Text: Håkon Sollund
Photos: expedition members
First published: Oct 16, 2023
År 1999 reste fyra norska klättrare från en ny generation till Trango-massivet. Inspirerade av expeditionen 1984satte de upp ett nytt mål: en helt ny led på Trango Pulpit. Robert Caspersen, Gunnar Karlsen, Per Ludvig Skjerven och Einar Wold fick sitt eget oförglömliga klätteräventyr.
Baserat på en intervju av Eivind Eidslott i Norrøna Podcast
Det finns en hunger, som i barndomens dagdrömmar, som väcks av filmer, böcker, fotografier: en klåda som driver fram glupska riskbedömningar och planer. Vissa planer kliar sig rentav fram över de faktiska polerna, eller mot högst verkliga berg – mot klättringar och utförsåkningar; där hungern finns.
Det fanns inte tillräckligt – inte på långa vägar: maten höll på att ta slut. Efter 21 dagar på en expedition som skulle vara i högst 25 dagar räknade Robert Caspersen och hans vänner kalorier.
De hade lyckats bestiga den första pelaren på Trango Pulpit i Himalaya – en av världens farligaste och mest krävande storväggsklättringar. Men de fyra norska klättrarna var vid det laget inte alls där de borde ha varit. De låg hopplöst efter i tidsschemat – och Trango Pulpit var fortfarande lika mycket av ett luftslott.
”Vi hade packat proviant för 25 dagar: 4 500 kalorier per dag och person – och nödransoner för ungefär tre dagar. Det räckte inte riktigt”, säger Robert Caspersen och skrattar.

Den rutinerade klättraren visar snart sin vana att skratta hjärtligt när han berättar om sitt liv och de gånger han varit nära döden.
”Vi hade klättrat tusen höjdmeter vid det laget – på dag 21, alltså – och stod och blickade upp mot ytterligare 600 meter lodrät klippvägg, mer eller mindre utan grepp eller fotsteg. Dessutom visste vi att vi skulle behöva klättra ytterligare 300 meter längs en kam för att nå toppen. Utsikterna var inte lysande. Inte ens goda. Inte alls.”
1350 kalorier om dagen
Oavsett hur utsikterna såg ut längs vägen nämner Robert inte att någon ens övervägde att vända om eller på något sätt beklagade sig, även om ingen hade kunnat klandra dem för det. Bestigningen av den första pelaren hade inneburit genomgående svår artificiell klättring – så det gick långsamt.
60 meter om dagen var inget ovanligt. Och efter att mödosamt ha tagit sig en kilometer uppåt nådde de till slut sitt första delmål, men då var maten i stort sett slut. Trots det verkar det inte ha funnits några beslut att fatta, bara beräkningar att göra.
”Det var uppenbart att vi inte skulle klara oss på fyra ransoner. Så vi delade upp allt. Vi räknade med att vi behövde två veckor till för att nå toppen, vilket skulle innebära totalt 35 dagar”, förklarar han.
”Så vi skar ner våra matransoner till en fjärdedel. Från och med då fick vi klara oss på 1 350 kalorier om dagen.”
- Det räcker inte.
”Precis. Nej, det räcker inte.”
Trango 1984
När Caspersen och hans vänner – Per Ludvig Skjerven, Gunnar Karlsen och Einar Wold – gav sig i kast med Trango 1999 var bakgrunden dyster. Trango hade varit omgärdat av tabun, åtminstone bland norska klättrare, sedan 1984, då fyra andra norrmän försökte göra den första bestigningen av den nordöstra pelaren. Bara två av dem nådde toppen, och bara två av dem kom tillbaka med livet i behåll. Deras situation var kusligt lik den som skulle uppstå 15 år senare.
- Så vad gick fel -84?
”En tragedi. Finn Dæhli och Hans Christian Doseth omkom under nedstigningen – efter att ha lyckats med bestigningen. Klättringen tog längre tid än väntat. De hade klättrat tusen meter och nått toppen av den nedre bergsporrens brant, ungefär två tredjedelar av leden, när de insåg att de inte hade tillräckligt med mat för att alla fyra skulle kunna fortsätta. Därför erbjöd sig Dag Kolsrud och Stein P. Aasheim att fira sig ner”, berättar Caspersen.
”Dag och Stein återvände till baslägret för att vänta på sina vänner. Varje dag gick de ut på glaciären med sina kikare för att spana efter vännerna på klippväggen. Efter bara några dagar lyckades Hans Christian och Finn ta sig förbi ett särskilt slätt parti och nå några större formationer – en spricka som i stort sett ledde hela vägen till toppen. En vecka efter att gruppen hade delat på sig nådde de båda toppen – en enastående bedrift – men de kom aldrig ner igen.”

Märket på Trango…
Dæhli och Doseth påbörjade nedstigningen, utan tvekan utmattade, medan deras vänner såg på från glaciären cirka 1 600 meter längre ner. Första dagen tog de sig tillbaka ner till sina tält. Andra dagen firade de sig ner till det gemensamma lägret. På tredje dagen gick något fel.
”På nedstigningens tredje dag tog Dag som vanligt med sig kikaren upp på glaciären. Vädret var fint och sikten god. Men han kunde inte få syn på dem. Då förstod han genast att en tragedi hade inträffat.”
Trangos bergväggar ser ut att vara släta som glas, åtminstone på avstånd och från glaciären. Det finns ingenstans att gömma sig. Det rådde inget tvivel om att en olycka hade inträffat. En sökpatrull organiserades. Till slut fick de tag på en helikopter och flög in mot foten av den nedre bergväggen.
”De fick syn på Hans Christian och Finn där de låg på glaciären, strax nedanför den nedre pelaren – med all sin utrustning och sina rep runt omkring sig. Det var uppenbart att de hade fallit långt. Det var förstås ett fruktansvärt slag för deras familjer, en chock för deras vänner och klätterkamrater, och det satte djupa spår i klättrargemenskapen. Trango var märkt – höljt i mörker och död.”
…och predikstolens dragningskraft
När han planerade sin egen expedition 15 år senare var olyckan 1984 fortfarande ett öppet sår bland norska klättrare, och Caspersen möttes av visst motstånd, kommentarer och en hel del försök att ge honom dåligt samvete.
”När man korsar Dungeeglaciären på väg mot K2 eller Gasherbrum, som så många bergsbestigare gör, finns det mycket att se. Det är ju Himalaya. Men för klättrare är det en mäktig upplevelse att blicka ner genom dalen och se Trangotornen – och tornen har en lika mäktig dragningskraft”, säger Caspersen och gör en kort paus.
”Jag har aldrig sett eller hört talas om lodräta bergväggar som är högre än 1 200 meter. Jag tror inte att de finns. I Trangomassivet ligger väggarna ovanpå varandra: den första är tusen meter hög, den andra 600 meter. Både var för sig och tillsammans är de enorma.”
”Det finns liknande rena, branta och kompakta storväggar i Yosemite och Antarktis, men det speciella med Trango är att väggarna ligger på mellan fyra och sex tusen meters höjd över havet. Det gör det till en helt annan utmaning. Låt oss vara ärliga: risken är en del av anledningen till att vi gör det här. Och det går inte att förneka att Trangoväggarna lockar.”
The Pulpit fanns där, och Robert ville vara i den. Så när vänner och bekanta i klätterkretsarna mötte hans avslöjande om planen med tystnad eller motstånd, reagerade han med misstro.
”Vissa tystnade, andra kommenterade att ’Trango är verkligen farligt’ och liknande. Mitt svar var alltid detsamma. Alla i klättervärlden är fullt medvetna om villkoren: klättring är farligt, och ja, det är delvis därför vi håller på med det.”

Fotfästet, hungern
För att ta sig till Trango Pulpit måste man ta sig till Himalaya. För att ta sig till Himalaya behövs en gnista av något slag – eller så måste bergen ha en dragningskraft. I Robert Caspersens fall tändes gnistan av generationen klättrare före honom, däribland förstås de fyra som deltog i expeditionen 1984.
Robert började klättra och läsa allt om klättring som han kunde komma över. År 1988 var utbudet av litteratur inte direkt omfattande. Men på det lokala biblioteket lånade han ett exemplar av Aasheims ”Trango – triumf och tragedi.”
Boken skulle visa sig vara mer än tillräcklig för att väcka en stark längtan. Han började drömma om äventyrliga expeditioner, om klättring, om Himalaya. En hunger väcktes inom honom, och den skulle bara fortsätta att växa.
Hade det inte varit för de där 139 sidorna – berättelsen och fotografierna – hade predikstolen och klättringen kanske inte funnits i Caspersens tankevärld vid den tidpunkt då han fysiskt och mentalt var kapabel att genomföra bestigningen – en bestigning som delvis lyfte slöjan från Trango och visade vad det verkligen är: en predikstol i Himalaya, något enastående vackert.
”Jag började klättra 1988, fyra år efter olyckan. Veckan efter att jag hade börjat klättra fick jag tag på Steins bok. Jag lånade den och behöll den i tre månader och läste den säkert tio gånger. Jag var helt uppslukad av berättelsen, utmaningen, fotografierna – den här till synes helt släta, gyllene granitväggen. Den lockade mig oerhört. Elva år senare åkte jag dit.”

Första replängden
År 1999, efter elva års klättring, var Robert Caspersen redo. Han var också stressad. Strax efter att han hade landat i Islamabad med sitt team – Per Ludvig, Gunnar och Einar – fick de höra talas om en expedition som ”försökte bestiga världens högsta klippvägg”.
De var säkra på att det var deras vägg.
”Det visade sig att det var ett ryskt och ett amerikanskt lag som klättrade på andra sidan berget, och att det inte var något att oroa sig för. Så när vi väl kom till Himalaya – enormt, vackert och till synes folktomt – var jag bara så otroligt sugen på att klättra. Jag kunde knappt sitta still.”
- Hur kändes det när du först rörde vid berget och när du till slut hade klättrat den första replängden?
”Oj, wow. Den första replängden var faktiskt ganska otäck. När jag knöt in mig med en åttaknut tillsammans med Gunnar vid foten av den första replängden hörde vi ett av de där hemska ljuden som klättrare inte tycker om: som skottlossning och avlägsna visslingar – ljudet av fallande stenar. Vi tittade upp och såg fem eller sex svarta prickar komma mot oss, och de blev större för varje sekund.”
Robert och Gunnar kastade sig ner i snön nedanför klippväggen, bara sekunder innan stenblocken slog ner i snön bara några meter från där de hade tagit skydd.
Muren
”Det känns lite konstigt att tänka på nu”, säger Robert och skrattar.
”Men i stället för att springa bort från klippväggen sprang jag uppåt. Jag höll mig undan från platsen där stenarna hade fallit och klättrade så fort jag kunde uppåt i ett hörn fem meter åt höger, innan jag traverserade ut till en klipphylla där jag var skyddad från fallande sten. Det var min instinktiva reaktion. Jag var väldigt angelägen om att bestiga det här berget, det måste jag erkänna.”
Vandringen från baslägret uppför glaciären till bergets fot tog ungefär två till tre timmar. Gruppen hade mycket utrustning och fick ägna tre dagar åt att bära allt till platsen där de planerade att påbörja klättringen.
”Vi hade med oss sex femtiometersrep, vilket gav oss totalt 300 meter rep. Vi sov i baslägret på nätterna, och på dagarna bar vi utrustning, klättrade och fixerade rep. Efter fyra dagar hade vi äntligen fått upp all utrustning på väggen. Vi upprättade vårt första läger där repen tog slut, 300 meter upp, och drog sedan upp repen efter oss. Därmed var vi helt inställda på att fullfölja klättringen och stannade kvar på väggen från och med då.”

Trangos tidsresor
Med Roberts egna ord ser Trangos klippvägg ut som ett vackert, slätt parti av El Capitan i Yosemite.
”Så du måste vara beredd. Det kommer att ta lång tid, och du kommer att behöva ha mycket tålamod. Du måste verkligen älska det du gör så mycket att du helt uppslukas av en spricka eller en rörelse, och det finns inget annat som spelar någon roll än det du ser framför dig. Du är inspirerad och motiverad att försöka lösa det vackra pusslet ovanför dig …”
”Man måste vara beredd på replängd efter replängd med extremt delikat artificiell klättring, där pyttesmå formationer måste fyllas med ännu mindre metallbitar och så vidare. Vi visste att vi behövde mycket utrustning, och vi visste att vi behövde mycket mat.”
Ingen i gruppen hade någonsin tillbringat mer än 17 dagar på en klippvägg, vilket var Roberts personliga rekord från bestigningen av Rondespiret i Antarktis. Trango såg betydligt större ut, så de bestämde sig för att ta med mat för 25 dagar. Sedan bar det av.
”Vi friklättrade de första sex eller sju replängderna, upp till grad 6C+; riktigt fin svaklättring, ganska exponerad på sina ställen. Men efter den sjunde replängden blev väggen plötsligt väldigt kompakt – klippan hade bara tunna sprickor som var svåra att få in fingrarna i, och inga fotsteg.”
”När du tror att du inte orkar mer – verkligen verkligen inte orkar mer, mentalt och fysiskt – har du fortfarande mycket mer att ge”
”Vi var tvungna att aidklättra, dra oss upp i säkringarna för att ta oss framåt och bara göra något enstaka friklätterflytt om vi kunde nå ett grepp som var stort nog att hålla i. När man aidklättrar går det långsammare – mycket långsammare. Klättringen var väldigt teknisk och långsam – men fantastisk: krävande och intressant. Vi var helt uppslukade och glömde bort tiden.”

Toppmötet och den sista måltiden
Det gick långsamt framåt på klippväggen. Och nu hade maten tagit slut. De hade hållit på i 21 dagar och uppskattade att de hade 14 dagar kvar, med bara fyra matransoner var. De delade varje ranson i fyra delar. Det var aldrig tal om att vända om. Robert hade läst precis tillräckligt om Gandhi, hungerstrejker och svält för att veta att en människa kan klara sig utan mat länge – så länge det finns vatten att dricka.
”Det fanns tillräckligt med snö, och vi hade tillräckligt med gas och bränsle för att smälta den. Naturligtvis var vi oerhört hungriga hela tiden, och om vi hade haft mer mat skulle vi ha kunnat klättra snabbare. Men vi klarade oss. I två veckor levde vi på den här torftiga kosten, tills vi på dag 35 nådde toppen, åt vår sista måltid och påbörjade nedstigningen.”
- Hur kändes den senaste måltiden?
”Det kändes som att det inte fanns någon återvändo. Jag var väldigt hungrig, så det kändes förstås väldigt bra. Men det var en väldigt liten portion och jag hade redan gått hungrig i två veckor. Det kändes väldigt verkligt. Nu hade vi nått den punkt vi hade pratat om två veckor tidigare, när vi bestämde oss för att ransonera maten för att ge oss en chans att försöka nå toppen, med beräkningen att vi skulle kunna ta oss ner utan någon mat. Nu var vi där – och det var det vi måste hantera.”
Ättlingarna – Hungern
Den lättaste delen, den dödligaste delen: nedstigningen. Robert, Per Ludvig, Gunnar och Einar var utsvultna och på väg nerför Trangoväggen. De visste precis hur noga de måste vara med varje knut, varje säkring.
”Att fira sig ner när man svälter är farligt, men å andra sidan är det mycket lättare att fira sig ner än att klättra – man måste bara hålla fokus. Och vi var mycket medvetna om vår situation och hade Finns och Hans Christians berättelser om 1984 att luta oss mot, så vi var extremt noggranna, kontrollerade varandras knutar och säkringar och pratade mycket. Såg till att vi båda höll fokus.”
Robert var nervös, precis som de andra måste ha varit. Han förlorade synen då och då, hade svårt att koncentrera sig och hörde ibland ett högt visslande ljud i huvudet.

”Situationen var rätt allvarlig, men jag minns att jag kände mig övertygad om att det var fullt möjligt att överleva och utföra fysiska uppgifter utan mat under längre perioder. Vi fortsatte att smälta snö och dricka vatten, fortsatte att fira oss ner. Och vi tog oss ner, alla fyra, välbehållna. Så här i efterhand inser jag att jag lärde mig mycket om mig själv. När man tror att man är slut – verkligen, verkligen helt slut, mentalt och fysiskt – har man ändå mycket mer kvar att ge.”
Varför riskera allt, varför riskera något över huvud taget?
Efter hemkomsten från Himalaya var Robert inte sig själv på länge. Vardagen var långt gråare än han kunde minnas. Glädjen var knapp. Ingen gnista, ingen längtan – ingenstans att ta vägen.
”Jag skulle aldrig försöka klättra den led vi klättrade på Trango Pulpit igen. Det finns många klättringar jag har gjort som jag tänker på då och då, och jag vet att de kändes rätt då, men nu känner jag att det skulle vara för farligt.”
Roberts drivkrafter och handlingar är svåra att reda ut, även för honom själv. Är det faderskapet, åldern eller biologin?
”Kanske sjunkande testosteronnivåer”, säger han med ett flin.
”Allvarligt talat: då – ta Trango till exempel – tycker jag fortfarande att det var rätt av mig att ta risken. Det har alltid varit en kalkylerad risk. Det finns ett kontrakt mellan klättringen och klättraren; det är farligt. Det är oerhört krävande. Det är nog därför det också är så otroligt givande”, säger han.
I takt med att han blir äldre är han numera noga med att inte döma andras riskbedömningar, förklarar han. Han kanske själv hade gjort likadant för 20 år sedan. Så vad är det som gör ett äventyr värt risken?
”Hur stora risker du kan ta beror på din skicklighet, smidighet och ditt självförtroende – och låt mig understryka – verkligt självförtroende: det måste bygga på erfarenhet, verklig erfarenhet. Jag har aldrig gett mig in i något utan att känna mig säker på att jag skulle överleva det. Jag är inte dum. När jag ser tillbaka på mina äventyr – de gånger det var nära ögat, då jag var närmast mina gränser – är det de äventyren jag värdesätter mest. Det är skönt att vara nära sin fulla potential.”
- Och risk – har den ett egenvärde?
”Absolut, om det inte finns någon risk finns det inget att uppnå. Men vissa av oss gillar det mer än andra.”


