Hitta en butik
Mountaineeringtrollveggen

Great Trango Tower1984

A rock climber rappels down a steep cliff face. The climber is silhouetted against a bright sky.  The mountain is in the background.

Text: Eivind Eidslott

Photos: expedition members


Published: Jan 23, 2026

MagazineExpeditionCultureHistory

"Det är fortfarande svårt att prata om Trango. Jag har ett förvånansvärt tunt skal. Mina känslor ligger precis under ytan," säger den norske äventyraren Stein P. Aasheim.

"Titta på den där linjen." Hans Christian Doseth, en 23-årig klättrare från Åndalsnes, står hemma hos Stein P. Aasheim i Oslo, Norge. Året är 1982. På väggen hänger en bild av ett enormt berg i Karakorum, Pakistan. Hans Christian följer en tunn, svart linje på bergväggen med fingret.

Han ser en klätterled.
En led som ingen har försökt klättra.
Drömmen om Great Trango Tower föds.

Två år senare, i juni 1984: Det är dags att förverkliga drömmen. Hans Christian har fått med sig inte bara Stein utan också klätterkamraterna Finn Dæhli och Dag Kolsrud.

Tillsammans utgör de ”Den norska Trangoexpeditionen 1984”. Ett antal sponsorer har anslutit sig – däribland Norrøna Sport, Pakistan International Airlines och en tobaksproducent.

De fyra norrmännen, som var och en har med sig 180 kilo bagage, tar farväl av sina vänner och flickvänner och går ombord på ett plan till Islamabad. De ger sig av på vad den amerikanska tidskriften "Climbing" senare kommer att ranka som en av historiens största bergsbestigningsbedrifter.

Männen bidrar till projektet med bred erfarenhet – från Himalaya, Trollveggen, Yosemite, Mount McKinley, Eigers nordvägg, vinterklättring i norska Hurrungane och modern klippklättring i södra Frankrike.

De kommer med skyhöga ambitioner.
Och de har med sig den där enda bilden av bergväggen.
Det finns ingen annan bild att få tag på.
Bergväggen ser så enorm, så lodrät, så imponerande ut. Kan den verkligen se ut så?
Det gör den.
Great Trango Tower står där och väntar.

"Titta på den där linjen."
A man wearing a yellow and blue jacket, helmet, and gloves is rock climbing with a yellow rope. He is looking up at the snow covered mountain face.  He appears to be using a belay device and climbing toward a snow covered ridge.
Ett ikoniskt fotografi av Hans Christian Doseth som studerar klätterleden längre upp på Great Trango Tower 1984.

Historien har berättats många gånger. Varje norsk klättrare kan den utantill. Hans Christian, Finn, Dag och Stein övervinner otroliga logistiska utmaningar liksom tunn luft, dåligt väder och svåra klätterpassager. Steg för steg tar sig männen uppför Trangos östvägg.

Snart är toppen inom räckhåll.
Men efter fyra veckor på bergväggen börjar provianten ta slut.

Efter en känsloladdad diskussion – medan de hänger i portaledgetält flera tusen meter ovanför Baltoroglaciären – erbjuder sig Dag och Stein att ta sig ner. Med tanke på hur lite mat som finns kvar är det enda sättet för någon av dem att kunna nå toppen.

A man wearing a red jacket and a beanie is sitting in a red tent attached to a sheer rock face. He is smiling and appears to be enjoying the view of a snowy mountain in the background.  A yellow device is visible in his blue sleeping bag.  A white box and climbing equipment are also in the image.
Dag Kolsrud njuter av musik från den tidens gula freestyle.

Hans Christian och Finn fortsätter uppstigningen.

Den 4 augusti 1984 ser Stein sina två vänner genom kikaren.
Hans Christian och Finn står på toppen av Trango.
På toppen av den internationella bergsbestigningen.
Den norska Trangoexpeditionen har åstadkommit något som ingen trodde var möjligt.
Expeditionens medlemmar har öppnat en av världens mest krävande klätterleder.
De har segrat.

Men under nedstigningen flera dagar senare går något fel.

Hans Christian och Finn omkommer i en olycka.
Hela den norska klättrarvärlden är i chock.
Två av Norges främsta bergsklättrare är borta.
Väl hemma i säkerhet, men med resans fysiska och psykiska påfrestningar fortfarande i färskt minne, skriver Stein boken Trango – triumf och tragedi.
Det är en av bergsbestigningslitteraturens starkaste berättelser.
En bibel för generationer av norska klättrare.
En evig inspirationskälla.

Många år har nu gått sedan den norska leden uppför Great Trango Tower öppnades.

”Det känns overkligt att tänka på att jag var med på den expeditionen”, säger Stein P. Aasheim. Över en espresso i centrala Oslo går hans tankar tillbaka till 1984. ”Det känns overkligt att tänka på att jag hängde där uppe på klippväggen. Det var en helt galen känsla, något jag aldrig hade känt förut och aldrig har känt sedan dess.”

– Vad menar du med overkligt?
”När jag läser om den norska ledens internationella anseende, när jag hör om bokens ställning, när jag hör folk prata om Hans Christian och Finn – då tänker jag: ’Oj, är jag en del av det här?’ Å ena sidan är jag stolt över att ha varit med och etablerat den norska leden. Å andra sidan hade jag mycket hellre sett att vi alla hade kommit hem än att det i dag finns en ’norsk led’ på Trango. Men mitt liv hade sett helt annorlunda ut om det hade blivit så. Jag hade haft en annan familj. Mina barn hade inte funnits. Jag blir tokig bara av att tänka på det.”

År 1984 gifte sig Hans Christian Doseth och den välkända klättraren Ragnhild Amundsen. Ett och ett halvt år efter olyckan på Trango blev Stein och Ragnhild ett par.

"Trango var en överväldigande upplevelse. Resan påverkade mitt liv på ett djupt och bestående sätt."

"Det är inte lätt att sätta ord på det här", säger Stein.
"Trango var en överväldigande upplevelse. Resan påverkade mitt liv på ett djupt och bestående sätt."

– Önskar du att folk slutade fråga dig om Trango?
"Nej. Det var en historisk händelse inom norsk klättring. Det är inte så att jag inte vill att folk ska prata om det. Det har ju trots allt gått 25 år. Nu försöker jag ta upp Trango i några av mina föredrag."

– Vad berättar du?
”Jag ger min version av resan. Många har förstås läst boken, men jag förstår att det är spännande att höra mig berätta om den på plats. Jag pratar också om vad vi klättrare egentligen söker. När man blir äldre är det naturligt att se på livet på ett annat sätt än när man var ung och odödlig. År 1984 sa jag: ’Jag klättrar inte på grund av faran, utan trots den.’ Det har förändrats. Nu säger jag som det är: ’Jag klättrar för att det är farligt.’ Det blev väldigt tydligt för mig sommaren 2008.”

– Vad hände?
”Jag klättrade uppför Trollryggen med Ralph Høibakk och Odd Eliassen. Ralph ville fira att det hade gått 50 år sedan han och Arne Randers Heen gjorde förstabestigningen av toppen. Först hoppades vi att den talangfulle unge klättraren Bjarte Bø skulle följa med oss. Men när det visade sig att han inte kunde, sa vi: ’Vad fan’, och körde på ändå. Tre gamla gubbar på en enorm klippvägg. För oss var det tuff klättring. Vi var oroliga där uppe, vi var rädda. Och när vi äntligen nådde toppen stod vi bara där – tre gamla gubbar – och grät.”

"Många klättrare rättfärdigar risken genom att säga: 'Att köra bil är också farligt.' Det kan jag inte förstå. Jämförelsen är irrelevant."

– Grät du?
”Åh, ja. Och jag har tänkt mycket på de där tårarna. Det var en så stark upplevelse. Sällan har jag känt så tydligt vad det innebär att vara vid liv. Jag tänkte att det måste vara det här allt handlade om. Det här var belöningen för att våga – och för att lyckas med något så nära gränsen för vad vi klarar av. Sedan, bara två dagar senare, vändes allt upp och ner. Mitt i natten ringde telefonen, och jag fick höra att Rolf Bae var försvunnen på K2.

"Bara några månader före olyckan på K2 hade Rolf Bae ingått i ett norskt klätterlag som upprepade bestigningen av Great Trango Tower via den ”norska leden”. Rolf hade pratat mycket med Stein om resan. Han berättade för Stein att det var Steins bok om Trango som hade fått honom att börja klättra. Med tiden lärde de två känna varandra väl. Respekten var ömsesidig. De hade börjat planera en gemensam expedition till Antarktis.

"Det var obegripligt att Rolf kunde försvinna på K2. Plötsligt blev klättringen absurd."

– Hur menar du?
"Alla de där vackra tankarna om klättring, alla stora ord om vad klättringen ger oss – allt bygger på att man kommer ner med livet i behåll. Annars betyder klättringen ingenting."

A green backpack with grey straps and a blue sleeping pad strapped to the side, resting on rocks in front of a mountain range.  The backpack has a logo that reads "Norrøna Sport".  The mountains are snow-capped.  There is a blue sky in the background.
Skönt att ta en paus och lägga av sig ryggsäcken under vandringen på Baltoroglaciären, på väg mot Great Trango Tower, 1984.

"Många klättrare rättfärdigar risken genom att säga: 'Det är farligt att köra bil också.'"

"Det kan jag inte förstå. Jämförelsen är irrelevant. En av anledningarna till att klättra är just att det är farligt – tillfredsställelsen i att bemästra och övervinna förhållandena när ett fall skulle vara dödligt. Nyfikenheten, de fysiska utmaningarna, närheten till döden – allt detta är viktigt. Det finns inget hisnande med en bilresa. Men efter en stor klättring är lyckan man känner rent berusande."

– Är du beroende av den känslan?
"Det är en bra fråga. Jag är på sätt och vis beroende av belöningen som klättringen ger. Av vinsten. Jag kanske är beroende av att få uppleva höjdpunkter som de flesta människor aldrig kommer i närheten av i sina liv. Många frågar vad det är för mening med att klättra när riskerna är så uppenbara. Men jag accepterar inte den frågan längre. Det de egentligen frågar är: 'Kan du förklara meningen med livet för mig?' Vad fan ska jag svara på det? Ingen frågar människor som lever som alla andra varför de lever som alla andra. Så fort man avviker från normen ställs man mot väggen och måste rättfärdiga sitt sätt att leva. Man tvingas svara på omöjliga frågor."

– Förändrade Trango ditt förhållande till klättring?
"Nej, jag fortsatte att klättra. Bara ett år senare, 1985, var jag på Everest. Det var först när jag fick barn som jag verkligen förändrades. Då drog jag ner på klättringen på de höga bergen i Himalaya. Jag minns när jag tog farväl av familjen innan jag reste till Drang Rag Ri i Himalaya 1995. Min dotter klamrade sig fast vid mig i trappan och skrek: 'Jag vill inte att du ska dö på berget, pappa.' Det tog mig hårt. Så hårt att jag knappt kan prata om det. Det var då jag till fullo insåg vad det innebär att vara pappa. För min del var det slutet på klättringen på höga berg i Himalaya."