Trango

"Det är fortfarande svårt att prata om Trango. Jag är mer tunnhudad än jag trodde. Och har nära till känslorna." Stein P. Aasheim, Trango-klättare 1984.

Trango Tower är ett storslaget berg

"TITTA BARA PÅ DEN LINJEN." Hans Christian Doseth, en 23-årig klättrare från Åndalsnes, står hemma hos Stein P. Aasheim i Oslo. Året är 1982. På väggen hänger en bild av en enorm bergvägg i Karakoram i Pakistan. Hans Christian drar fingret längs en tunn, svart linje på bergväggen.
Han ser en klätterled.
En ny led som ingen har provat.
Drömmen om Great Trango Tower är född.

Med livet som insats

TVÅ ÅR SENARE, i juni 1984: Drömmen ska bli verklighet. Hans Christian har fått med sig Stein och de två replagskamraterna Finn Dæhli och Dag Kolsrud. Tillsammans utgör de "The Norwegian Trango Expedition 1984". De har flera sponsorer, bland annat Norrøna Sport, Pakistan International Airlines och en tobaksproducent. De fyra norrmännen tar farväl av flickvänner och vänner och går ombord på planet till Islamabad med 180 kg packning var. De ger sig iväg på vad den amerikanska tidskriften Climbing senare kommer att kalla en av historiens största klätterbragder någonsin. Männen har olika erfarenheter med sig i bagaget – från Himalaya, Trollväggen, Yosemite, Mount McKinley, Eigers nordvägg och vinterklättring i Hurrungane till modern bergsklättring i södra Frankrike. De har höga ambitioner. Och de har med sig den enda bilden av bergväggen. Det finns ingen annan bild att uppbringa. Bergväggen ser så oerhört stor ut, så brant och så imponerande.
Kan den verkligen vara sann?
Det är den.
Great Trango Tower står och väntar.

Ett rum med utsikt. Hans Christian Doseth, Stein P. Aasheim, Finn Dæhli och Dag Kolsrud på Trango-expeditionen.

MÅNGA KÄNNER TILL HISTORIEN. Alla norska klättrare kan den utantill. Hans Christian, Finn, Dag och Stein övervinner otroliga logistiska utmaningar liksom tunn luft, dåligt väder och svår klättring. De tar sig högre och högre uppför Trangos östvägg. Snart är toppen inom räckhåll. Men efter fyra veckor på bergväggen börjar provianten sina. Efter en känslofylld diskussion, hängande i portaledge-tält flera tusen meter ovanför Baltoroglaciären, anmäler sig Dag och Stein som frivilliga att avbryta. Det är enda sättet att få maten att räcka så att någon av dem ska kunna nå toppen. Hans Christian och Finn fortsätter klättringen. Den 4 augusti 1984 ser Stein sina två vänner i kikaren. Hans Christian och Finn står på toppen av Trango. På toppen av internationell bergsklättring. Norwegian Trango Expedition har genomfört något ingen trodde var möjligt. De har öppnat en av världens mest krävande klätterleder.
Triumfen är ett faktum.

Hans Christian Doseth, Stein P. Aasheim, Finn Dæhli och Dag Kolsrud på toppen av Trango.

SÅ SKER DET som inte får ske: under nedstigningen några dagar senare går något fel. Hans Christian och Finn omkommer. Hela den norska klättringsgemenskapen är i chock. Två av Norges mest framstående bergsklättrare är döda. Väl hemma, med de fysiska och mentala påfrestningarna efter resan i färskt minne, skriver Stein boken "Trango – triumf og tragedie". Det är en av de starkaste historierna i klättringslitteraturen. En bibel för generationer av norska klättrare. En oändlig källa till inspiration.

Hans Christian Doseth, Stein P. Aasheim, Finn Dæhli och Dag Kolsrud på Trango-expeditionen klädda i Norrønas trollveggen-produkter

TJUGOFEM ÅR har gått sedan Norskeruta öppnades på Great Trango Tower. "Det känns overkligt att jag var med på den expeditionen", säger Stein P. Aasheim. Han sitter med en espresso i Oslos centrum och tankarna går tillbaka till 1984. "Det känns overkligt att jag har hängt på den där väggen. Det var en märklig känsla, något som jag aldrig känt vare sig förr eller senare."
"Vad menar du med overkligt?"
"När jag läser om den internationella status som Norskeruta har fått, när jag hör om det erkännande som boken har fått och när jag hör människor prata om Hans Christian och Finn, då tänker jag "Wow, är jag en del av det här"? Å ena sidan är jag stolt över att ha varit med om att etablera Norskeruta. Å andra sidan hade jag mycket hellre sett att vi alla hade kommit hem, än att det skulle finnas en Norskeruta på Trango i dag. Men mitt liv skulle ha sett helt annorlunda ut då. Jag skulle inte ha den familj jag har idag. Mina barn skulle inte finnas. Jag blir tokig när jag tänker på det."

Norrønas trollveggen-jacka sätts på prov under extrema förhållanden på Trango

1984 gifte sig Hans Christian Doseth med den kända klättraren Ragnhild Amundsen.
were married. Ett och ett halvt år efter olyckan på Trango blev Stein och Ragnhild
ett par. "Det är inte lätt att sätta ord på det här", säger Stein. "Trango var en gripande upplevelse. Resan fick djupa och långtgående konsekvenser i mitt liv." "Önskar du att människor skulle sluta att fråga om Trango?"
"Nej. Det är en historisk händelse i norsk klättring. Det är klart att människor måste kunna prata om den. Fast jag tror att jag kan räkna på ena handens fingrar de föredrag jag har hållit om resan. Under senaste tiden har jag tänkt att det är dags att försöka komma över det här. Det har ju trots allt gått 25 år. Så nu försöker jag att prata om Trango på en del föredrag jag håller."
"Vad berättar du om?"
"Jag ger min version av resan. Många människor har förstås läst boken, men jag förstår att det är spännande att höra om det i verkligheten. Jag pratar också om vad vi söker efter i klättringssporten. När man börjar närma dig 60 är det naturligt att se på livet på ett annat sätt än när man var ung och odödlig. 1984 sa jag att "jag klättrar inte för att det är farligt, utan trots att det är det". Det har förändrats nu. Nu säger jag som det är: "Jag klättrar för att det är farligt." Det blev mycket tydligt för mig sommaren 2008."
"Vad hände då?"
"Jag besteg Trollryggen med Ralph Høibakk (71) och Odd Eliassen (64). Ralph ville fira att det var 50 år sedan han och Arne Randers Heen gjorde den första bestigningen. Först hoppades vi på att den unge, duktige klättraren Bjarte Bø skulle följa med oss. Men när det visade sig att han inte kunde följa med sa vi att "va fan" och gjorde det i alla fall. Tre gamla män på en stor vägg. För oss var det svår klättring. Vi var oroliga där uppe, vi var rädda. Och när vi slutligen nådde toppen stod vi där, tre gamlingar, och grät."
"Grät ni?"
"Ja. Och jag har tänkt mycket på de tårarna efteråt. Det var en så stark upplevelse. Det är sällan jag har känt mig så levande. Jag tänkte att det är detta allt handlar om. Det här var belöningen för att våga – och för att lyckas med något som ligger på gränsen till vad vi klarar. Men bara två dagar senare vändes allt upp och ned. Jag fick ett telefonsamtal mitt i natten om att Rolf Bae saknades på K2."

Legenderna: Hans Christian Doseth, Stein P. Aasheim, Finn Dæhli och Dag Kolsrud bestiger Trango.

BARA NÅGRA MÅNADER innan olyckan på K2 ingick Rolf Bae (33) i ett norskt klättringsteam som repeterade bestigningen av Great Trango Tower längs Norskeruta. Rolf hade pratat mycket om resan med Stein. Han berättade att Steins bok Trango var orsaken till att han började klättra. Med tiden lärde de två känna varandra väl. De hade en ömsesidig respekt för varandra. De hade börjat planera en expedition till Antarktis tillsammans. "Det gick inte att förstå att Rolf hade försvunnit på K2. Klättringen blev på en gång meningslös."
"Hur menar du?"
"Alla dessa vackra tankar om klättringen, alla stora ord om vad klättringen ger oss förutsätter att du kommer ner igen levande. Annars blir klättringen meningslös." "Många klättrare rättfärdigar riskerna genom att säga att bilkörning också är farligt." "Jag förstår inte det. Jämförelsen är inte relevant. En av anledningarna till att vi klättrar är just att det är farligt – det handlar om tillfredsställelsen i att bemästra och behärska situationer när ett misstag kan få dödlig utgång. Nyfikenheten, de fysiska utmaningarna, närheten till döden. Allt det är viktigt. Du får inget lyckorus av en biltur. Men efter en klättertur får du det."
"Måste du ha den känslan?"
"Det är en bra fråga. Jag måste på något sätt få klättringens belöning. Priset. Jag kanske är beroende av att uppleva ytterligheter i livet som de flesta aldrig kommer i närheten av. Många människor frågar mig vad meningen med klättringen är, eftersom det uppenbarligen är så farligt. Men jag svarar inte på den frågan längre. Vad de egentligen frågar är: kan du förklara meningen med livet för mig? Och vad fan ska jag svara på det? Det är ingen som frågar någon som lever som alla andra varför de lever som alla andra. Så fort du tar ett steg utanför normen ställs du mot väggen och måste försvara ditt sätt att leva. Du förväntas besvara omöjliga frågor."

Den extraordinära Trango-expeditionen med: Hans Christian Doseth, Stein P. Aasheim, Finn Dæhli och Dag Kolsrud

"FÖRÄNDRADE TRANGO ditt förhållande till klättringen?" "Nej, jag fortsatte att klättra. Bara ett år senare, 1985, var jag på Everest. Det förändrades egentligen inte förrän jag fick barn. Då drog jag ner på höga berg i Himalaya. Jag kommer ihåg när min familj vinkade av mig innan jag skulle resa till Drang Rag Ri i Himalaya 1995. Min dotter klängde sig fast på mig på förstubron och skrek 'Jag vill inte att du ska dö på berget, pappa'. Det var mycket starkt. Så starkt att jag nästan inte kan prata om det. Det var då jag verkligen förstod vad det innebär att vara pappa. Då var det slut på höga berg i Himalaya för min del."

    Norrøna Magazine