Hitta en butik
Mountaineeringfalketind

Antarktis: Ulvetanna2006

A person rappelling down a rock face in front of a snow-covered landscape.  The person is wearing a red jacket and black pants. A red tent is visible on the rock face.  A green climbing nut hangs below the tent.

Text: Robert Caspersen

Photos: expedition members


First published: Oct 16, 2023

MagazineExpedition

Det är inte bara isoleringen som får Antarktis att kännas som världens ände – som sista stoppet innan månen. Logistiken och kostnaden för att ta sig dit påminner också om en rymdodyssé. Därför kändes det som ett stort privilegium att återigen få sätta foten på denna väldiga kontinent i november 2006.

Vårt främsta mål var Ulvetanna (2960 m), en majestätisk topp i bergskedjan Fenriskjeften i Drottning Mauds land. Toppen bestegs för första gången i februari 1994 av Ivar Tollefsen, Sjur Nesheim och mig, via västväggen. Under samma expedition gjorde Trond Hilde och Thomas Cosgriff ett misslyckat försök på nordväggen. Nu var Ivar, Trond och jag tillbaka, tillsammans med Stein-Ivar Gravdal, för att försöka ta revansch. Vi hade drömt om Ulvetannas obestigna väggar i nästan 13 år.

Medan västväggen, som vi klättrade 1994, består av 500 meter flackt lutande klipphällar följda av brantare väggklättring under de sista 450 metrarna, är nordväggen lodrät eller överhängande under större delen av sina 1 000 meter. Bergets brantaste och högsta vägg är dock östväggen, med en imponerande fallhöjd på 1 200 meter. Med lite sol under dygnets varma timmar och stor utsatthet för de förhärskande katabatiska vindarna framstod den här väggen som den största utmaningen för oss. Därför var den vårt främsta mål.

A tall, jagged, brown rock mountain rises up against a clear blue sky. The mountain is surrounded by white snow.
Ulvetannas nordvägg reser sig som en raket ur glaciären. Klätterleden går upp mitt på väggen, och bestigningen var den andra av berget. Ulvetanna bestegs för första gången i februari 1994 av Ivar Tollefsen, Sjur Nesheim och Robert Caspersen via västväggen.

Men våra förväntningar var måttliga. Trond och jag hade redan rekognoserat östväggen 1994, och eftersom vi inte hittade några sammanhängande formationer hade vi bedömt den som omöjlig att klättra. Men efter år av bortträngda minnen och livliga drömmar hade jag blivit övertygad om att det måste finnas en led uppför denna imponerande klippvägg.

Nu, äntligen tillbaka efter alla dessa år, närmade vi oss bergväggen med vördnad och lät blickarna febrilt söka efter formationer i berget. Ju närmare vi kom, desto tydligare blev det att leden jag hade drömt om aldrig skulle bli verklighet. En halv kilometer från väggens fot slutade vi dra de tunga pulkorna med klätterutrustning och fortsatte med bara en kikare.

På nära håll bekräftades bara våra värsta farhågor. Formationerna vi hade upptäckt på våra gamla fotografier visade sig bara vara geologiska intrusioner, mörka eller ljusa ådror av andra bergarter insprängda i den kompakta klippväggen. De första formationerna som gick att klättra på fanns 600 meter ovanför marken! Verkligheten var hård men hisnande vacker.

Vi kom snabbt över besvikelsen och tröstade oss med att en led mitt på den formationslösa östväggen förmodligen aldrig kommer att klättras, åtminstone inte i någon vettig stil. Och viktigast av allt: vi hade en fantastisk plan B – den ännu obestigna nordväggen.

A climber rappelling down a sheer rock face with a yellow tent and gear hanging from the rock. The background shows a snow-covered landscape.
Klippkvaliteten var överlägset den bästa vi hade upplevt i Dronning Maud Land. Vi följde små och intrikata klippformationer, och klättringen var fantastiskt luftig.

Fulla av förhoppningar började vi flytta vårt basläger till bergets nordsida. Vi visste att vi stod inför en stor utmaning. År 1994 hade Trond och Thomas bara klättrat fyra replängder på nordväggen innan de avbröt försöket. Klättringen hade varit riskfylld, med två replängder graderade A4. De hade helt klart försökt följa den mest uppenbara linjen på väggen, men formationerna var grova och berget verkade löst. Det lockade inte att göra ett nytt försök längs deras linje. Men jag hade ett vagt minne från 1994 av en alternativ, mindre uppenbar linje, hundra meter åt vänster. Förhoppningsvis var inte även den ett verk av mina bortträngningar och livliga drömmar...

Runt hörnet på berget reste sig nordväggen som en raket, tusen lodräta meter upp från isfältet. Vilken gåva! En närmare granskning med kikare bekräftade snart att det faktiskt fanns en tunn linje av svagheter till vänster om väggens mitt. Nu var vi på gång!

Början av den första replängden satte ribban för vad som komma skulle: femton meters balansgång på skyhooks, försiktigt placerade över tvivelaktiga kristaller, för att nå den första sprickan. När jag tittade ner på det ensamma repet som löpte helt utan mellansäkringar ner till Stein-Ivar fick min förtjusning en bitter bismak av skräck. Jag märkte att han hade tagit några steg åt sidan och inte var särskilt fokuserad på att hålla i repet, men jag klandrade honom inte. Han hade säkert fått nog av att bombarderas av små stenflisor, och repet var ändå inte till mycket hjälp.

Bergkvaliteten var precis som väntat: kraftigt frostsprängt berg med grov och skivig struktur. Flak i alla storlekar höll sig nätt och jämnt kvar på väggen, och sprickorna bestod av flera lager berg, som en sandwichkonstruktion, men utan det oumbärliga lim som skulle hålla ihop allt och göra det tryggt att klättra på. Men vi hade inte kommit dit för bergkvalitetens skull; vi visste av tidigare erfarenhet att den skulle vara medioker. Platsens skönhet och känslan av äventyr överskuggade dock denna i och för sig viktiga detalj. Märkligt nog började jag faktiskt uppskatta bergets brist på kvalitet. Dess karaktär förhöjde definitivt klätterupplevelsen genom att göra passagerna både intressanta och spännande.

A rock climber in red and black clothing is rappelling down a cliff face. They are secured with ropes and carabiners. The climber is rappelling toward a snowy landscape.
Robert leder en av de sista replängderna på Ulvetannas nordvägg medan Ivar Tollefsen säkrar. Kan du se de två tälten i baslägret mer än tusen meter nedanför?

Vi vande oss snart vid vår nya A4-livsstil. Stein-Ivar ledde de första 15 metrarna av den andra replängden, ut och över ett tak av stora, ihåligt klingande flak, med en obehaglig risk att falla ner på en hylla. Dagen därpå traverserade jag åtta meter horisontellt åt vänster på skyhooks, längs en relativt fast intrusion av finkornigare röd granit, full av små fördjupningar som passade perfekt för mina krokar. Fantastisk klättring! De sista tre skyhookplaceringarna satt i sämre klippa och krävde min fulla uppmärksamhet. Avslutningen var intensiv: Hängande i två tvivelaktiga krokar som belastades åt motsatta håll lade jag en hög hälkrok, sträckte mig så långt jag kunde efter ett sluttande sidogrepp och förde försiktigt över kroppsvikten från stegarna till hälen, noga med att inte pendla loss från greppen. Jag drog mig upp och fick till en stabil knälåsning i nästa klippformation – säker. Jag sjöng inombords – klättringen var extatisk!

Nästa replängd var kraftigt överhängande. Från marken hade den sett ganska slät ut, och vi hade befarat att vi skulle behöva borra många hål för bathooks och sätta många bultar för att ta oss upp – metoder som vi hoppades kunna undvika eller åtminstone använda så lite som möjligt. Nu framträdde en rad små naturliga formationer i klippan som gjorde det möjligt att ta sig fram i ganska god stil. Efter 15 spännande meter försvann solen från väggen och temperaturen sjönk. Det dröjde inte länge förrän Ivar började jämra sig vid standplatsen, vilket signalerade att det var dags att fira ner till vårt läger på marken. Med temperaturer kring 20–25 minusgrader föredrog vi att klättra, och inte minst säkra, i solen. Nästa dag avslutade Stein-Ivar replängden i imponerande stil. Trots risken för långa fall nöjde han sig med att borra för två bultar och tio bathooks på 40 meter. När jag dagen därpå jumarerade upp längs repet, fritt hängande i luften, studerade jag replängden med vördnad.

A man wearing a green jacket and a black hat is sitting in a red and yellow tent on a steep cliff face. He has a backpack on and a sleeping bag. He is surrounded by ropes and carabiners. The background is a snowy mountain.
Att bo på en tusen meter hög lodrät klippvägg skulle vara tufft om det inte vore för ”portabla klipphyllor”. Här njuter Stein-Ivar Gravdal av bekvämligheten i sitt lilla näste.

Därefter följde en lång replängd med tunna, lösa flak. Här brast en till synes stabil krokplacering och skickade mig på min första flygtur. Att kanten hade hållit för min vikt i fem minuter innan den bestämde sig för att vittra sönder ingav inte direkt något fortsatt förtroende. Som tur var var det brant, så jag skadade mig inte. Högst upp på den fjärde replängden hittade jag en hylla med tillräckligt mycket snö för att förse oss med vatten i många dagar, så nu fanns det inte längre någon ursäkt för att inte flytta upp på väggen och satsa fullt ut på klättringen.

Ljuset var blått och skuggorna på isplatån långa när vi till slut kröp in i vårt vingliga nylonbo. Jag hade glömt hur trång en portaledge blir när två vuxna i full vintermundering tar plats ... Det är ett helt företag att kränga av sig de bylsiga kläderna och kängorna, få igång köket med bara några centimeters avstånd till lättantändlig polyester och nylon åt alla håll, och sedan balansera kastrullen med tre liter kokande vatten medan kramper plågar den hopträngda kroppen. Men vilken trygg tillflyktsort! – En paus från den lodräta världen utanför. Sedan den lyxiga trerättersmiddagen varje kväll. Först soppa, helst fisksoppa, följt av en frystorkad överraskning som oftast smakar ungefär som kyckling med ris, och sedan choklad i både fast och flytande form. Mätta, trygga och lyckliga. God natt.

Morgnarna var som alltid den mest krävande delen av färden, både mentalt och fysiskt. Djupt nere i sovsäckens varma, ombonade trygghet kikade man ut genom en liten öppning på tältets insida, täckt av ett två och en halv centimeter tjockt islager, och visste att så fort man började röra sig skulle isen leta sig ner i nacken och göra kläderna våta och kalla. Där låg man, varm och trygg i sovsäcken, och tänkte på världen utanför tältet: följderna av stunder av övermod, utsatthet och ovisshet ... Ut och upp!

A person rappels down a rock face. The person is silhouetted against a pink and blue sky with a layer of clouds below.
Återigen följde jag en vacker intrusion av finkornigare röd granit, den här gången 30 meter snett uppåt.

Ovanför läger 1 var väggen mindre brant, med fler och större formationer. En kort stund gick klättringen snabbare, men snart försvann formationerna och en ny, underbar A4-replängd uppenbarade sig. Återigen följde jag en vacker intrusion av finkornigare röd granit, den här gången 30 meter snett uppåt. Hela dagen gick åt till att leta efter placeringar för utrustningen som kunde bära min kroppsvikt där det till synes inte fanns några. Flera gånger var jag nära att ge upp, men den ena osannolika placeringen efter den andra gav mig tillräckligt stöd för att fortsätta. Jag hade god nytta av de korta knivbultarna, birdbeaks och kopparhuvudena, och ibland var det bara genom att jämvikta två eller tre sådana punkter som jag fick tillräckligt stöd för att ta mig vidare.

Det var en underbar, intensiv dag. 20 meter ovanför den senaste bra säkringen nådde jag äntligen en hyfsad spricka som ledde mig till en smal, sluttande klipphylla. Jag var något besviken över hur lite snö det fanns på hyllan, eftersom den skulle bli vår nästa lägerplats. Om klättringen ovanför gick långsamt skulle vi förmodligen inte ha tillräckligt med snö för matlagning och dricksvatten.

När vi flyttade lägret nästa dag begravdes den här frågan av en två dygn lång snöstorm. Snödrevet uppifrån var oavbrutet och liknade små laviner. Ivar och jag kämpade med att slå upp tälten i snökaoset, men jag kunde inte låta bli att le. Det var skönt att känna naturens krafter. Vi hade energi över och tillräcklig kontroll över läget för att uppleva den till synes dramatiska situationen och vårt utsatta läge som något positivt. Det var roligt med ett avbrott från den blå himlen, och nu behövde vi åtminstone inte oroa oss för att hitta tillräckligt med snö att smälta till dricksvatten och matlagning. Det här innebar förmodligen också fint skidföre senare, när vi kom ner igen!

A climber in a red jacket stands on a snow-covered mountainside, looking down towards a yellow tent and a red tent. They are anchored to the rock face with ropes.  The scene is foggy with snow and ice.  There are two blue packs hanging from a rope.
En snöstorm höll oss instängda i våra tält i två dagar, men gav oss också ett tillskott av nysnö som vi verkligen behövde till dryck och matlagning!

Som tur var hade inte alla följt packlistan till punkt och pricka. Snart dök två hela romaner upp, som delades upp i delar och fick cirkulera som ett litet bibliotek för alla.

Jag tänkte på hur smidigt allt hade gått hittills. Trots våra olikheter fungerade vi fyra riktigt bra tillsammans som ett lag. Vi verkade ha en gemensam förståelse för vad som krävs för att en grupp människor ska nå ett mål tillsammans – åtminstone ett så enkelt och tydligt definierat mål som en bergstopp.

Vi drog alla åt samma håll. Vi kände oss alla mycket privilegierade över att få vara här, och omgivningarna fyllde oss med förundran. Den känslan präglade våra ord, våra handlingar och vårt samspel och bidrog till en trivsam och avslappnad stämning. Det här var vår drömsemester.

Efter 48 trånga timmar i våra portaledges var det en lättnad när stormen äntligen bedarrade och vi kunde sträcka ut armar och ben ordentligt igen. Stein-Ivar och jag fortsatte att turas om att leda varannan dag, medan Trond och Ivar turades om att frysa på standplatsen. Efter först en lätt replängd, två lite svårare och ytterligare två lättare nådde vi en fantastisk bivackhylla under några enorma överhäng, två tredjedelar upp på väggen. Den 50 m² stora alkoven var en perfekt bas för den sista etappen uppför toppyramiden.

Från nischen var vi tvungna att traversera 25 meter åt vänster för att nå spricksystemet som vi hoppades skulle leda oss till toppen. Jag kunde känna Stein-Ivars avundsjuka blick när jag hängde på mig utrustningen och gav mig iväg.

Replängden var fantastiskt exponerad, och jag klättrade med ett stort leende på läpparna hela dagen. Klättringens kvalitet förbluffade mig. På våra andra turer här hade vi ofta hamnat i ganska stora formationer – otäcka, trånga skorstenar och breda sprickor – vilket förstås var helt naturligt eftersom vi försökte förstabestiga toppar via den lättaste vägen. Men på den här väggen klättrade vi den ena tunna och exponerade replängden efter den andra, och klippkvaliteten var överlägset den bästa vi hade upplevt i Drottning Mauds land.

A climber in red clothing ascends a steep, rocky cliff face using ropes and equipment.  A blue barrel is attached to the cliff, along with white, parachute-like equipment. In the distance, a snow-covered landscape with mountains is visible.
Ingen annanstans på jorden är kontrasten mellan det lodräta och det vågräta större. Nittioåtta procent av den antarktiska kontinenten täcks av en oändlig isplatå. De få nunataker som sticker upp ur isen är lockande klättermål.

Stein-Ivar och Trond fick sina egna drömreplängder dagen därpå, längs en perfekt spricka längst in i ett enormt, kraftigt överhängande dieder – utsökt. Deras långa dag och tre replängder gav oss ett bra utgångsläge för ett toppförsök. Och nästa dag, efter två medelsvåra och två lätta replängder, befann vi oss strax under toppen. Jag stannade till, häpen, när jag upptäckte en gammal slinga runt ett klippblock framför mig. Va, spår efter andra ... ?

Då vällde minnena över mig. Det hade gått 13 år sedan jag hade satt dit den där slingan och firat mig nerför västväggen efter att ha nått toppen med Ivar och Sjur. Då hade jag inte kunnat föreställa mig att någonsin få besöka den här kontinenten igen – jag kände mig alltför privilegierad för att ens våga hoppas på det. Nu hade min starka känsla av att vara privilegierad fått en ny dimension: Med fru och två barn därhemma fick jag njuta av det bästa av två världar – jag kände mig som den lyckligaste mannen på jorden.

Snart följde de andra efter, och på kvällen den 20 november 2006, 16 dagar efter att vi hade lämnat marken, stod vi tillsammans på toppen i tyst förundran. Vädret var häpnadsväckande lugnt och helt vindstilla. Landskapet i söder och väster, som hade varit dolt för oss medan vi befann oss på nordväggen, låg nu framför oss i all sin prakt.

Vid våra fötter ligger Fenriskjeftens taggiga tänder, Holtannas fulländade profil, det väldiga Kinntanna med sina otaliga intrikata bergskammar, fästningen Midgard – kronan på verket – och alla de andra skulpterade topparna. Längre bort syns Gessnertind, Rakekniven och Trollslottet, och längst i fjärran Fimbulheimen med Kung Olavs berg. En sagovärld av jungfruliga toppar, bergväggar och ryggar, fulländat placerade på en ändlös isplatå, så enkel, så ren.

För att se till att vi förblev ödmjuka och respektfulla regisserade naturen vårt avsked från toppen på ett oförglömligt sätt. Medan vi stod där och njöt av känslan av uppfyllda drömmar och nya horisonter dök moln upp från ingenstans och började ljudlöst svepa in allt. Snart hade hela världen försvunnit under en tjock vit matta, och bara Ulvetannas topp stack upp ovanför.

Vi visste att vårt besök var över. Nere på marken väntade nya äventyr på oss. Som tur var hade vi fortfarande tre veckor kvar av semestern.

Four climbers stand on a mountain peak above a sea of clouds. They are all wearing helmets and winter gear.
Uppe på toppen ovanför molnet efter 16 dagars oavbruten klättring. Fortfarande goda vänner: Robert Caspersen, Trond Hilde, Ivar Tollefsen och Stein-Ivar Gravdal. Halvvägs.