back

Alpinism

Bestiga Falketind på sommaren

Here I lie, peeking over the edge of the Falketind plateaux, but the 1000-metre free fall drop below me is making me dizzy, so I quickly retreat.

Iselin, titta fram lite längre över kanten!

photographer Sverre Hjørnevik

I look at our guide and third walking companion Robert Caspersen, who, to my eyes, appears to be lying half over the edge, and looks more like he could be lounging on the sofa in front of Netflix on a Sunday afternoon. He must have long since overcome any fear of heights he may have had, perhaps atop some summit in Patagonia or at the South Pole. Or maybe while climbing the high mountains of Pakistan. I, on the other hand, have a fear of heights something akin to a random neighbour who calls whenever it suits him. It's not that I've never been up a high mountain before, but my fear of heights can come and go. Perhaps it's because of the wind that has picked up to a fresh breeze, or the airy ridge traverse, or all the loose stones on the way up to the ridge. Whatever it was, there was something, and now I'm lying here, edging forwards to stick my nose over the edge again. Sverre calls out that we are done, and I let out a sigh of relief that I managed it. Although, of course, I didn't manage it. Sverre realised pretty quickly that this picture wasn't going to be great with me lying as stiff as a board with my nose just about over the edge with Robert beside me doing the exact opposite.

 

Lyckligtvis är inte det enda alternativet uppe på toppen att titta nedåt. Det går även att titta upp och bort i fjärran mot fjällkedjan Hurrungane, som inte verkar ligga så långt bort. Hurrunganes 2 000 meter höga toppar upplevs som avlägsna släktingar till Falketind. Man fylls nästan av en känsla av vördnad över att få se världen från ”deras” perspektiv. Falketind var den första fjälltoppen som bestegs i Norge, och den ses som porten till Jotunheimen. På senare tid har den bestigningen beskrivits som upptäckten av Jotunheimen, och bidragit till att Falketind uppnått något av en legendarisk status. När man står på toppen och tittar ut över Hurrungane-kedjan är det lätt att föreställa sig hur det måste ha känts för de första klättrarna när de ”upptäckte” fjällen i fjärran.

Basläger

På sommaren är vägen till Koldedalen öppen, och det går att köra bil nästan till foten av fjället. Antalet parkeringsplatser är dock begränsat och vägen är relativt smal. Vi slog upp läger med vårt tält till höger om vägen ovanför Koldedalsvannet, med utsikt mot målet på ena sidan och Uranostind mittemot längre österut. En bäck porlade direkt ovanför oss, så vi var ganska nöjda med tältplatsen.

 

Vi hade emellertid inte förutsett hur mycket mygg det skulle vara i fjällen i mitten av augusti. En kall vår hade försenat kläckningen, och de blodtörstiga monstren drev in oss i tältet under måltiderna. Med det sagt var i alla fall tältet större än det enmanstält som vi klämt in oss i under vinterturen.

Val av rutt

Den vanligaste vägen upp till toppen av Falketind kallas ofta den ”normala rutten”. Börja i slutet av vägen bredvid Koldedalsvannet och bege dig västerut in i Morka-Koldedalen. Håll dig på den norra sidan av sjön, 1 291 meter över havet. I slutet av sjön finns en brant snödriva som, beroende på snöförhållandena, kan vara en utmaning. Det är bra att ha en isyxa till hands. Vägen fortsätter längs Andrevannet mellan klippor och klappersten fram till Stølsnosbreen-glaciären. Korsa den och fortsätt sedan uppåt längs vägen på västra sidan av älven.

Här passerar du en sektion av branta klippor, som kan vara hala om vädret är blött. Glaciären väntar högst upp på fjällsidan. Håll dig vid glaciärens kant i början innan du går ut på huvudglaciären längre upp – om du har glaciärutrustning. Vi bestämde oss för att gå rakt upp till höger och följa fjällryggen hela vägen till toppen. Den normala rutten följer glaciären till foten av toppen och kräver att man klättrar/kryper den sista biten. Vi tog oss ned samma väg. Turen beräknas ta 10–12 timmar, vilket stämde bra.

Stølsnosbreen-glaciären

Just den här glaciären är relativt homogen och anses vara säker. Om du håller dig till höger om glaciären går du mer på snödrivor än blåis. Här finns inga större sprickor. Sprickorna finns i mitten av glaciären och går upp till Stølnostind. Om vädret är varmt fungerar det bra att gå i snödrivorna. Men om de frusit till och vädret varit kallt kan den sista snöbacken upp till toppen vara svår. Om snön är genomfrusen måste du använda stegjärn och en isyxa för att nå toppen. Du riskerar att skada dig om du halkar eftersom det finns flera steniga partier.

Använd ögonen flitigt om du korsar glaciären utan att gå i replina eller använda glaciärutrustning. Om du tittar uppåt ser du hur linjerna har bildats i isen. De största utmaningarna är dålig sikt och nysnö. Om det har snöat, vilket inte är ovanligt i Jotunheimen på sommaren, måste du vara särskilt försiktig eftersom sprickorna då inte längre syns. Det är heller ingen bra idé att röra sig fritt på glaciären när sikten är dålig.

”Kodak courage”

 

Använd bara samma stödjepunkter och grepp som jag!

Robert Caspersen

Robert Caspersen rör sig som Spindelmannen på sin väg upp efter fjällryggen.

Jag tar ett djupt andetag och beger mig ut på fjällsidan, där det är fri sikt ned till Andrevannet ca 700 meter nedanför. Klättring är det inte, men väl något i närheten. Jag sparkar bort löst material under mig och kämpar hårt för att inte vända mig om och se huruvida stenarna träffar vattnet långt nedanför. Lyckligtvis når vi snart toppen av fjällryggen, som slingrar sig till spiran som utgör själva Falketind vid den södra änden av glaciären. Det är enklare att ta mod till sig – uppvisa lite ”Kodak courage” – och posera för fotografen när jag kan njuta av den fantastiska utsikten utan att behöva titta ned.

Vi hade bra förutsättningar för turen, trots den starka vinden på toppen. Klipporna var torra, snön var blöt och vi behövde inte använda stegjärn på vägen ned eftersom fotspåren i snön fungerade som en trappa. En bit längre ned sitter vi runt Primusköket. Vinden håller myggorna på avstånd och vi kan se det välbekanta fotomotivet Falketind och Hjelledalstind i lila, rosa och gult innan färgen blått tar över helt. Den sista tanken som slår mig innan jag kryper in i sovsäcken är att topparnas silhuett verkligen ser ut som en port.

Råd för sommarturen:

1. Regn är din största fiende på sommaren. Vädret slår om snabbt i fjällen. Om det blir regn och temperaturen sjunker måste du vara förberedd. Skydda dig om möjligt mot nederbörd och byt kläder så snabbt som möjligt efteråt. Ha alltid med dig en vattentät jacka i ryggsäcken och ett extra lager kläder om du överraskas av ett mindre trevligt väderomslag.

2. Vindtäta kläder är ofta de mest bekväma plaggen om vädret tillåter. Softshellbyxor med god andningsförmåga och en vindtygsjacka som skyddar mot vinden, men också ger god ventilation, är bra val.

3. Beroende på förhållandena kan stegjärn behövas även på sommaren. När du ska korsa en glaciär är det vettigt att ha både stegjärn och en isyxa till hands.

4. Glöm inte solkräm! Solen är stark, och även om temperaturen är låg när du närmar dig 2 000 meter över havet reflekteras solen från snöfläckarna runt omkring dig.

5. Myggmedel. Myggor är inte något problem när du rör dig och är högre upp, men det är trevligt att kunna koppla av runt ett Primuskök på kvällen utan att bli uppäten.

6. Använd ögonen! Dålig sikt och nysnö är de största utmaningarna på en glaciär under sommaren. Både nysnö och dålig sikt gör det svårt att läsa terrängen och se var sprickorna är.

7. Det är viktigt att göra en bedömning av stenarna i områden som inte täcks av is och snö. Många kan vara lösa, vilket är viktigt att vara medveten om – speciellt i brant terräng. Det kan finnas stora mängder lös morän på höger sida om glaciären, så det är ofta en god idé att hålla sig till snödrivorna.

8. Stølnosbreen-glaciären är generellt homogen och stabil. Det kan emellertid variera från år till år, så kontrollera alltid de faktiska förhållandena vid de lokala turiststugorna.