Universitetet i Oslo, en audiens hos kungen och en boklansering. Arne utnämndes av kungen till kommendör av Sankt Olavs orden. Till sist blev han, likt en lyckligt lottad groda, kysst av prinsessan: sin blivande fru Diana Ross.

Det hjälpte att Chris Bonington, som mycket väl kan vara världens mest kända bergsbestigare, hade varit där och med hjälp av Odd och Bjørn förverkligat en livslång dröm. Han fick också den engelskspråkiga världen att få upp ögonen för vår satsning genom att kalla den ”den lyckligaste expeditionen någonsin”.

Var det motiverat? Ur ett idrottsligt perspektiv, nej. Det var snarare ett steg bakåt. Men när det gällde att uppnå Arnes mål var det en enorm framgång. Det verkar nästan som om det var något Norge behövde just då. Under några år fick vi stå ut med att bli slagna av våra stora rivaler, svenskarna, i längdskidspåret. De fick vänta ända till 1991 innan den första svensken nådde Everests topp.

Group of people celebrating at the top of a mountain. Some people are wearing red jackets and others are wearing Norrøna clothing.
Alla expeditionsdeltagare samlades vid böneflaggorna i baslägret.