Åter i Patagonien

I november åkte jag till Patagonien med mina två vänner Ole Ivar Lied och Trym Atle Sæland. Som vanligt hade vi höga ambitioner och planerade nya leder på de högsta topparna. Men vi visste efter tidigare resor till Patagonien att det är det ökända vädret som avgör vad du kan ge dig på här – om du ens kan göra någonting alls under din vistelse …

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen på resande fot i Patagonien

Så fort vi nått fram till byn El Chaltén fick vi uppleva två dagar av fantastiskt väder. Det räckte inte för våra allra mest ambitiösa projekt, men det räckte som uppvärmning. Dessutom fick vi tid att ordna utrustningen så att den var redo för framtida bruk. Vi fyllde snabbt på förråden och började bära in våra tunga packningar i Torre-dalen.

Anmarscherna i Patagonien må vara långa, men de är även varierade och sanslöst vackra. Byn där vi startade resan låg 400 meter över havet, och vi fick följa vältrampade stigar genom de vackra skogspartierna med sina porlande bäckar. När vi nått cirka 1 000 meters höjd gav den säkra och lättvandrade skogen vika för glaciärer som omger de vassa bergstopparna. Miljön blev allt mer alpin och utmanande för varje steg vi tog.

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen i Patagonien

Efter sju timmars vandring nådde vi fram till Niponinos moränläger mitt i Torre-glaciären. Här hade tidigare övernattare flyttat på tillräckligt många stenblock för att ge plats för en handfull tält. Vi sov i ett par timmar, men redan halv tre på morgonen klev vi upp för att äta frukost.

Planen var att klättra en ny led på Aguja Standhardt (2 700 meter), eller snarare en ny och direkt start på den klassiska leden "Exocet". Varken Ole eller Trym hade klättrat på Standhardt tidigare, så de såg verkligen fram emot att ta sig upp för berget. Ole försökte klättra "Exocet" redan 2010, men då fick han bryta halvvägs när hans klätterpartner skadades. Ole hade råkat sparka loss ett stort isblock som träffade replagskamraten i huvudet. Jag klättrade också upp för Standhardt via "Exocet" år 2010, då tillsammans med Bjørn-Eivind Årtun. Det var därför som jag inte riktigt hade lust att klättra samma led en gång till. Men den direkta inledningen på "Exocet" var helt obeprövad, och det som inspirerade mig mest var att den skulle ge oss 400 meter av helt ny klättring. Vi hade med andra ord en plan.

Klättringsleden i Patagonien av Norrøna-ambassadören Robert Caspersen

Vi lämnade Niponino klockan fyra på morgonen, och inledde vår anmarsch på tre timmar uppför den allt brantare glaciären. Natten gav gradvis efter för en vacker morgon. Under den hårda vägen uppför glaciären såg vi hur horisonten i öster – mellan Fitz Roys och Cerro Torre-massivets bergssidor – förändrades. Det becksvarta blev mörkblått, för att sedan bli rött, rosa, orange och gult innan solens strålar nådde oss. Vi räknade med att nedre delen skulle bjuda på känslig svaklättring och hoppades att morgonsolen skulle underlätta den passagen.

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen – Patagonien

Vid insteget smälte Ole lite snö så att vi skulle ha något att dricka, samtidigt som jag rackade upp. Eftersom jag redan hade klättrat den övre delen av leden tidigare fick jag äran att leda den nedre halvan. Halv åtta på morgonen började jag ledklättra, och Trym var den som säkrade mig. Vid det här laget hade solen precis nått runt till klippan. Vi hade med oss friktionsskor för den här delen, men det var så mycket snö och is att vi fick använda stövlar och stegjärn under hela klätterturen. Men det var ändå en väldigt trevlig led, med rena linjer och gott om variation. Det var tillräckligt ihållande och utmanande för att kännas intressant, utan att det kändes desperat. Hela leden klättrades onsight och fritt (i den utsträckning man kan klättra fritt med stegjärn ...).

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen i Patagonien

Efter sju replängder och 400 meters högklassig ny terräng kom vi fram till ”Exocet”, och jag lät Ole börja leda. Han vibrerade av energi och fokus inför den kommande uppgiften – ett vertikalt vattenfall med fyra replängder inne i en trång kamin, på flera ställen inte mer än en meter bred. Han började leda uppför snabbt och självsäkert, och stannade bara upp då och då när han hörde sina två replagskamrater stöna till när de träffades av fallande isklumpar. Inom isklättring är tumregeln att man ska försöka placera standplatsen vid sidan av turen, men i en så här trång kamin var det inte möjligt. Trym och jag tog skydd så gott vi kunde under våra små ryggsäckar och försökte att inte beklaga oss allt för mycket. Och stackars Ole försökte placera sina yxor så försiktigt som möjligt, medan han mindes hur det gick vid hans senaste försök 2010 ...

Robert Caspersen isklättrar i Patagonien

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen isklättrar i Patagonien

Det hade börjat bli tidig kväll när vi klättrade ut ur den isiga kaminen och ställde oss på kammen på bergstoppen. Solen sken visserligen på våra ansikten, men den stod redan så lågt att den inte värmde oss särskilt mycket. Nej, det som värmde oss var den strålande utsikten över isplatån som sträckte sig västerut och norrut så långt ögat kunde nå. Det var så rent ... så tyst. Vi var helt ensamma där uppe. Inga andra klättrare syntes till, vilket fick oss att känna oss små, men också väldigt privilegierade.

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen isklättrar i Patagonien

Robert Caspersen klättrar i Patagonien

Sedan tog Trym kommandot och ledde resten av vägen till toppen. En rolig, mixad replängd följdes av enkel terräng innan vi till sist kom fram till den otroliga svampformationen under toppen. Vi nådde den halv åtta på kvällen med gott humör. Faktum är att moralen hade varit hög hela dagen. Men det betydde inte att vi hade tid att fira – vi hade ju bara kommit halvvägs. Vi behövde fortfarande fira ned 1 000 meter och det började redan bli mörkt.

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen mixklättrar i Patagonien

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen mixklättrar i Patagonien

Att ta sig ned i mörkret – med bara en pannlampa som ljuskälla – tillhör vanligheterna vid den här typen av klättring. Men trots det är det alltid lite läskigt. Vid det här laget är du ganska trött, så det gäller att fokusera så att du hittar den bästa vägen ned och bygga stabila ankare för nedfirningen. När du drar ned repet efter varje nedfirning ber du en liten bön om att det inte ska fastna i en spricka eller en formation. Att behöva klättra upp för en farlig replängd en gång till för att ta loss repet är det sista du vill just då. När jag och Bjørn-Eivind senast firade ned från Standhardts bergstopp hände just det, så att vår trevliga bergstur förbyttes till en dramatisk natt. Den här gången var jag extra försiktig och tog det säkra före det osäkra med flera korta firningar där det var som svårast, hellre än att använda hela repet.

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen mixklättrar i Patagonien

Vi tog god tid på oss och undvek problemen. När vi nådde klättringens startpunkt var det tidig morgon, och vädret hade precis börjat bli riktigt dåligt. Det som började som blöt snö blev snart ett riktigt regnoväder under vår klättring nedför glaciärens branta övre del. Vi lyckades undvika att falla ned i några sprickor i mörkret och stapplade in i vårt tält i Niponino klockan fyra på morgonen, alltså exakt ett dygn efter att vi lämnat det. Efter en kort måltid somnade vi med ett stolt leende på läpparna. Men halv nio på morgonen var det dags att röra på sig igen, för vädret fortsatte att försämras. Vi packade ihop tältet och lade det mesta av vår utrustning bakom ett stenblock inför nästa projekt. Sedan gav vi oss in mot civilisationen igen. Som tur är hade vi medvind när vi tog oss ned för glaciären.

Dags att njuta av en argentinsk biffstek efter äventyren i Patagonien

Vi var tre glada klättrare som vandrade tillbaka till El Chaltén, och vi såg fram emot en god natts sömn i en torr säng på vår vän Sebas vandrarhem, samt en rejäl argentinsk biffstek. Vi hade klarat oss genom ett riktigt roligt äventyr, och vi hade precis etablerat en ny led. Humöret var på topp, och våra vänskapsband var starkare än någonsin. Och det faktum att vi samarbetat så väl som ett team bådar gott för våra framtida klätterplaner. Jag kände även en viss lättnad. På ett sätt var den här klätterturen en viktig återkomst för mig när det gällde alpin klättring. När våra nära vänner och klätterpartners Bjørn-Eivind Årtun och Stein Ivar Gravdal dog i Kjerag i februari 2012 hade vi alla tre tappat lite av lusten och drivkraften i bergen. Det är såklart helt naturligt och det vore väl konstigt annars. Med tanke på att flera goda vänner har gått bort under årens gång så har även själva klättringen förändrats. Den en gång så rena njutningen har svärtats något av dessa händelser. De mörka molnen har förmörkat vårt livs största passion, och dessa känslokonflikter gör klättrandet mer komplicerat. Det här har gett upphov till ett par fundamentalt avgörande frågor: Kan vi fortsätta att utsätta våra nära och kära för den här typen av oro? Kan vi rättfärdiga önskan att göra något som egentligen är meningslöst?

När du klättrar på elitnivå är gränsen mellan det hållbara och det alltför riskabla hårfin. Den här turen i Patagonien anser jag genomsyrades av ett "hållbart" beteende från vår sida. Men jag kanske bara lurar mig själv? Jag vet ju att jag kan vara bra på det …

Det här var i alla fall en utmärkt start på vår resa till Patagonien. Vi visste inte då att det också skulle bli resans klättringshöjdpunkt. Det usla vädret höll i sig. Trym blev sjuk och var sängliggande under nästan hela återstoden av resan. Efter en vecka kom nyheten om lucka i vädret på 35 timmar, så jag och Ole gjorde oss redo att klättra California Route på Fitz Roy. Men Ole blev tyvärr sjuk samma morgon som vi skulle starta, och låg i sängen med feber under resten av resan. Som tur var bodde det en svensk och en dansk på vårt vandrarhem, och de skulle också till bergen. De hörde när Ole berättade vid frukostbordet att han skulle gå och lägga sig igen, så de bjöd omedelbart med mig att klättra Supercanaleta på Fitz Roy bara en halvtimme senare! Jag var packad och klar, och eftersom jag var klättersugen behövde jag ingen övertalning alls! Så nu fick jag uppleva ett dubbelt äventyr, med en ny led och nya partners.

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen – Patagonien

Så en svensk, en dansk och en norrman vandrade en hel dag, innan vi nådde fram till andra sidan berget och slog läger vid insteget till leden. Vädret hade vid det här laget blivit förvånansvärt dåligt. Som tur var stämde väderleksrapporten ändå, och när vi vaknade möttes vi av en kall och klar morgonhimmel.

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen – Patagonien

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen – Patagonien

Vi hann med ungefär 1 400 meters fantastisk klättring nästa dag innan svensken fick kalla fötter – först bokstavligt och sedan bildligt talat. Tidigt på eftermiddagen bad han oss att stanna. Han var helt utmattad och kunde inte röra sig en meter till. Han hade på sig alla sina kläder, men han frös fortfarande otroligt mycket. Han ville avbryta klättringen och återvända ned.

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen – Patagonien

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen klättar på blandad terräng i Patagonien

Jag var helt mållös. Vi hade bara 350 meter kvar till toppen, och den delen var både enkel och otroligt vacker. Det skulle bara krävas en liten ansträngning till för att bestiga det jättelika Fitz Roy-berget. Höll det här verkligen på att hända? Vi lagade lite mat och lät honom vila ut ordentligt, men han återhämtade sig inte. Tanken på att tillbringa natten på berget verkade skrämma honom.

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen klättar på blandad terräng i Patagonien

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen klättar på blandad terräng i Patagonien

Om vi fortsatte klättra skulle vi förvisso behöva ta oss ned genom att fira under natten, men det var väl ändå det vi hade planerat? Jag tänkte att det kanske hade uppstått något slags missförstånd. Det fanns fortfarande tid att nå bergstoppen innan det blev mörkt, och om vi var supersnabba skulle vi hinna fira ned en bra bit innan det blev mörkt. Oavsett vilket skulle majoriteten av firningarna ske i mörker, det ingår i själva konceptet. Men om nöden verkligen krävde det skulle vi ju också kunna stanna och vänta på dagsljuset och vila ut ordentligt. Vi hade ju med oss den utrustning som krävdes. Jag hade med mig en extra dunjacka och en bivacksäck som var stor nog för oss alla tre. Dessutom hade jag ett kök och mat så det räckte i ryggsäcken. Vad var egentligen problemet?

Han var uppenbarligen mer fysiskt utmattad än jag först trott, och det måste även ha påverkat hans mentala styrka. Han var inte tillräckligt stark för att klara av klätterturen – varken fysiskt eller psykiskt. Tanken på att fortsätta skrämde honom för mycket, och om han verkligen var så trött som han sa skulle det vara farligt att tvinga honom att klättra vidare. Om vi gjorde det skulle vi alla vara i riskzonen.

Norrøna-ambassadören Robert Caspersen mixklättrar i Patagonien

Ovanför oss sken solen på den klarblå himlen, och den reflekterades i den solida, blå isen som packats så vackert i den gyllene granitens sprickor. Det såg otroligt frestande ut, men vi hade såklart inget val. Det var med tungt hjärta jag började rigga den första av nästan 30 nedfirningar. Vi sade inte särskilt mycket, för det fanns inte mycket att säga. Jag fokuserade bara på att skapa bra standplatser och ta oss ned i säkerhet. Tolv timmars nedfirning senare var vi återigen i säkerhet, med båda fötterna på glaciären. Jag var besviken, men tyckte även synd om svensken. Han var så uppenbarligen besviken på sig själv, och ledsen över att ha svikit oss. Så under den långa vandringen hem försökte jag i stället tänka på hur kul vi hade haft innan vi behövde stanna, och gjorde mitt bästa för att intala mig själv att bergstoppen inte är det viktiga utan själva resan i sig. Men det var lönlöst. För trots att jag faktiskt tycker att resan är det viktigaste så innefattar de bästa resorna även själva bergstoppen.

Hur som helst fick jag uppleva ett par dagars aktiviteter i ett av världens vackraste bergsområden, och det var både bra träning och en värdefull erfarenhet. Och det var ju såklart mycket bättre än att behöva hänga på vandrarhemmet med två sjuka vänner.

Robert Caspersen – Patagonien

Min klättring i Patagonien påminner mig på något sätt om hur det känns att surfa. Att surfa tio sekunder på en bra våg uppväger känslan av att plaska runt två dagar i iskallt vatten och nästan drunkna. Det är värt det på något konstigt vis. Jag antar att det bara är en del av att var människa. Utmaningar attraherar oss, och ju större utmaning desto bättre känns det när vi väl lyckas. Vi kommer tillbaka snart, Patagonien!

Roberts favoriter från den här resan

Norrøna Magazine