Långturen

På skidor till Jotunheimens bästa utsiktspunkt.

Jotunheimen har en skuldra, en stark skuldra. Och precis som ett barn kan se mer av världen från sin mammas skuldror – barnet tycker förmodligen att det kan se hela vida världen däruppifrån – kan du klättra upp på Jotunheimens skuldra och se långt, långt, långt – ända tills du är så uppfylld av alla intryck att du tvingas sätta dig ned på din trogna dagstursryggsäck och blunda ett ögonblick. Jag kan nästan lova dig att det är då inblicken slår till. En inblick så djup att du nästan inte litar på den. I synnerhet om du också är född i den ironiska generationen, för vi som ingår i den är inte vana vid en sådan själfullhet, sådana starka känslor, sådan visdom. Vad säger din inblick? En oväntad tanke, en värmande överraskning, som blidväder i januari. Du tänker:

Utsikt ger insikt.
Det är vad du tänker. 
Utsikt ger insikt.

Och tanken stannar kvar. Den låter sig inte jagas bort, den flyger inte iväg med vinden, eller smälter bort som snö i solsken. Du vet med ens att den här inblicken kommer att finnas kvar hos dig.

Likt en tidlös vigselring.


Det var påsk och årets hyttetur stod på schemat. Den ena härliga skiddagen efter den andra, tills dagarna flyter ihop och inte går att urskilja. Är det vad som kallas semester? Vi hade i vanlig ordning rest till Tyin-Filefjell – vår tillflyktsort, vårt basläger, vårt andra hem – och den här påsken var vi inte bara fem utan sex personer. Vi hade nämligen med oss vår nyfödde lille son. Medan han åt och sov, och åt och sov, gick vi på promenader med honom i barnvagnen längs snötäckta stugvägar, och vi tog med honom till skidanläggningens värmestuga. Vi hade bestämt oss för en lugn påskvecka den här gången, en fjällsemester utan några större strapatser, en semester lämpad för vår lilla bebis. Men efter halva veckan (eller var det mot slutet? Jag minns inte riktigt) kom det plötsligt en väderprognos så positiv att den var på gränsen till naiv. Meteorologerna placerade en enda stor sol över hela Jotunheimen och spådde vindstilla på det. Jag satt med yr.no på mobilskärmen framför mig och började tänka förbjudna tankar. Tänk om vi hade haft barnvakt. Tänk om vi kunde lämna över barnen till någon. Bara en enda dag, en lång dag. Tänk om jag kunde få med mig frun eller en vän, och vi bara kunde ge oss iväg mot en fjälltopp i Hurrungane, eller på en vinterbestigning av Falketind, eller en isyxetur på Mjølkedalstinden. 

"Nu har den där blicken", påpekade Katrine.

"Vilken blick?" frågade jag.

"Topptursblicken".

Jag tror jag rodnade lite. Vi hade ju kommit överens om att inte ha den blicken den här påskveckan. Vi skulle hålla oss i närheten av stugan, gå korta turer och ge varandra en ledig timme då och då. Katrine log och sa:

"Ta med dig Gjendine och Ea och gå på tur upp till Langeskavltinden".

Det lät mer som en befallning än ett förslag.

En minut senare ringde jag min goda stuggranne Fredrick.

"Vill du och Matilde hänga med till Langeskavltinden"?

"När då?" undrade Fredrick.

"I morgon", svarade jag.

"Absolut", sa Fredrick.

Vi började packa. Vad packar man egentligen för en topptur på skidor i Jotunheimen med en 12-åring, en 9-åring och en 8-åring? Ganska mycket, visade det sig. Tillräckligt med varma kläder. Extra ombyte i ull. Extramössa. Ombytesvantar. Mat. Dricka. Diverse prylar. Och spade. Och liggunderlag. Och utrustning för nödbivack. Och karta. Och kompass. Och ett gäng andra småsaker.

12-åriga Gjendine hade egna randonnéskidor, något som 9-åriga Matilde och 8-åriga Ea inte hade. Därför packade vi deras alpinpjäxor i ryggsäcken och fäste alpinskidorna med sidoremmarna. På så sätt kunde de två tjejerna använda sina längdskidor på turen upp och byta till alpinskidor på toppen.

Varje morgon under påsk kan man åka med bandvagnar som trafikeras av Jotunheimen og Valdresruten Bilselskap över Tyin till Fondsbu. Självklart borde man ta sig de 19 kilometerna för egen maskin. Självklart borde man inte fuska. Det är bara så enkelt att stiga ombord på dessa antika fordon. Så enkelt att susa iväg på den första plana etappen. Så enkelt att låta det roliga börja direkt – speciellt när man ska iväg på långtur tillsammans med barn. 

Så kom det sig alltså att vi stog i hjärtat av Jotunheimen en tidig morgon och fäste stighudar under fem par skidor. Så kom det sig att ett alldeles vanligt påsklov som genom ett trollslag förvandlades till ett alldeles ovanligt påsklov.

Vi började åka. Jag gick först och spårade. Tempot var naturligtvis lite för högt i början, men Fredrick signalerade mig diskret och vi sänkte farten. Hela gänget kom in i en sorts rytm. Tjejerna pratade sinsemellan. De skrattade. Det var rena idyllen, en sådan dag man bara drömmer om annars. Ett tag trodde jag till och med att vi skulle slippa frågan om hur långt det var kvar. Innan vi gav oss i väg hade vi tydligt förklarat att det skulle bli en lång tur – en väääldigt lång tur – och att det var helt frivilligt att delta i vår expedition. Inget krav alls. Trots detta kom så klart frågan ändå. Den hör på något sätt till när man är ute på tur.

"Är det långt kvar, pappa?"

Vi hade åkt i ungefär 46 minuter, eller var det 47? Möjligtvis 48. Vi hade som sagt hittat en rytm. Vi hade – trodde jag – en underförstådd överenskommelse om att expeditionen just hade börjat, att det var oändligt långt kvar, och att det faktiskt var härligt att hela dagen låg framför oss. Så fel man kan ha.

"Är det långt kvar?"

Ja, vad svarar man? Finns det någon forskning kring den här frågan? Finns det specialister inom psykologin som kan ge oss några goda råd? Man kan ju inte direkt ljuga och säga att vi snart är framme. Det går bara inte för sig. Man kan inte heller låta irriterad när man svarar, det skulle få stora konsekvenser. Man kan heller inte svara med överdriven optimism i rösten. Det kan genomskådas och tolkas på sämsta möjliga sätt. Enligt min erfarenhet är det bäst att svara så ärligt som möjligt – med en röst som är så neutral som möjligt – och lägga till en liten morot, lite hopp och en ljusglimt.

"Det är väldigt långt kvar", svarade jag.

Jag lät mitt svar följas av en liten konstpaus. Inte för kort. Inte för lång. Det är viktigt. Sedan la jag till:

"Men vi ska snart ta en fikapaus".

Vi sneddade östra sidan av Kvitevatnet, kom allt högre upp och passerade sjön vid punkt 1527 under Uranosbreen. Färden fortsatte upp mot Langeskavlryggen, där den är som lägst, mellan Langeskavlen och själva toppen. Utsikten var redan mäktig mot Uranostinden i väst, mot Storegut i öst och mot hela världen i 360 grader runt omkring oss.

"Det här är helt fantastiskt", utbrast 8-åringen.

"Det är som att åka på ett tak". Norges tak.

Så blev det tyst igen. Det blir ofta tyst når man närmar sig målet. Inte bara för att man har gått långt och förbrukat det mesta av sin energi, utan också för att det nästan är som en helig stund, med skidspårens mönster och ett inre lugn.

Flickorna gick ända upp till toppröset. De log och lyfte stavarna i vädret. Fredrick och jag kunde se tillfredsställelsen lysa i deras ögon – trots att de hade solglasögon på sig.

"Det här är en magisk plats", tyckte 12-åringen.

"Vad glad jag är över att vi tog oss hit idag".

 

När du har varit där – högst uppe på toppen – en lång, lång stund, och det har varit så vindstilla att du kunnat sitta bara i ylletröjan. Och barnen har pratat sinsemellan om allt möjligt, lånat din kikare, ätit en jättestor chokladkaka, och du har tagit av stighudarna och spänt åt pjäxorna. Och då barnen klickar fast sig i bindningarna, tittar förväntansfullt på varandra, och frågar om de får börja åka utför snart, ända till våfflorna nere i Fondsbu. Då tänker du på inblicken igen, denna tanke utan spår av ironi, de tre orden som kan – om man tänker ur ett större perspektiv – summera hela ditt friluftsliv.

Utsikt ger insikt.
Låt oss upprepa det en gång till. Sedan ska jag sluta tjata, jag lovar.
Utsikt ger insikt. 

 

FaktaVelkommen til Langeskavltinden
Generelt

Langeskavltinden (2014 m. öh.) är – enligt vår åsikt – Jotunheimens bästa utsiktspunkt. Turen upp är inte svår, men den är lång: ca. 20 km tur och retur till Fondsbu, med en sammanlagd stigning på ungefär 1 100 höjdmeter. Det går bra att göra turen på vanliga turskidor, men om du verkligen vill njuta av färden ned kan det vara bra att välja randonnéskidor. Barnen kan åka på längdskidor upp och byta till alpinskidor på toppen.

 

Turen

Åk med bandvagn över Tyin till Fondsbu. Från Fondsbu upp längs Sløtabekken och upp till Sløtatjernet. Vidare västerut mot Kvitevatnet och upp mot passet mellan Langeskavlen och Langeskavltinden (punkt 1752). Följ ryggen till toppen. På tillbakavägen rekommenderar vi att runda Langeskavlen (1 878 m. ö.h.) och följa den ned mot Sløtatjernet. Glöm inte att avnjuta läsk och våfflor hos Solbjørg på Fondsbu efteråt!

 

Overnatting

Du kan välja att bo i någon av stugorna med personal: Fondsbu (norska turistföreningen DNT), Eidsbugarden (privat) eller Tyinholmen (privat).

Mer info
jvb.nofondsbu.no tyinholmen.no og eidsbugarden.no

Norrøna Magazine