Återkomsten till södra Patagoniens istäcke

Det södra patagoniska istäcket är det största istäcket i Sydamerika, och ligger i Anderna mellan Chile och Argentina.

Det här är ett ödemarksområde med få människor, inga kartor, extrema väderförhållanden och glaciärer som skär genom de jättelika Anderna på väg ned till Stilla havet. Jag var här 2003 tillsammans med Thomas Ulrich och vi genomförde den första oassisterade passagen över det 500 kilometer breda istäcket. Mina minnen från den expeditionen har förberett mig för blött och blåsigt väder samt oräkneliga sprickor.

Den här gången var vi fem personer: jag, Vincent från Frankrike samt Hallgeir, Ola och Thorleif från Norge. Planen var att ta skidorna uppför Jorge Montt-glaciären på den västra sidan, upp till platån och sedan lämna den österut in mot El Chaltén i Argentina. Vi hyrde en båt i den lilla byn Tortel på Chiles västkust och åkte söderut mot Jorge Montt-glaciären. Vi slog upp vårt första läger vid en sötvattensinsjö nära kusten och fiskade en stund. Den kvällens middag bestod av flera goda öringar.

Vincent Colliard fångar kvällens huvudrätt.

Vädret i Patagonien kan vara ganska extremt, med regnoväder som kan hålla på i flera veckor, och kustområdet består av stora områden av tempererad regnskog. Det går i princip inte att ta sig igenom den här skogen utan en machete, och det tar flera timmar att bara ta sig fram ett par hundra meter. Högre upp ger växtligheten vika för klippa i dagen som täcks av mörka mossor och lavar. Det tar två dagar att ta sig genom skogen och upp på glaciären. Eftersom vi alla hade ungefär 60 kg packning var blev varje steg på de hala klipporna en stentuff utmaning, men på den tredje dagen stod vi äntligen på fast is.

Vägen genom vildmarken upp till isen gick genom täta buskage.

Men när vi kom fram upptäckte vi att vägen till glaciären som jag använde 2003 inte längre fanns. Glaciären har smält en hel del på tio år, och jag skulle tro att de nedre delarna har sjunkit 70–80 meter och dragit sig tillbaka cirka 500 meter. Eftersom landskapet har förändrats så pass mycket var vi tvungna att hitta nya leder. Det fanns många djupa sprickor, och eftersom det här är en rätt snabbrörlig glaciär var ismassorna ett enda stort kaos. En av våra campingplatser på fältet med sprickor förflyttades exempelvis nio meter under natten vi sov där. Den enda framfarten var nära bergen, men den vägen försvårades av isströmmarna från sidorna.

Ambassadören Borge Ousland återvänder till Patagonien

I de här delarna av glaciären använde vi stegjärn de första dagarna, för det fanns ingen snö att åka skidor på. Isbranter kräver såväl stegjärn som isyxor, men skidor är ett mycket säkrare alternativ när du ska korsa snöbryggor eftersom de ger bättre viktfördelning. Eftersom stegjärn är så vassa kan de dessutom åsamka en hel del skador på både utrustning och människor. Under vår andra dag på glaciären råkade Vince få in foten under någons stegjärn. Det såg rätt allvarligt ut, så han fick påbörja en antibiotikakur och vi andra fick dra hans släde upp för glaciären. (När vi kom fram till El Chaltén och kunde få Vinces fot röntgad fick vi reda på att han faktiskt hade brutit foten.)

Ambassadören Borge Ousland tillbaka på isen

Det tog oss tio dagar att nå platån med en altitud på 1 500 meter. Den klara himlen och de utmärkta skidåkningsförhållandena lät oss äntligen göra framsteg. Nu öppnade sig en helt ny värld. De vassa topparna som sticker upp ur isen – med höjder på upp till fyra tusen meter – är det som gör Patagonien till en så vild och speciell plats. Förra gången jag var här låg bergen höljda i dimma, så det här var en ny och upplyftande upplevelse för mig. Men bra väder varar sällan länge i Patagonien, och när det drog in vindar som översteg 20 sekundmeter fick vi hålla oss i tältet en hel dag. Dagen efter var nästan lika extrem, men eftersom stormens öga hade passerat och vi hade vinden i ryggen fortsatte vi skidturen. Här fick vi navigera i blindo efter våra satellitkartor. Det är det mest tillförlitliga sättet att ta sig fram, för det finns inga vanliga kartor för de här områdena. Jag köper helt enkelt satellitfoton med grader och minuter, och så länge vi är inknutna i varandra kan vi använda de ungefärliga GPS-koordinaterna och åka skidor även i dåligt väder.

Omgiven av det vita. Borge Ousland i sitt rätta element.

När vi gick och lade oss den sista kvällen på glaciären var det full snöstorm, men vi vaknade till en klar himmel med Cerro Torre som tornande upp sig ovanför oss. Nu var vi nära Marconi-passet, och snart fick vi se Fitz Roy – en plats som de flesta inbitna klättrare känner till. De är väldigt vackra granitberg båda två, och kan ses som riktiga landmärken för Patagonien. Paso Marcony var en enkel passage, bara en brant snösluttning ned mot Lago Electrico. Även här hade glaciären dragit sig undan rejält på tio år, så det var aningen farofyllt att ta sig ur passet. Stora seracer hängde precis ovanför vår linje, så vi rörde oss så fort vi kunde för att ta oss bort från farozonen.

Patagonien

Vår sista dag bestod av vandring österut med ryggsäck, ut ur dalen. Den här sidan av glaciären var mycket torrare, utan någon av den tätvuxna djungeln som återfinns på östkusten. Grönskan växte fram gradvis. Det började med mindre gräsplättar och blommor och slutade med gamla skogar djupt nere i dalen. Vår packning var lättare med tanke på att vi ätit upp nästan all mat, så vi kunde ta oss hela vägen fram utan att stanna. Våra ryggar tackade oss när vi äntligen nådde fram till lastbilen och fick ta av oss våra tunga ryggsäckar. Resan slutade i den lilla staden El Chaltén, som är känd som en slutpunkt för klättrare, och belöningen blev den där argentinska biffsteken som vi drömt om under hela resans gång!

Kolla in följande för ditt kommande friluftsäventyr:

    Norrøna Magazine