Porträtt: Klättraren

Magnus Midtbø är en av världens främsta klättrare. Och han är en av Norrønas senaste ambassadörer.

Magnus berömda enfinger-pull-up.

Klockan är runt 2 på natten. Högt uppe i de schweiziska alperna tar sig en vit skåpbil av märket Ford Connect sakta fram på de slingrande vägarna. Bakom ratten sitter en rödhårig norrman med påtagligt stora biceps och triceps. Han har kört långt. Han har på många sätt varit på resande fot sedan sina tonår. Nästan alltid ensam. Nästan alltid med heavy metal eller hårdrock i lurarna. Plötsligt upptäcker han en polisbil bakom sig med tjutande sirener. Inte nog med det. En annan polisbil med blinkande blåljus kommer rakt mot honom. Polisbilarna bromsar in framför och bakom honom så att skåpbilen fångas i tunneln. Den unga norrmannen är plötsligt omringad av män i uniform. De riktar sina pistoler mot honom.

Men först: Låt oss spola tillbaka till 1992. Hemma hos familjen Midtbø i staden Bergen står en fyraårig Magnus och tittar upp mot en fem meter hög pelare. Hans föräldrar är sedan länge väl medvetna om att den lilla pojken är en aktiv krabat som
springer, hoppar, spelar fotboll, ramlar nedför trappor och, inte minst, klättrar. Lilla Magnus börjar klamra sig uppför pelaren: två meter över marken, tre meter, fyra meter och slutligen fem meter.
”Om du ramlar nu kommer det att göra ont”, säger hans pappa. Den lilla pojken bryr sig inte. Han har full kontroll. Och hans föräldrar beordrar honom inte att komma ned. Efter att ha beskådat utsikten uppifrån pelaren klättrar han lugnt ned igen.
”Klättring är mitt liv”, säger Magnus Midtbø som nu är 24 år. Han säger det rakt ut utan tvekan och lutar sig tillbaka på kaféet på Norges största klättercenter, Klatreverket i Oslo. Han håller en liten kopp kaffe i sina vitkritade händer. Han har blivit mer välkänd det senaste året, speciellt efter att norsk tv,
NRK, gjorde en entimmes dokumentär om honom. En scen ur den, när Midtbø gör en serie pull-ups med ett finger, har snart passerat en miljon visningar på YouTube.
När började du klättra?
”Jag skulle nog säga att jag har klättrat i hela mitt liv. Men den första gången jag klättrade på en klättervägg var jag 11 år. Mina föräldrar tog med mig till Bergens klätterhall i närheten av där vi bodde. Det kan ha varit mitt livs största dag. Jag kände direkt att klättring var något helt annat än att spela tennis eller fotboll. Det är en helt egen sak, en fantastisk rörelselycka, en speciell känsla. Det första halvåret fick jag och en kompis tillräckligt med pengar för att kunna klättra en gång i veckan med instruktör. Det var en helig timme. Efter det första halvåret fick jag klättra så mycket jag ville. Jag flyttade i stort sett in på klättercentret. Jag gjorde läxorna där, åt där och tränade där”, minns Midtbø.

Midtbø klättrade hela tiden. Han blev duktig snabbt.
Mycket duktig.
”Jag klarade svårighetsgraden 7b+ efter ett år. Efter två år klättrade jag 8a och togs in i landslaget”, säger han.
Det tog inte slut där. Vid fjorton års ålder reste han runt i världen och tävlade i VM-matcher och gav sig på svår klippklättring. Vid 16 vann han junior-VM.

Hur kunde du bli så bra?
Midtbø funderar. Han svarar inte direkt. ”Det var väl min grej, på något sätt. Mina föräldrar klättrade inte. De drev inte på mig att bli bättre. Jag drev på mig själv. Och jag bestämde mig för att gå min egen väg”, säger han. ”När jag fick plats i landslaget var allt en enda röra. De hade en tioårsplan. De sa åt mig att ”antingen kan du vara lite bra nu eller så blir du riktigt bra om 10 år”. Det var inte vidare kul att höra för en otålig tolvåring. Jag tittade istället på hur de bästa i världen tränade och avfärdade snart landslagets träningsstrategi. De bästa tänkte inte på att träna mycket. De bästa gav alltid sitt allt på alla leder, varje gång och året runt. De bästa valde kvalitet
framför kvantitet. När jag var 14 frågade jag den ansvarige för (den norska idrottsträningsorganisationen) Olympiatoppen i Hordaland vad han tyckte om klättringslandslagets träningsstrategi. Han tyckte de var helt fel ute. ”Du måste göra det du vill om du ska bli bra på det. Om du vill bli bra på att springa 1 000 meter måste du springa 1 000-meterslopp”, menade han. ”Vi tänkte likadant", minns Midtbø.
Vad tycker du om nivån på norsk klättring?
”Den är låg. Det är alldeles för lätt att bli bra på nationell nivå. Och för de flesta är det bekvämt att stanna där och vara en av de bästa i Norge.
Men de internationella toppnivåerna ligger miltals högre än de norska. I Norge är det för mycket våffel- och läskförsäljning och ingen tänker i banor av att ”vinna eller försvinna”. Vi måste bli bättre på att hitta begåvningarna. Och det måste inte nödvändigtvis vara de som är bra på att klättra när de är 13 som har den största passionen för klättring – den där gränslösa inre motivationen”, säger Midtbø.
Kan du tänka dig att bli tränare själv?
”Ja, kanske”, säger han. ”Men i så fall måste den jag tränar vara mycket, mycket motiverad. Jag tror inte att det finns några klättrare i Norge som är så motiverade just nu. För att bli bra på att klättra krävs den typ av klätterdisciplin som finns i Kina och Östeuropa.”

Céüse, Fontainebleau, Siurana, Santa Linya, Cote d’Azur, Trøndelag, Rodellar. Midtbø har redan rest runt i världen i mer än tio år. Han har tillbringat nätter på tågstationer. Han har sovit i grottor. Han har besökt ett otal länder, städer, klättercenter och bergsväggar. Barndomens stora idoler inom klättringen är nu hans vänner.
Vad är det som gör världens bästa klättrare så bra?
”Enorma egon” svarar han.
Varför?
”De har stort självförtroende. De har ingen respekt för ledernas gradering. De bara klättrar.”
Har du gott självförtroende?
”Nej.”
Du skämtar?
”Jag skulle vilja ha bättre självförtroende. Jag måste alltid på något sätt pumpa upp det lilla självförtroende jag faktiskt har. Men jag jobbar på det.”

Magnus Midtbø arbetar på projektet Neanderthal i Spanien.

Midtbø tar sig till final i de flesta VM-tävlingar han deltar i. Dessutom klättrar han världens svåraste leder. Den svåraste led han gjort är Ali Hulk (9b) i Spanien. Nu drömmer han om en annan monsterled, ”Neanderthal” (9b), också den i Spanien. ”En enda person har gjort den tidigare och det är Chris Sharma. Han är
troligen tidernas bästa klättrare. Han lade flera års arbete på den leden, så om jag skulle sätta den rakt upp och ned vore det nästan lite oartigt”, säger Midtbø.
Hur förbereder du dig inför en sådan led?
”Jag blir helt manisk när jag tänker på Neanderthal. Jag kan sitta och titta på en film på tv på kvällen och inte minnas något av den när den är slut, för att jag bara har suttit och tänkt på nästa move i leden: hur kristallerna sticker ut från bergväggen och sådana saker. Jag blir helt fast. Allting måste
stämma. Vädret. Temperaturen. Att jag har en bra dag. Och jag kan ju inte först börja
tänka på den när det är dags. Det måste sitta och ske på rutin, instinkt.
Så fort du börjar tänka på vad du gör faller du av leden.”
Men blir du inte nervös när du tänker på att Chris Sharma är den enda som har klarat leden tidigare?
”Jag kan inte låta det få mig ur gängorna. Jag måste tänka att jag är bättre än han och att Sharma börjar bli gammal. Ha ha. Jag skulle aldrig säga det högt förstås, men jag måste tänka så.”
Vore det inte enklare att sluta tävla och bara koncentrera dig på att klättra världens svåraste leder?
”Jo, men jag vill verkligen bevisa att jag kan vinna en VM-tävling innan jag slutar tävla. Jag är redan lite
udda eftersom jag är den enda som tävlar som också har klättrat 9b utomhus. De andra VM-deltagarna klättrar bara inomhus. ”Jag kan inte göra så. Jag måste klättra både inomhus och utomhus för att behålla motivationen.”

 Midtbø klättrar

Om några år vill Midtbø testa sin extrema klätterförmåga i höga berg. Han har börjat fundera på storväggar.
”Om jag hittar rätt partner och rätt projekt är jag redo”, säger han.
Vad drömmer du om?
”Jag vill bestiga Trango. Den stora väggen är lockande. Men för mig räcker det inte att bara ge mig på en storväggsled. Jag måste tänja på gränserna. Jag vill göra någonting banbrytande på världsnivå.”
Några andra planer?
”Ja. Vi kan inte bara passivt se på när folk från andra länder är de enda som klättrar de svåra storväggslederna i Norge. Vi måste återupprätta vår heder på Blåmannen i Troms och på andra ställen.”

Midtbø blev Norrøna-ambassadör i januari 2013. Vad vill du bidra med till Norrøna?
”Jag gillar att Norrøna är ett norskt företag. Det gagnar alla inom den norska klättervärlden att stödja norska aktörer. Jag skulle till exempel gärna vilja se att alla som bygger klätterväggar i Norge använde sig av norska leverantörer. Det skulle bygga
upp den norska kompetensen, vilket i sin tur skulle stärka klättringen. På Norrøna vill jag hjälpa till att utveckla nya produkter för klättrare. Och så vill jag förstås dra uppmärksamhet till varumärket.”

Tillbaka i de schweiziska alperna har två polisbilar fångat Midtbø i en tunnel. Polisen fick syn på den misstänkta vita skåpbilen med gröna norska registreringsplåtar i sina övervakningskameror och tog upp jakten. Nu genomsökte beväpnad polis fordonet.
”De trodde säkert att den var fylld med droger eller smuggelgods”, säger Midtbø. ”Men efter en stund förstod de.” ”Det enda de hittade i min bil var en madrass, en klättersele och ett klätterrep”, säger Midtbø och ler. ”Jag behöver ingenting annat.”

falketind

Norrøna Magazine