Trollväggen, februari 1980

Den första vinterbestigningen av den enorma Svenskeruta på Trollväggen gjordes av tre unga norrmän i februari 1980. Tre årtionden senare har bragden ännu inte gjorts om.

"Att vända tillbaka var hela tiden ett alternativ", minns klättraren Kjetil Svanemyr. Han är 49 år nu och har lagt undan klätterskorna och repen för att mer aktivt ägna sig åt hundkörning på långdistans. Men minnet av den första klättringen på Svenskeruta på Trollväggen är fortfarande klart. Året är 1980. Trion bestående av Svanemyr, hans vän Håvard Nesheim och den blivande klätterlegenden Hans Christian Doseth mötte stora utmaningar på Trollväggens bistra stenvägg. "Nyckelpassagen var en svår travers 700 meter upp på leden", säger Svanemyr. "Vi provade att kasta isyxor runt ett hörn, vi dinglade från osäkra skyhooks och vi gjorde en läskig pendeltravers på dåliga bultar, men vi kom inte förbi. Vi började bli lite desperata. Tanken på 700 meters nedfirning nedför en rad överhängande väggpartier gjorde att vi kände att vi inte hade något annat val än att fortsätta upp." Hans Christian tog ledningen. Men till och med han, som var en stark och tekniskt skicklig klättrare, körde fast. De tre vännerna hade redan tillbringat många dagar på väggen. Det är februari: dagarna är korta, nätterna långa och många klipphyllor är inte ens tillräckligt breda för smala klättrarrumpor. "Vi hade kommit så långt upp på väggen att det skulle vara ett stort företag att vända ner. Fram till den svåra traversen hade vi haft en fin, exponerad och teknisk klättring med hjälp av repstegar."

Första bestigningen av Svenskeruta på Trollväggen

De tre klättrarna som gav sig i kast med Svenskeruta var unga. "Både Hans Christian och jag är födda och uppvuxna i Åndalsnes", säger Kjetil Svanemyr. "Vi tillbringade mycket tid med att studera väggen och läsa dramatiska historier om tidigare förstabestigningar. Efter bara några års erfarenhet av allsidig klättring kände vi att vi var tillräckligt bra för att göra ett försök. Men vinterklättring är en helt annan sak än sommarklättring. Under loppet av två veckor kan det norska västlandet uppleva fyra årstider. Minst." Han säger: "Vi visste redan att det vi gjorde var banbrytande, men det var inte förrän senare som jag insåg att vi hade lyft klättersporten till en ny nivå. Vi var unga och dumdristiga och trodde verkligen att vi hade vad som krävdes!"

Kjetil Svanemyr var 20. Ett år tidigare, när han och hans vänner provade Svenskeruta för första gången vintertid, bjöd den nyckfulla norska vintern på ruskväder. Men den här gången skulle de inte låta sig stoppas. Särskilt Hans Christian hade utvecklats till en avancerad storväggsklättrare efter att ha tillbringat föregående sommar i Yosemite nationalpark och gjort några av de svåraste lederna på El Capitan. Mentalt låg Hans Christian ett steg före sina vänner. "Vi visste att Hans Christian var den ende som kunde klara av traversen", säger Kjetil. Och efter en lång dag med otaliga försök och mycket envishet har Hans Christian klarat ungefär 30 meter – knappt en replängd. Det får trion förbi svårigheten. "Det kom ganska mycket snö och vind under de där två veckorna. När det hela tiden rinner snö längs med väggen blir allt blött. Efter att klättrat så en hel dag är det inte lätt att tillbringa natten med att sitta rakt upp och ner i 15 timmar på en 30 cm bred avsats. När dagsljuset till sist kommer är man tröttare än man var i slutet av föregående dag." Trollväggens 1 000 höjdmeter betas långsamt av, en replängd i taget. Efter 13 dagar på väggen når Kjetil, Hans Christian och Håvard toppen.

"På toppen kom stoltheten och glädjen", säger Kjetil Svanemyr. "Efter två intensiva veckor känner du också tröttheten skölja över dig. Den mentala stressen gör att du aldrig slappnar av. Nere i dalen möttes vi av radioreportrar och nyhetstidningar. Det var en märklig känsla för tre unga klättrare att bli mottagna som hjältar." Den första vinterbestigningen av Svenskeruta fortsätter att vara en milstolpe i norsk klättringshistoria. Stora delar av Trollväggen har raserats i skred sedan dess och ingen har upprepat bragden. Kjetil tänker tillbaka på det riskabla företaget med glädje, men också med vemod. Hans Christian Doseth var Kjetils kusin. 1984 omkom Doseth och Finn Dæhli vid nedstigningen från Trango Tower i Pakistan. "Jag skulle säga att det är en av flera orsaker till att jag drog ner på klättringen", säger Kjetil med allvarlig röst. Men sedan ler han. "Om några relativt oerfarna 19-åringar skulle säga att de ville göra något liknande idag, skulle jag förmodligen försöka varna dem. Vi var ju knappt torra bakom öronen."

    Norrøna Magazine