Norrøna

Sommarbestigning av Falketind

Jag ligger och smygtittar ut över kanten av Falketindsplatån, men känner att de 1 000 höjdmetrarna som stupar fritt under mig får allt att börja snurra. Jag drar mig snabbt tillbaka.

Iselin, titta ut lite mer över kanten, ropar fotograf Sverre Hjørnevik från toppen bakom oss.

Jag tittar bort mot guiden och tredje turdeltagaren Robert Caspersen. I mina ögon ser han ut att ligga halvvägs ut över kanten, men ser ändå ut som att han skulle ligga utsträckt hemma på soffan framför Netflix en söndagseftermiddag. Eventuell höjdrädsla har han antagligen kommit över för länge sedan, kanske på en topp i Patagonien eller på Sydpolen. Eller under en klättring på höga berg i Pakistan. Jag däremot upplever höjdrädslan som en tillfällig granne som hälsar på lite när det passar honom. Jag har absolut varit uppe på höga berg förr, men höjdrädslan kan ändå komma och gå. Kanske beror det på vinden som viner i frisk bris, eller den luftiga kamtraversen, eller alla lösa stenar på vägen upp mot kammen. Något är det i alla fall, för nu ligger jag här och ålar mig försiktigt framåt för att få näsan över kanten igen. Sverre ropar att vi är klara, och jag drar en lättnadens suck. Men trots min i mitt tycke starka insats insåg Sverre ganska snabbt att bilden inte blev användbar: där låg jag stel som en pinne med nästippen knappt över kanten medan Robert bredvid mig såg hur avslappnad ut som helst.

Som tur är måste man inte titta nedåt när man är på toppen, utan man kan titta uppåt och bortåt också. Jag får syn på Hurrungane som inte alls ser ut att ligga långt bort. Med sina lika höga 2000-meterstoppar står de där som Falketinds avlägsna släktingar, och man känner nästan lite vördnad inför att få se världen ur deras perspektiv. Falketind är det första fjället av alpin karaktär som bestegs i Norge, och det utgör själva porten till Jotunheimen. Bestigningen har senare beskrivits som ”upptäckten av Jotunheimen”, och bidrog till att Falketind har fått ikonstatus. När man står på toppen och tittar ut över Hurrungane är det lätt att leva sig in i hur de första klättrarna måste ha känt när de ”upptäckte” fjällen i fjärran.

Basecamp
På sommaren är vägen in i Koldedalen körbar med bil nästan ända fram till foten av fjället. Man bör dock tänka på att det finns begränsat med parkeringsplatser och att vägen är rätt smal. Vi satte upp vårt tältläger på höger sida av vägen ovanför Koldedalsvannet, med utsikt över vårt turmål åt ena hållet och över Uranostind borta i öster åt andra hållet.

 

Med bäcken framför oss var vi mycket nöjda med tältplatsen. Det vi däremot inte hade räknat med i mitten av augusti var mängden av mygg runt oss. Den kalla våren hade försenat kläckningen och nu jagade de blodtörstiga monstren in oss i tältet under måltiderna. Tältet var åtminstone snäppet större än enmanstältet vi trängdes i på. 

Vägval
Den vanligaste vägen upp på Falketind kallas ”normalvägen”. Man startar i slutet av vägen längs Koldedalsvannet och går västerut mot Morka-Koldedalen. Sedan följer man norrsidan av en sjö på 1 291 möh. Vid sjöns ände ska man över ett brant snöfält, som kan vara riktigt knepigt beroende på snöförhållandena. Det kan vara bra att ha isyxan framme. Stigen går vidare längs Andrevannet bland stenar och rasbranter, tills man kommer fram till forsen från Stølsnosbreen. Vada över forsen och fortsätt på stigen på vänster sida om forsen.

 

Här går man på ett ganska brant svaparti som kan bli halt när det regnar. Därefter väntar glaciären uppe på fjällsidan. Börja längs kanten av glaciären och gå in över huvudglaciären längre upp om du har med dig glaciärutrustning. Vi valde att gå rakt upp mot höger och följa fjällkammen hela vägen till toppen, men normalvägen följer glaciären in till foten av toppen och viker uppåt sista biten. Vi tog den vägen ned. Turen ska ta 10–12 timmar, och det var också så lång tid den tog för oss.

Stølsnosbreen
Den här glaciären är relativt homogen och räknas som säker. Håller man sig till höger på den går man mer på snöfält än på blåis, och det finns inte heller några större sprickor. Sprickorna finns i mitten av glaciären och upp mot Stølsnostind. Är det varmt går det utmärkt att gå i snöfältet, men tänk på att om det har varit kallt och frusit på kan den sista snöbranten mot toppen vara svårforcerad. Om den har blivit stenhård får man använda stegjärn och yxa för att komma upp. Om man skulle halka är problemet att det ligger flera farliga stenpartier under.

Om du korsar glaciären utan att vara inknuten i rep eller ha med glaciärutrustning är det viktigt att använda ögonen. Lyft blicken så ser du sprickorna och hur linjerna är formade i glaciären. De största utmaningarna är sikten och eventuell nysnö. Har det snöat – vilket ofta händer i Jotunheimen på sommaren – bör du vara extra försiktig eftersom sprickorna inte syns längre. Och är det dålig sikt är det oförsvarligt att ge sig ut på glaciären.

Kodak Courage
Sätt bara händer och fötter precis på de grepp som jag har använt. Robert Caspersen ger sig iväg upp mot kammen i god spindelmannen-stil.

Jag tar ett djupt andetag och ger mig ut på fjällväggen, som har fri sikt ned mot Andrevannet cirka 700 höjdmeter längre ned. Att kalla det riktig klättring är väl att ta i, men exponerad lättklättring är det i alla fall. Jag sparkar bort lösa steg under mig och undviker bestämt att vända mig för att se om stenarna träffar vattenytan långt där nere. Det dröjer som tur är inte länge innan vi står på toppen av kammen, som sneddar bort mot själva toppen av Falketind i glaciärens södra ände. Det är betydligt lättare att leta fram lite ”Kodak Courage” och posera för fotografen häruppe, när jag kan se ut över den fantastiska utsikten och slipper titta nedåt.

Trots stark vind på toppen hade vi superfina förhållanden på turen. Svahällen var torr, snön var mjuk och vi behövde inte ens använda stegjärn på vägen ned eftersom fotstegen blev som en trappa i snön. Väl nedkomna sitter vi runt primusköket, med myggen i ryggen, och ser det kända fotomotivet Falketind och Hjelledalstind färgas lila, rosa och gula innan det blå tar över helt. Den sista tanken som slår mig innan jag kryper ned i sovsäcken är att fjälltopparna verkligen ser ut som en inkörsport.

Råd inför sommarturer

1. På sommaren är regnet din största fiende. Vädret vänder snabbt i bergen, och om du överraskas av regn och sjunkande temperatur är det viktigt att vara förberedd. Då kan du byta kläder relativt snabbt i efterhand och om det krävs skydda dig mot nederbörd. Ha alltid en vattentät jacka med dig i ryggsäcken och ett extra lager med kläder om det plötsligt blir dåligt väder.

2. Vindtäta kläder är oftast det skönaste att gå i om vädret tillåter. Softshell-byxor andas bra och en vindjacka skyddar mot vind men ventilerar bra.

3. Det kan också behövas stegjärn på sommaren. Det beror på förhållandena, men när man ska ta sig över en glaciär är det mycket bra att ha både stegjärn och isyxa tillhands.

4. Glöm inte solskydd! Solen är stark, och även om temperaturen kan vara låg så närmar du dig 2 000 meter över havet och solen reflekteras dessutom från snöfälten runt omkring dig.

5. Myggmedel. Myggen är inte något problem när du är i rörelse eller kommer upp på höjd, men det kan vara skönt att slappna av runt primusköket på kvällen utan att bli uppäten.

6. Använd ögonen! Sikt och nysnö är de största svårigheterna för glaciärtraverser på sommaren. Både nysnö och dålig sikt gör det svårt att läsa terrängen och se var sprickorna går.

7. På barmark utan is och snö är det viktigt att ta hänsyn till klippkvaliteten. Det kan vara mycket lösa stenar, och speciellt när man går i brant terräng bör man vara uppmärksam på detta. Längs glaciären kan det vara mycket lösa moränmassor längs högersidan, och det kan vara klokt att hålla sig på snöfältet.

8. Generellt sett är Stølsnosbreen homogen och säker. Men det kan variera från år till år, så fråga alltid på de lokala turiststugorna vilka förhållanden som råder.

 

Norrøna Magazine