Välkommen till Skibotn

Flygningen in över området omkring Tromsö är en minst sagt överväldigande upplevelse. Den dramatiska skönheten hos naturen upphör aldrig att väcka förundran hos oss människor – och det gäller även om man har fått den beskriven, sett bilder och filmer eller rentav varit där själv.

Nordligaste Norge var ny terräng för vissa av oss – och med oss menar jag den grupp som landade på Tromsö flygplats för att under en veckas tid ägna sig åt att utforska, testa och fota i Skibotn-utrustning. Området häromkring är visserligen inte jättekänt för cykelåkning än, men världsberömt för sin skidåkning. Mitt emot Skibotn på andra sidan fjorden ligger nämligen halvön Lyngen, som bjuder på Norges kanske mest spektakulära toppturer. Men till saken hör att Norge alltid bjuder på spännande upplevelser, oavsett årstid och aktivitet. Efter ett snabbt möte mellan norrmän och svenskar åkte vi för att plocka upp den sista deltagaren i centrala Tromsö. Kort därefter gav vi oss av mot Skibotn. 

När vi kör in i Skibotn sänder platsen ut helt rätt vibbar för äventyrslystna cyklister – en liten by mitt i ingenstans, omgiven av höga bergskammar som löper parallellt med fjorden och bjuder på långa, härliga nedfarter som korsar dalen. Platsen fångar Nordnorges själ på ett perfekt sätt: avlägset, vidsträckt, mystiskt och bedövande vackert. 

 

Planen var att utnyttja midnattssolen för att visa upp landet där solen aldrig går ned. Veckan innan hade bjudit på klart väder, strålande sol och oväntat höga temperaturer. Men om det är en sak man behöver veta om den här delen av världen, så är det att man aldrig kan lita på vädret. Skibotn är visserligen inte lika oförutsägbart som Lofoten, men en snabb titt på väderprognosen visade att vi inte hade turen på vår sida. Vi kunde bara räkna med en del sol under ytterligare några timmar, men därefter såg prognosen mörk ut för resten av veckan. Givetvis började vi jobba med en gång. 

Första natten tillbringade vi på en platå ovanför Skibotn, på gröna, frodiga stigar och med fjorden i fonden. Det duggregnade och de sista solstrålarna slukades snart av mörka moln. Vi stannade ute till långt in på småtimmarna och kom inte i säng förrän efter tre på morgonen. 

Teamet utgjordes den här gången av fotografen Chris Holter, filmarna Frode Sandbech och Nikolai Schirmer, praktikanten och alltiallon Martin Hammer samt ambassadörerna Jon Bokrantz, Aslak Mørstad och Thomas Klingenberg. De här uppdragen bygger alltid väldigt mycket på teamwork. Utan gott samarbete skulle det helt enkelt inte bli några bilder, filmer eller minnesvärda ögonblick. Vanligen faller deltagarna rätt snabbt in i sina olika roller. I Skibotn såg de flesta morgnar ut ungefär så här: Aslak och Thomas packade in cyklarna i bilen, Jon bredde smörgåsar och fixade annat smått och gott medan Martin såg till att alla fick på sig rätt kläder och att vi fick med oss all nödvändig utrustning. Frode kontrollerade att batterierna var laddade och packade all inspelningsutrustning, medan Niko ställde in gimbalstabilisatorn. Chris kollade väderleksprognosen en sista gång, drog upp planen för dagen och informerade resten av teamet när det var dags för avfärd. 

Samarbete är särskilt viktigt vid utmanande väderförhållanden. På dag två vaknade vi till en något klarare himmel och satte kurs mot en av bergskammarna ovanför Skibotn. Vi parkerade bilarna vid foten av fjället, lastade ur all utrustning och började kånka. När vi nådde toppen gjorde sig alla redo att börja arbeta. Ett par minuter senare fick vi bråttom att täcka över kamerautrustningen och söka skydd mot regnet, som plötsligt började falla utan förvarning. Så snabbt kan vädret slå om i de här trakterna. Det enda man kan göra när det nyckfulla vädret i Skibotn vägrar samarbeta är att gilla läget, packa ihop och åka hem.

Dagen därpå var det samma visa. Mödosam klättring uppför fjället, alla gör sig redo, kamerorna rullar. Och så en plötslig känsla av déjà vu. På en sekund blir det helt mörkt i dalen och man vet att vädret kommer att ändra karaktär inom loppet av några minuter. Men den dagen bestämde vi oss för att strunta i det. Vi tänkte inte låta oss besegras – nu hade vi chansen att verkligen testa den nya Skibotn-utrustningen. 

Under de kommande timmarna filmade vi i ett ösregn som på nolltid gav upphov till en djup, norsk lervälling. Noll sikt, lera som sprutade åt alla håll, blöta från topp till tå och med en tjock sörja som letade sig in på de mest oväntade ställen. Det var hur häftigt som helst!

Efter en lång dag i lera och smuts var det så dags för ett dopp i fjorden. Jag vet inte exakt hur kallt det var i vattnet och jag vill nog inte veta det heller. Kylan när man bryter vattenytan är chockartad, men väl uppe på stranden igen sprider sig en angenäm värme i kroppen. Sedan tände vi grillen, tog ett par öl och njöt av en god måltid. Se till att få vila lite nu grabbar, för i morgon gör vi om alltihop igen.

Resten av veckan gick det betydligt bättre. Helt enligt planen delade vi upp oss i team och plåtade olika segment och produktdetaljer och vi blev allt bättre på att hinna undan regnet. Men hur klarade sig den helt nya Skibotn-kollektionen då? För det första bildar den en helt ny era inom mountainbikekläder genom att ull används. Skibotn gör ett avsteg från mer traditionella funktionsmaterial och ger en helt ny nivå av komfort. Med ull håller du dig varm och torr under långa dagar på cykeln och kläderna funkar utan problem i timme efter timme, dag efter dag. Ullen är mjuk och hudnära och otroligt skön. Kläderna blir givetvis tunga när man badar i lera och regn, så i de väderförhållandena bör man kanske helst dra på sig en jacka. Men materialet är inte det enda med Skibotn, vi får inte glömma de tekniska funktionerna. De nya shortsen är till exempel något kortare än i Fjørå-kollektionen, med en robust konstruktion och precis lagom mycket stretch på exakt rätt ställen. Färgerna är mörka och temperamentsfulla, precis som i Skibotn.

Sista dagen gjorde vi ett återbesök på den där bergskammen som hade besegrat oss en gång tidigare. När vi klättrade ut på klipporna som brutits loss från fjällsidan och blickade ut över den förtrollande utsikten över Lyngen var det som att befinna sig mitt i den klassiska scenen från filmen Lejonkungen. Sedan kastade vi oss nedför den långa, slingrande stigen från toppen ända ned till trädgränsen. Där loggade vi de sista avgörande klippen och kunde äntligen känna att alla bitarna hade fallit på plats. Det var det perfekta slutet på en händelserik vecka!

Sammanfattningsvis kan man säga att veckan i Skibotn var minst sagt varierande. Vi kanske inte fick det väder vi hade hoppats på, men vi kämpade på tillsammans och lämnade platsen fullständigt tillfreds med det vi hade uppnått. Och vi hade alla lärt oss en viktig läxa om de nordliga vidderna. 

 

Norrøna Magazine