Lyngen – det vita hotellet

Lyngen i Norge är sedan länge en känd destination för topptursåkning, men det är verkligen en utmaning att ta sig upp till de stora, höga linjerna.

De klassiska Lyngenturerna går bland de vackra, åkvänliga topparna som skjuter upp direkt ur havet. Men bakom dem ligger de riktiga pärlorna. Där döljer sig nämligen glaciärplatåer som omges av fjällsidor höga som massiva stadsmurar i ren Alaskastil. Det här i kombination med att starterna ligger på 1 km meters höjd över havet gör att snön är några grader kallare än i det omgivande området. Dessutom bildar bergssidorna ett skydd mot vinden så att riktigt djup snö hinner byggas upp i de branta, tekniska åken när förhållandena stämmer.

Utmaningen är bara att ta sig dit. Det finns inga transportmöjligheter för skidåkare, utan det är en anmarsch på fem timmar till fots in till foten av åket. Där börjar det verkligt tunga arbetet: att pulsa uppför en 600-metersbacke med 40-graders stigning och pudersnö till knäna. Det vill säga om vädret tillåter och snön är säker.

Efter att ha försökt ta mig in till linjerna runt Isskardglaciären i två veckor träffade jag på min gamla kompis Håvard Ånensen, en lokal snowboardlegend, i mataffären. ”Förhållandena är farliga, men det största problemet är ändå hur trötta vi är när vi väl kommer fram till foten av berget. Även om vi skulle lyckas ta oss upp säkert till toppen skulle vi nog inte ens orka med åket”, beklagade jag mig för honom, medan kassörskan skannade ölen jag tänkte dränka mina sorger i.

De senaste två veckorna hade vädret bjudit på varma temperaturer och vind, regn och snö – i stort sett alla typer av väder man inte vill ha i fjällen. Nu var prognosen däremot lätt snöfall, jämn temperatur och äntligen en lucka med sol i tre dagar framåt. Det här kunde bli vår enda chans att åka de här linjerna den här vintern. ”Vi kanske ska slå läger däruppe”, föreslog Håvard, som också var sugen på häftig skidåkning. ”Om vi redan är på plats när det klarnar upp är vi utvilade och redo att åka så fort det ljusnar”, instämde jag och ringde till filmaren för att berätta om de ändrade planerna.

Det sista jag klämde ner i ryggsäcken var en extra chokladkaka. Annars var packningen full till brädden med frystorkad mat för en vecka, friluftskök, bränsle, komplett Polartec Alpha-isolering, extra underställ och strumpor i ull, en lätt dunjacka, solpaneler till kamerautrustningen och campingutrustning. Alltihop fick plats i en 35-liters lyngen- och en 45-liters trollveggen-ryggsäck med hjälmen fastspänd på utsidan. Jag övervägde att ta med något att läsa men dömde ut pocketboken som för tung för min redan överfulla packning.

Från havssidan såg bergen mörka, steniga och ogästvänliga ut genom molnen, och nere på backen regnade det när jag själv, Håvard och Lars Nilssen, en annan snowboardåkare, kämpade oss fram i blötsnön.

Även om jag alltid försöker packa lätt för den här typen av turer tummar jag aldrig på prestanda. Min utrustning – trots topptursbindningar och lätta skalkläder – var med andra ord raka motsatsen till alla spandexklädda åkares mer minimalistiska framtoning, och jag kände mig ungefär lika tung och otränad själv inför den sista branta stigningen före glaciären. ”Snön bara måste vara bra där uppe!” ropade jag andfått både till de mörka bergen och till mina kamrater. Även de kämpade hårt med tunga ryggsäckar i den djupa, men något mindre blöta snön.

Fram tills nu hade resan varit en besvikelse och vi hade fått vända om mer än en gång, men när vi väl kom upp på glaciären lättade äntligen dimman. Det som låg framför oss i halvljuset var Trollvasstinds massiva östvägg med snötunga branta rännor och bergskammar, och till synes oändliga möjligheter till hisnande åk. Bortom Trollvasstind fortsatte bergstopparna med pudersnöfyllda fjällsidor till slutet av glaciären och runt tillbaka mot oss på västra sidan.

Jag kände mig nästan som en upptäcktsresande från svunna tider som fick syn på de oändliga rikedomarna i Den Förbjudna staden för första gången. Ju längre fram vi traverserade på glaciären, desto mer omslöts vi av allt jag någonsin drömt om att få åka. Det var svårt att somna den kvällen när jag tänkte på vad som väntade ute på andra sidan tältduken.

”Det blir snart bättre …”, försäkrade Håvard mig lugnt. ”Det gäller bara att vänta”. Vi hade vaknat till full snöstorm. ”Väderprognosen var ju helt fel”, sa Lars besviket eftersom han var tvungen att åka ner igen samma kväll. Filmaren ringde också och meddelade att han tänkte vänta på bättre väder där nere.

När allt runt omkring dig är vitt blir tillvaron plötsligt ganska begränsad. Det enda du gör är att äta, skotta snö, frysa häcken av dig på ”snötoaletten”, smälta vatten, äta, sova och sedan börja om från början. Den tredje dagen hade jag hunnit ångra mitt beslut att lämna boken ett antal gånger, men framåt dagen lättade snöfallet något och vi kunde äntligen se topparna runt omkring oss igen. Vi spände snabbt på oss skidorna och satte fart mot foten av Trollvasstind. Vi kontrollerade hur snön kändes och diskuterade linjer med samma entusiasm som när barn pratar om julklappar i december, och när vi bedömt att snön var säker började vi ivrigt klättringen uppåt efter att ha suttit stilla i tältet i flera dagar.

När du tar dig upp för en fjällsida får du verkligen möjlighet att känna på snön, se olika partier på nära håll och få en känsla för förhållanden och åkmöjligheter på ett sätt som inte är möjligt när du tittar nerifrån. Men strax före toppen växlade vädret igen och det var med tungt hjärta som jag insåg att drömåket inte skulle bli av den här dagen heller. Jag svor högt i stormen över meteorologerna, samtidigt som det började gå upp för mig att jag kanske aldrig skulle få åka nedför det här berget i goda förhållanden.

Samma kväll meddelade filmaren att han inte kunde vänta längre utan hade tagit ett annat jobb, och jag var ärligt talat benägen att göra det samma.

När jag drog upp tältfliken nästa morgon för att göra morgontoalett möttes jag äntligen av klarblå himmel. Hela glaciären badade i solljus och de snöklädda fjällsidorna omkring oss glittrade härligt gyllene och inbjudande. ”Vakna, vakna!” Jag försökte ruska liv i Håvard så fort det bara gick. Vi visste ju inte hur länge det goda vädret skulle hålla i sig, och jag tänkte inte missa chansen. ”Jag måste ha kaffe först”. Håvard verkade inte fullt lika imponerad som jag över det gudabenådade väderskiftet. ”Gör som du vill, men sitt utanför tältet så du kan hålla ett öga på mig”, uppmanade jag medan jag klev i skidorna och sprintade iväg det korta avståndet till östväggen av Trollvasstind.

Väl uppe på toppen hade jag utsikt över hela Lyngenhalvön. Bergskedjor varvades med fjordar så långt ögat kunde nå och i fjärran låg Nordatlanten. Jag tog på mig ett extralager isolering och tuggade i mig några rostade cashewnötter medan jag njöt av allt som naturen bjöd på. Solskenet höll i sig, benen kändes starka och snön var både säker, djup och nyfallen hela vägen ned till vår tältplats, en liten svart punkt i allt det vita omkring mig.

Jag tänker inte berätta om själva åket (det kan ni kolla in på https://gopro.com/channel/snow/8-bit-ski), men jag kan meddela att jag tjoade högt av glädje på vägen tillbaka till tältet.

Vi följde solens bana och hann med att åka nedför två lika hisnande toppar runt glaciären innan molnen började dra in igen runt femtiden på eftermiddagen. Då beslöt vi att det var dags att checka ut från det vita hotellet. 

 

Faktaruta:

Resa: Flyg till Tromsö (TOS), hyr en bil och kör till halvön. Det tar en timme med bilen, men kom ihåg att kolla färjetidtabellen. Det går även bussar.

Bästa tiden att resa dit: De bästa förhållandena för pudersnö är från mitten av mars till mitten av april, men det finns riktigt bra topptursåkning på vårsnö ända fram till juni.

Boende: Magic Mountain Lodge ligger mitt på halvön, och Lyngen Lodge är också ett bra alternativ även om den inte ligger på halvön. Du kan anlita auktoriserade bergsguider på båda lodgerna. Billigare privatstugor finns att hyra på webben och det går även att tälta.

Mat och dryck: Varför inte passa på att fiska någon dag när du inte åker skidor? Båt och utrustning kan hyras på plats till bra pris av de bofasta. Det tog oss bara en timme att håva in torsk till en middag för sex personer. 

lyngen - skidalpinism

    Norrøna Magazine